tisdag 13 januari 2009

En onsdag som ingen annan

Onsdag kväll. Han ligger på min mage, luktar jord och hav. Är hal som en ål. Mörkt hår och vrålar som en varg redan innan han är ute.

Min unge. Min fina, fina unge.
Välkommen till världen!


Det startar som med Sixten, tidigt på morgonen. Jag vaknar och tänker "Det har nog börjat nu". Somnar om. De kommer oregelbundet och som ett molande över mage och rygg, värkarna. Jag går med Sixten till dagis. Vankar hemåt och köper morgonmacka till kaffet på Thelins. För att ladda ordentligt. Vet att det har startat men avslutar varje tanke på att det är nu det ska hända med ett "fast man vet ju aldrig, det kanske är falskt alarm". Som om det känns för otroligt för att faktiskt tro på.

Hemma. Vilar. Då kommer värkarna mer oregelbundet och med längre mellanrum. Jag andas och försöker fokusera. Pratar med Sixtens farmor, som är i stan som födslo-backup, och som tar med sig tandborsten och nattskjortan till oss. Utifall att.

Äter lunch med god vän i närheten. Och precis som med Sixten så sätter värkarna fart när jag går ut. Sitter på Thelins, äter pastasallad och måste andas mig igenom värkarna. De kommer tätare nu. Med mer kraft. Och jo, det är visst idag det ska hända. Går hem och ringer kärleken, som är på jobbet. Han är stressad och ska på möte. "Tänkte bara säga att det nog är idag vi ska bli tvåbarnsföräldrar". "Va, är det så? Ska jag komma nu?" "Nej, gå på mötet men ha på telefonen och var beredd att sticka. Och du får fixa mat till ikväll".

Vi äter pizza. Precis som när Sixten föddes. Jag äter en tugga, måste få i mig något, andas igenom en värk, äter en tugga. Värkarna kommer tätare och känns mer. Jag märker att Sixten reagerar på att jag fokuserar inåt när värkarna kommer och stänger av uppmärksamheten på honom. Eller inte låter honom klättra på min mage just då... Ringer till BB Stockholm och är så glad när barnmorskan säger "Du, det är bättre att ni kommer in lite för tidigt än lite för sent" när jag pratar med henne. Jag vill åka in. Snart. Kärleken packar konstiga saker i sin väska och rusar runt som en förvirrad. Jag andas. Funderar på TENS som jag inte plockat fram än och en varm dusch. Men tänker att det är bättre att åka till BB och få fokusera helt och fullt på vad som händer. Det är dags att ringa en taxi.

"Det känns att vi åker in så mycket tidigare än förra gången", säger jag till kärleken på väg ut i taxin. Taxichauffören kör lite fort och skämtar väldigt mycket. Jag uppskattar hans skämt väldigt lite. Jag vill bara vara framme. Värkarna är kraftigare nu, tätare. Kärlekens eltandborste går igång i väskan. Bzzzzzzzzzzzzzz. Jag andas och vill duscha varmt. Kroppen är spänd av kraften och jag fryser. Vi kör vilse på sjukhusområdet. Förihelvete. Hitta nu då. Nytt skämt. Andas, andas, andas.

Framme. Undersköterskan Kim tar emot oss 19.10. Fyra värkar från ingången upp till vårt rum. Kim frågar hur det känns. Jag andas och säger att jag vill duscha. "Jag tror barnmorskan ska få titta på dig på en gång. Det ser ut som du har rätt ont". Hon försvinner. Jag känner att jag vill stå på knä. Framåtlutad. Vattnet går. Och när nästa värk kommer så känns det som jag vill krysta. Krysta? Redan? Det kan ju inte stämma - jag har ju inte ens fått av mig kläderna. Barnmorskan Madeleine kommer in. "Jag tror att jag vill krysta", säger jag. "Om du känner att du vill det, så gör du det", säger hon. "Men, du måste ju kolla om jag är redo", säger jag förtvivlat. "Du är redo".

