Ja må han leva

Idag fyller Sixten 4 månader. Det är märkligt att det bara är 4 månader vi har varit tillsammans i den här världen. Det känns så mycket mycket längre. Och det känns konstigt att tänka på den där natten för 4 månader sen när han bestämde sig för att äntligen komma. Det känns så långt borta men är ju faktiskt inte det.



Det började på natten, ett dygn innan han faktiskt kom. Jag vaknade av den första värken och tänkte "Aha, är det så det känns". På morgonen gick Alf till jobbet och jag var hemma. Ville inte röra mig ur fläcken utan bara ligga under filten i soffan och vila. Värkarna kom som ett oregelbundet tidvatten. Inte smärtsamt eller obehagligt, bara som en förberedelse. På kvällen köpte vi pizza. Och på Il Gino da forno, mellan ruccola och pizzaost, så kom första värken som jag var tvungen att verkligen andas igenom. Några timmar senare var vi på väg till Huddinge eftersom det var fullt på KS i Solna (som vi skulle åkt till), Danderyd, SÖS och ja, i princip överallt.

Taxifärden till Huddinge kändes som den tog timmar. Men taxichauffören var en äldre herre som lovade att köra försiktigt, men snabbt, och som frågade om han kunde hjälpa till genom att spela lite klassisk musik eller något lugnt. Så det blev Nora Jones och en enorm fullmåne som hängde på himlavalvet som kuliss. Värkarna sköljde över mig, inte som tidvatten längre, utan mer som ett stormigt hav. Tätt, tätt, tungt, tungt. Det enda jag försökte tänka på var att andas, slappna av i kroppen och fokusera. Varje värk så dök jag i en bassäng för att plocka upp en ros. Och på vägen upp, ut ur värken, så öppnade sig rosen helt. Fantastiskt nog funkade den bilden som inre fokus för mig.

In på BB. Äntligen. Värkarna som ett pärlband för varje steg. Och de förlösande orden när jag blev undersökt: "Jo, du är i princip helt öppen. Det är bara att köra". Krystvärkarna som kom strax därefter. Så kraftfulla och fulla av liv. Efter tjugo minuter gick bäbisens syresättning ner och det blev lite stress i luften. Jag fick syrgas och en läkare kom in i rummet. Jag tänkte "Nej, nu jä..ar. Det ska absolut inte bli sugklocka." Och sen kom Sixten. Blåvit och hal. Ett mirakel på min mage.


Sixten 1 dag gammal. Eller ung kanske.

Nu är han här. Och det känns som vi alltid har varit en familj.
Vår fina, fina unge. Den bästa Sixten i världen.