Jag träffade henne för ett halvår sen kanske. En annan mamma i parken, tillsammans med litet barn. Hon med en andra bäbis i magen och jag med liten Nils på armen och Sixten rusande runt benen. Vi började prata, hon var skittrevlig och vi kom ganska snabbt in på folks reaktioner kring att vara gravid när man redan har ett litet barn och kunde vara rörande överens om att det är jävligt tråkigt att bara få höra "oj, vad du kommer få det jobbigt" kastat i ansiktet. Och vi kom överens om att det ju faktiskt är mycket en fråga om inställning, det blir liksom så jobbigt som man gör det. Sen dess har vi sprungit på varandra lite titt som tätt, senast för någon vecka sen. Hon är jättegullig och verkar väldigt energisk och kompetent. Men sist när vi sågs fick jag bita mig i läppen för att inte säga "Du, det där vi pratade om, med två barn tätt, det kan ju bli lite som det vill. Det kanske inte bara är en fråga om inställning faktiskt".
Jag känner mig väldigt ödmjuk inför faktumet att man inte vet ett jävla skit om något. Och att allt kan hända. Det senaste halvåret har lärt mig mycket om det. Det var liksom så lätt i början med Nils och jag kände verkligen att det inte var så mycket att snacka om. Hur svårt kunde det bli, liksom? Tills jag började bli jättetrött. Tills han bara ville amma på nätterna. Tills han skrek så jag höll på att få tinnitus. De senaste veckorna har jag blivit uppmärksam på att jag känner mig som jag haft förlossningsdepression, lite i efterskott. Eller kanske mer korrekt, sömnbristsdepression. Och jag har tänkt mycket på vad det handlar om, mer än att jag faktiskt inte har sovit mer än två timmar åt gången det senaste året. Hur marginalerna krymper.
Att vara trött före barnen var jobbigt, men det fanns alltid någon tid att sova ut på, någon kväll att vara ensam och ta igen sig på. Men, nu finns liksom inga marginaler längre, en bra natt gör att allting funkar, en dålig natt gör att jag vill lämna allt och rymma hemifrån. Jag har tänkt på tillfälligheterna som aldrig går att veta något om. Jag har tänkt på bristen av föräldrar och svärföräldrar i närheten som kan ge en kram och en avlastande hand när allt suger som mest. Jag har tänkt på att man når en gräns när det inte går längre, att bita ihop och låtsas som inget. Jag har tänkt på att man aldrig vet hur saker blir, även om man har en fantastisk inställning, för ibland räcker det inte. Jag har tänkt på att man ändå räcker så långt, orkar så oändligt mycket mer än man tror, fast ibland inte när man själv tror det.
Jag ska inte säga något till henne, den andra mamman, som snart får sitt andra barn. Men jag ska hålla ögonen öppna och berätta om hon börjar se trött och olycklig ut. Berätta att det inte alltid blir precis som man tänkt sig.
10 kommentarer:
Så sant som det är sagt. Du är inte bara en fantastisk tapper tvåbarnsmamma. Du är klok, vacker och skriver så vackert ibland så att det går rätt in i blodet. Och det med bara 2 h sömn i taget på 1 år. Klappa dig själv varje dag på axeln och tänk goda, goda, stora tankar om dig, kärestan och hur bra ni är. Det kommer bättre tider nu, när ni får ordning på sömnen, slut med amning, och med Thailands vita stränder att vila era kroppar på en stund. KRAM på er .
Borgarbrackan:
Tack min fina vän. Tack, tack, tack. Du gör mig så glad. Kramar!
Håller med föregående skrivare om ditt inlägg; du skriver rätt in i blodet och du har dessutom så rätt så rätt. Man är inte bitter och negativ för att konstatera att slumpen eller vad man vill också påverkar i hur livet med två barn tätt är. Inställningen gör det faktiskt inte lättare att fungera när kroppen fysiskt och psykiskt är slut. Det bara är så. Den äppelkäcke som kommer och påstår det när sömnbristen är ett faktum och sjukdomarna avlöser varandra borde få en spark i huvudet. Säger prästen. Men grejen som vi alla med barn tätt ändå vet och inte behöver säga ut är ju att det inte har med kärlek eller brist på den att göra. För jag älskar dem oändligt till månen mycket men det gör ändå ont i kroppen, huvudet, knäskålarna och halsen. Låt oss fastänka ett tag till och trösta oss lite med att vi är igenom lite av det jobbiga, att det blir bättre och att vi är så bra som vi kan vara. Stora stora kramar till dig!