Jag får av mig mina kläder. Förlossningspall. Kärleken bakom mig, tätt, tätt. Krystvärkarna är kraftfulla och livgivande. Jag är närvarande. 100 procent. Känner bäbisen röra sig neråt. Tillbaka. Neråt. "Gör jag rätt?", frågar jag. Madeleine skrattar och säger "Jag ser bäbisens huvud nu, så det gör du absolut". Lugnt, lugnt, andas ut, andas ut. Andas ut barnet. Jag tänker öppen, andas, lugn, som ett mantra. Inte följa kraften hela vägen. Bara andas. Tre krystvärkar.

Och där är han, på min mage. Först ser jag bara en rumpa. En pojke. Blöt. Vrålande arg. Mörk, hårig, röd. En känslig liten mun. Spetsig haka. Väldigt olik Sixten. En alldeles egen liten skrutt. Ljuvlig. Helt ljuvlig.

Tacksamheten och kärleken
som sköljer över mig är oändlig.
Han är här nu. Mitt vackra barn.

15 kommentarer:

Frida sa...

Vilken fin berättelse! Så härligt att höra att det gick så bra när er fine pojke kom till världen. Stort grattis!

Katarina sa...

Blir alldeles alldeles tårögd. Vad fantastiskt det är! Så skönt att allt gick så "smidigt"!
Och den egna förlossningen känns plötsligt väldigt snar och reell...

Jessica sa...

Vad vackert! Sitter här med tårar på jobbet och försöker se lite seriös ut... haha. Stort grattis igen!

Maria Mellberg sa...

Va fint Anna! Vill jättegärna träffa Sixtens lillebror sen framöver... Kram på er

Sara sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Sara sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Sara sa...

Med tårar i ögonen: Grattis! Underbart! Ta hand om er! Kramar!

Anonym sa...

Underbart skrivet....
Tårarna faller från en lycklig rätt så nybliven mormor...

Mia

tantti sa...

Oj, jag åkte till BB innan mina värkar ens hade börjat. :) Gratulerar!

Linda K sa...

åh vad cool! jättegrattis igen :)

Borgarbrackan sa...

Wow !!! Du är verkligen en superkvinna! Vad fantastiskt det låter på alla sätt. Man blir helt enkelt sugen på att föda barn igen;-)
Får gåshud och är så nyfiken på att se honom i verkligheten, den lilla vargungen. Ert mirakel! KRAM

fru A sa...

åh jösses! låter som en alldeles fantastisk förlossning, grattis än en gång. och ha en skön första tid.

Anna ser dej sa...

frida:
tack, det var en jättefin upplevelse. kan nästan redan tänka mig att göra om det...:D

katarina:
tack för fina ord. det var väldigt bra. och lycka till själv - det kommer säkert gå jättebra. mitt hetaste tips är att andas och slappna av, det gör all skillnad i världen om det funkar.

jessica:
:D tusen tack!

maria m:
ja, det skulle vara jättekul när allt lugnat sig lite och lillebror inte är fullt så nyfödd:D kram tillbaka!

sara:
tack, det ska vi absolut! kram

mia:
tack för fina ord. Och då vet du hur det känns med en nyföding fast från "andra sidan":D

tantti:
ja, men det funkar ju också! man måste ju känna sig trygg, det är huvudsaken - och var man gör det är ju individuellt. grattis själv!

linda k:
ja, det var det faktiskt:D tack!

borgarbrackan:
ja, lite superwoman kände jag mig också som:D vi ses snart, så får du träffa honom! kramar!!

fru a:
det var så fint och bra på alla sätt. tack igen!

Pixalexia sa...

Wow. Jag får gåshud av din fina berättelse. TACK för att du delar med dig.

Anna ser dej sa...

Pixalexia:
Tack för att du kommenterar och för dina fina ord!