lördag 24 maj 2008

Jodå, ibland rostar den. Kärleken.



Det skär i hjärtat. När en kärlek man haft inte längre kan framkalla samma heta känslor. När man tänker "jodå, det är väl bra, fast det är ju inte var det var". När man inser att man helt enkelt tröttnat.

Jag har verkligen försökt ta mig genom "Den tysta flickan". I flera veckor. Men det som jag alltid älskat med Peter Hoeg stoppar upp min läsning gång på gång. Jag tycker han svamlar ofantligt. Jag blandar ihop personerna. Det är Flickan, det är Afrikanskan, det är Clownen. Alla med stor bokstav. Det fysiska och det metafysiska rörs ihop, men hänger inte samman. Jag är helt förvirrad. Och det hade kunnat funka om jag åtminstone varit fångad av handlingen. Men det är jag inte. Jag lägger ifrån mig boken halvläst och har ingen lust att fortsätta. Det är tragiskt.

Peter, jag ska alltid komma ihåg våra fina stunder. Fröken Smillas ljuvliga kantighet. Och Mekanikerns kaffe. "Berättelser om natten" som jag älskade på en strand i Mexico 1996. Och de första meningarna i "De kanske lämpade", som jag läst säkert 1000 gånger och ryst av glädje. Varje gång.

Vad är tid? Vi steg fem våningar upp mot ljuset, och fördelade oss på tretton led vända mot guden som upplåter morgonens portar. Sedan var det en paus, och sedan kom Biehl.

Peter, jag har älskat dig, men nu är det faktiskt slut.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Tråkigt för Peter Hoeg, men lätt att förstå. Jag slutade försöka efter "De kanske lämpade" - redan där fanns något förvirrande,excentriskt som bara förbryllade. "Fröken Smillas känsla för snö" var underbar på alla vis, inte minst språkligt, så det ingav ju förhoppningar, som tyvärr inte infriades, hälsar farmor.

Anna ser dej sa...

farmor:
men det är ju så tråkigt när man inte längre tycker om något man tyckt väldigt mycket om. jag har verkligen gillat peter hoeg, men nu bara gick det inte. det är lite sorgligt på något sätt...

Anonym sa...

Ibland dras man bara åt olika håll... ingen kan säga något annat än att du har bedyrat din kärlek och tillit till Peter Hoeg, ingen kan säga något annat än att du har darrat i knävecken och saliga leenden har spruckit upp i hans svävande lyriska språk.
Du var förälskad. /cat som låg på sarin bredvid på playa del dolphins