Det var länge sen jag var på biblioteket märkte jag idag när jag var där. För jag gick dit. Och det var inte som det var på 90-talet. Jag kände mig som en riktig åldring som inte ens fattade hur man skulle göra när man lånade. "Va, sköter man allt själv? Oj. Vad modernt."
Då: lånekort i mjukplast, manuell stämpling av lämna-tillbaka-datum på det lilla kortet längst bak i boken, manuell inlämning av böckerna hos skinntorr dam med glasögon och yvigt grått hår. Och i övrigt absolut tystnad.
Nu: egen scanning av lånekortet och boken för att låna, inlämning i litet bokinkast till ett löpande band som går in bakom kulisserna och möjlighet att dricka caffe latte i det snajsiga caféet.
Den skinntorra damen med glasögon och det yviga håret var dock kvar. Men men, alla bibblor kan ju inte ha en Linda K. Även om det borde vara något av ett obligatorium.
6 kommentarer:
Snyggt skrivet snäckan. Och jag håller helt med, men det enda som släpar efter är själva lånekortetfenomenet i sig. Varför inte bara använda Körkortets magnetremsa som de gör i butikerna. Blipp, så vet de ändå allt om mig som går att veta. Då borde jag väl också få låna en bok?
borgarbrackan:
jo, somebody's always watching kan man säga. och då borde det ju också gälla bibblan... men, de kanske vill jobba lite med sitt varumärke och det stiliga färgglada och moderna lånekortet är en del av det?
*smickrad* :)
linda k:
jojo. så är det bara:D
När jag flyttade till Stockholm, måste ha varit i början på 1900-talet,vid denna tiden på året, skulle jag stiga av en buss. Jag fick panik för jag kunde inte stanna bussen. Att hojta till chauffören hjälpte inte! En gammal dam,stapplande på gravens rand, visade att man måste STIGA NER PÅ TRAPPSTEGET för att öppna dörrarna! Teknikens under! Jag kände mig som om jag precis krupit ur grottorna! Inte mycket har ändrat sig.
gambla moster:
hehe, nej, precis sådär kände jag mig också. som 150 år ungefär.
Skicka en kommentar