torsdag 7 augusti 2008

Oinspirerad fast ändå inspirerad

Inga ord vill komma över mina fingertoppar. Ibland får jag en tanke, men så slinker den ur det njutningsfulla kreativitetsstadiet och blir jobbigt krävande. Så jag väntar på att glädjen att skriva ska komma tillbaka. Därav bloggtorkan.

Men kanske är det så att den tar sig uttryck i annat just nu än skrivande, inspirationen. Jag har börjat träna regelbundet, för att inte få ryggskott igen när magen börjar svälla över brädden. Och jag har skaffat mig en personlig tränare, som ska hjälpa mig med det. Det är fantastiskt inspirerande att hitta tillbaka till lyckan av att använda kroppen och känna att den fungerar. Och att den vill jobba mer.

Inspirationen har också kommit in i min garderob. Tillsammans med en personal shopper. Några timmars äventyr tillsammans med en god vän jag träffar för sällan. Och en inspiration för höstens klädutmaning: se jobbsnygg ut med stor mage.

Och så har vi, både kärleken och jag, känt de första rörelserna från livet därinne i min mage. Det bufflar och sprattlar. Det är inspiration på hög nivå.

Men, annars väntar jag. Jag längtar efter orden igen. Läser mycket. Men skriver lite. Och hoppas att snart kommer den nog tillbaka, lusten.

5 kommentarer:

Yogamamma sa...

Vad härligt att ni känner bebisen. Det gör jag också. Men inte mannen, inte än. Vilken vecka är du i nu?

anna sa...

det är ju så underbart med de där första rörelserna, när man (nästan) kan börja tro på att det verkligen finns något där...

Linda K sa...

HAR DU EN PERSONLIG TRÄNARE?! höjden av lyx :D

Borgarbrackan sa...

Vad härligt att höra om din nutidslyx. Tänk att det finns personer som kan leva på att hjälpa oss att träna och shoppa. 2000-talet har sina fördelar;-) Men sprattel i magen slår förstås det mesta. Kram

Anna ser dej sa...

yogamamma:
ja, det är mysigt. väldigt mysigt. vet inte riktigt vilken vecka det är. någonstans mellan 18 och 20 tror jag. men imorgon är det ultraljud, så då hoppas jag få veta lite mer. och se så allt sitter på rätt plats.

fru a:
precis. och att det inte bara är för mycket choklad som gör att brallorna sitter åt:D

linda k:
ja det är det verkligen! jag har bestämt mig för att jag är värd det:D

borgarbrackan:
eller hur:D det är så konstigt det där med vad man faktiskt kan leva av. och turligt att det går. men precis som du säger är sprattlet det största av allt... kram!