En usel sömnnatt igen. Jag blir galen och missmodig. Sixten har sovit bra under ganska lång tid nu, men den här veckan har eskalerat till en fullständig sömnmisär. Eller, nästan i alla fall. Igår sov han faktiskt hela natten och hoppet kom tillbaka. Men i natt var det gråt och skrik och för få timmars sömn igen. Och det har inneburit att dagen också har varit ganska usel. Mycket gnäll och svårt att äta.
Jag blir så trött. Och så blir jag orolig att något faktiskt är fel. Svårt att andas av förkylningen? Ont i öronen? Jag vet inte. Kärleken får gå till doktorn imorgon och kolla, bara så vi vet. Eller, är det bara någon fas? Eller, håller han på att testa gränser? Jag vet varken ut eller in, börjar tvivla på hur kul det ska bli med två barn att jaga runt med om nätterna. Och är hålögd.
Ibland är det enda man kan trösta sig med att imorgon är en annan dag.
PS. Brevskriverskan i det här inlägget skulle så klart inte byta bort sin unge mot något och älskar honom över allt annat. Och längtar efter att få träffa bäbisen i magen. Men är just nu lite uppgiven och självömkande. Ni får ursäkta. DS.
9 kommentarer:
Det är väl alltid grundinställningen det där att man trots precis allt älskar sitt barn. Det gör dock inte att det blir lättare med sömnlösa nätter. Sömn är förutsättning för så mycket, inte minst för att kunna hålla humöret uppe och orka med någon som ännu inte vet vad det är att bita ihop och se glad ut...;) Tur det, kanske.
Har haft samma problem med förkyld 15-månaders son, trött och förkyld hemmavarande pappa och trött, förkyld och gravid mamma som måste till jobbet. Är det måhända den där "vardagen" som man med skräck målat upp med referens till småbarnsåren...?
klart man blir galen på sina ungar titt som tätt, även om dom är bäst i världen! helt naturligt. sådär höll carl också på emellanåt, vaknade och hade sig. men det kan väl vara skönt att kolla läget med en läkare ändå, så amn slipper bli ännu trättare av att gå runt och undra. kram!
Den vanligaste orsaken till psykos är sömnbrist, har jag fått lära mig i skolan. Det säger jäkligt mycket om hur VIKTIG sömnen är.
Så självklart tvivlar du, är trött, irriterad och lite lagom uppgiven just nu. Det går över. Det är ingen tröst, bara en förklaring.
Och så en massa kramar. Så att du/ni orkar.
Åhh så skönt att du är normal, då är jag inte ensam...Ja, det är ju inte annat än att jag känner igen mig i det du skriver. Gud vad livet blir jobbigt på alla plan när man inte får sova. Det är ingen tröst, men det går över, snart är Sixten pigg och glad igen och uppgivenheten är bortglömd (den kommer en annan dag istället..;-). Kanske känner Sixten av att ni tittar på dagis och sånt och att han snart ska lämnas på institution...vem vet vad som pågår i den lille hjärnan. Kram kram från Maltes mamma
Ja som sagt, be inte om ursäkt. Min kloka sambo säger redan till mig efter 3 v att det finns inte en förälder som inte funderat på att slänga ut sin unge genom fönstret nån gång. Det är helt normalt har jag förstått! Häng i. Puss och kram från såriga bröstvårtan..
-nu är det den där andra dagen.. tröst tröst pk sockertuss
åh, vad jobbigt det är, att inte få sova ordentligt! man har inga som helst problem med att förstå varför det används som tortyrmetod... du är inte ensam! hoppas det vänder.
Helt normalt!! Min ELla har också hfat en sådan period runt 1,5 års åldern, pågick en vecka och vi vuxna trodde vi skulle gå under men sedan var allt som vanligt igen helt plötsligt..:-) Är själv gravid med andra barnet och är i 8:de månaden, funderar också ibland på hur man ska orka med 2 illbattingar men så får man några härliga dagar och då kan man knappt bärga sig innan man får en till att älska.
Som en tröst kan jag tänka på min syster som igår fick reda på att den bebis hon väntar (också andra graviditeten)inte är ensam utan det är tvillingar....Då känns en nyfödd och en 2-åring som en baggis :-)
katarina:
jo, det är ju så. sömn och mat är nödvändigheter och det känns direkt när det inte funkar. och då blir vardagen så tung med all logistik.
linda k:
ja, det är väl ett sökande efter svaret "det kommer inte alltid vara så här och det beror på detta". fast ibland är det ju bara lite upp o ner och det får det ju lov att vara också. kram tillbaka
yogamamma:
precis som du säger så är det ibland ingen tröst utan konstaterande som kan behövas. "det suger, det går över, det blir toppen". tack för stödet och kram tillbaka.
maltes mamma:
först - grattis till nya jobbet:D nej, det är ju så. vi sitter alla i den där båten - ibland är det lycksalighet och ibland vill man bara springa skrikande ut i skogen. och det går upp och ner. det är väl det som är livet liksom:D och vem vet vad den unge mannen upplever? det händer ju så otroligt mycket att det inte är konstigt om det är lite upp och ner med hans humör... kram till er!
borgarbrackan:
det är skönt att höra att det är normalt att känna att man håller på att bli galen. och att det inte lär vara den sista gången:D skönt också att jag vet att den ömma kroppen inte gör riktigt lika ont längre. kram!
katten:
puss o kram! det VAR ju verkligen en annan dag:D
fru a:
tack! egentligen är det väl bara ett "är jag normal och går det över" man vill ha svar på... och det verkar ju onekligen så:D
jessica e:
ja, att ändra perspektiv är ett effektivt sätt att få sin hjärna lite mer på banan:D som sagt, det är ju så mycket utveckling och förändring för de små människorna. hade jag själv utvecklats på det sättet hade jag säkert vaknat och gråtit också på nätterna... och lycka till med din bäbis! det är ju snart ju!
Skicka en kommentar