Klok som en bok är du:) kram till dig å jag hoppas hoppas att du får sova ut snart...
Jag skickar en stor varm kram. Och många, många timmars sömn. Jag vet hur det är, och jag vet hur jag gråtit mig alldeles utmattad av den där sömnbristen som tär så infernaliskt.
Vissa dagar känns ingenting roligt, ja nästan som en förlossningsdepression i efterhand, andra dagar funkar det. Men lätt med två barn, det är det inte, det är skitjobbigt. Men det finns en enorm glädje och lycka också.
KRAM! Jag vet precis hur det känns att aldrig få sova ut. Och nu innan tvåan kommer är jag livrädd för att det ska bli som med Dino igen. Livrädd. Jag vet också precis hur det känns att inte ha föräldrar och svärisar i närheten. Att pauserna aldrig kommer. Jag beundrar dig och tänker på dig och skickar över energi. Håll ut! /Elma
Hej! ramlade in här av en slump. Du, jag har 3 år mellan mina barn och det är länge sen de var små. Men precis som du så tänkte jag på det här med inställning med ett barn. Men när nummer två kommer och ingen av dem vill sova och man själv varken har föräldrar eller svärföräldrar i livet som kan hjälpa, då är man inte riktigt lika säker längre :) Vi annonserade efter en barnvakt. Fick en toppentjej som hade varit au pair, hade en kväll i veckan som var alldeles vår egen. Ibland gick vi på bio. Ibland satt vi på ett kafé och lät varandra prata till punkt. Det gjorde underverk för vår relation! Jag sänder dig all min sympati och du ska veta att det är många som känner som du!
Finaste Anna! Stryka, kärlek och respekt till dig. Hör av dig om du orkar och vill och kan ses framöver. Jag är gravid och Esthers lillasyster kommer i mitten av mars. Fasar inför sömnlösa nätter men vet denna gång att de går över..förr eller senare... Hur hopplöst det än verkar ibland. KRAM! Kinna
k:
Ja, detärenfasdetärenfasdetärenfas... Och ja, det kommer bli bättre. Snart, blir det bättre. Snart. Och fan vad vi är bra! Stor kram för dina ord och tankar!
Toril:
Tack, tack, tack, det värmer! Kram tillbaka
Yogamamma:
Ja. Det är en bergochdalbana. Upp och ner. Tårar och skratt. Innerligaste kärleken och ont i kroppen. Allt:D Kram tillbaka och tack för orden och tankarna
Elma:
Ja, jag håller ut. Snart, snart, så vänder det. Tack för ord och energi! Och det kommer ju gå toppen för dig med en tvåa, det gör ju det ändå...:D Kram till dig!
annika:
Tack för dina ord! Det är skönt att höra att man inte är ensam, det är det. Och det där med barnvakt någon kväll i veckan låter faktiskt som en skitbra idé. Jag ska börja kolla efter någon som känns bra och trygg, som barnen kan lära känna och som vi kan använda för att få lite paus i tillvaron med varandra, jag och kärleken. Tack, tack, igen!
Kinna:
Åh, grattis, fina vännen! Vad roligt att höra! Ehrm, det är jättekul med ett andra barn också, det ska du veta:D Och jo, det går ju över... Men, ibland är det svårt att se det när man är mitt uppe i det. Det blir bra, men ibland går det lite mycket upp och ner och utan sömn är det så svårhanterligt. Hörs gärna, men först åker vi till Skåne över julen och sen januari i Thailand... Sköt om dig och den lilla räkan i magen! Kram, kram!
Hej. Det slumpade sig så att jag hittade hit och jag kan bara instämma med föregående talare. Mycket klokt och fint skrivet. Jag minns när jag stod på ica och skröt åt en vän om att min son minsann sov hela nätterna och att det här var ju inte så farligt det här med att vara ensamstående småbarnsmamma. Den kvällen och ca ett halvår framåt sov han ca 2 timmar i stöten och jag kände mig ibland nära döden. Men så plötsligt en dag var det över vi sov båda två hela nätterna. Tyvärr är det lite provocerande att höra, när man är mitt uppe i eländet: Jamen om ett år blir det bra. Det hjälper ju inte här och nu. Jag tog hjälp av vänner. Det är svårt att fråga om hjälp, men klart värt det. Och ofta visar det sig att folk VILL hjälpa. Oj, vad jag ville skriva om det här tydligen... Du har i alla fall en bra blogg. Jag kommer säkert tillbaka.
Skicka en kommentar