Nytt år, ny fas, ny ettåring

Han hann fylla ett i Thailand, vår lilla Nillagris. Och idag är han 13 månader. De första stegen på egen hand togs i tropisk värme och han går några stapplande steg här och där, fler för varje vecka. Nu har han börjat att verkligen gilla när man håller honom i händerna och går också. Den tredje tanden kom upp härom dagen, men annars har han klarat sig ganska bra på sina ynkans två gryn, som tur är. I Thailand fick han helt klara sig på vanlig mat och det funkade för det mesta. Äter gör han helst om han får sitta själv och peta med en gaffel eller sked och då verkar det mesta funka trots avsaknaden av tänder att tugga med.

Oftast är han glad och då är han otroligt härlig. Charmig, mysig och inte rädd för att ta för sig. Han tycker om att bli runtburen och peka med sin lilla hand på vad han vill titta på. Dä, dä, dä. När han är lite mysig och trött älskar han att rulla i sängen och kasta sig runt bland kuddarna tillsammans med gosemusen. När han blir arg kastar han sig raklång på mage på golvet och skriker högt, högt eller blir "arga pinnen". Otroligt mycket vilja i så liten kropp. Han tjuter i högan sky och gråter stora tårar varje dag när overallen ska på, eller pyjamasen, eller tröjan, eller...Och helst vill han ha det storebror har. Sixten lär få jobba hårt för att få ha sina saker ifred framöver. Nils passar på i ett obevakat ögonblick, tar storebrorsans saker och kryper iväg sitt allra snabbaste med stora tjut från Sixten som resultat. Fast lika ofta skrattar de också tillsammans när de busar med varandra eller jagar varandra. Mycket kärlek ser man redan. Och många bråk lär det bli...

Imorgon tar min och Nillas symbios slut på riktigt. Imorgon börjar jag jobba och kärleken tar över hemmafrulivet. Det känns bra, men lite lite vemodigt. En fas är slut i livet. Och jag ska inte ljuga, de senaste månaderna har jag längtat som en dåre efter att få lämna den fasen och få vara en annan Anna. Få gå till jobbet och använda de där delarna av mig som legat och dammat. Nu är vi här och plötsligt värker det lite i hjärtat av tanken på att inte få hänga med min lilla kille på dagarna. Men, det är dags och det kommer att bli så bra, det vet jag, det känner jag i hela kroppen. Så nu är det dags att gå och inventera garderoben på något ofläckigt, som inte är mysbyxor så jag inte behöver skämmas imorgon. För då är det jag som sitter på tunnelbanan mot kollegor, automatkaffe och lunchrast igen. Det pirrar lite i magen...