Vi var i parken i lördags förmiddags. Sprang mellan vattenpölar och gungor, drack kaffe från Thelins och hyllade kanelbullen. Tills lillgrisen inte ville mer, inte ville gå och bara skakade. Av feberfrossa. Sen har det fortsatt så hela helgen. Han har haft mellan 39 och 41 graders feber, lilla skrutten. Ätit en halv rostad macka, några plättar och lite melon. Men druckit mycket vatten. Och sovit ryckigt och hoprullad som en liten valp på sin pappas mage väldigt stor del av tiden.
Men man kan säga att man inte läst i någon du-ska-bli-förälder-bok om de där dagarna när socialrealismen slår till med full kraft. När tröttman och oron sliter i en, barnet gråter och vill under inga omständigheter sitta hos sin mamma, utan det bara är pappa som duger. När man får jobba med att skilja på vad som är ens egna känslor och vad som är lågt blodsocker och tröttma.
Tur att man kan skratta åt eländet efteråt. Och tur att kanelbullens dag finns, som en blodsockerhöjare, mitt i höstregnet.
3 kommentarer:
lilla plutten, inget kul alls när ens lilla kärlek är så skruttig. hoppas han kryar på sig snabbt! och att mamma får en stor kram :)
stackars lillskrutten! Och stackars föräldrarna. Krya på er och ät många kanelbullar!
linda k:
nej, det är inte lätt att vara så liten och må dåligt. nu har han fått penicillin så jag hoppas det sätter fart på tillfrisknandet snabbt. och mamma fick kram också till slut:D
frida:
ja, det var ynkligt. på alla fronter. vi har inte riktigt hämtat oss, men lyckades klämma många kanelbullar i lördags:D
Skicka en kommentar