Ikväll visas Barnmorskorna. Då kommer jag att gråta. Det gör jag varje vecka när en ny skrynklig vitblå varelse läggs på en fluffig mage. Vardagsdramatik på hög nivå. Men igår trodde jag alla fördämningar skulle brista när jag såg "Klass 9A".
Det var så underbart att se hur mycket man kan växa av att veta att någon annan tror på att du kan. Och som jag önskar att alla barn i Sverige, i världen, fick någon vuxen som tror på dem. Som såg dem. Som gav kärlek. Som talade med dem som en jämlike.
Det önskar jag att Sixten får med sig ut i livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar