Att känna tillförsikt

Förra veckan blev en mardröm sömnmässigt. Sixten vaknade varje eller varannan timme hela nätterna och kunde inte somna om själv. Jag ammade, vaggade, sjöng, bar, hyssjade...och visste varken ut eller in till slut. Och eftersom vi sover i samma rum alla tre (och inte har något alternativ med vår tvåa) så blev situationen ohållbar.

Så i fredags blev det start för Anna Wahlgrens "Sova hela natten-kur". Jag har inte velat köra den full ut innan, men har läst på mer och omvärderat sättet. Det innebär också att jag inte har ammat på natten sen i torsdags och det känns väldigt bra. Det innebär också att vi avbokade allt som var planerat för helgen, för att kunna fokusera på att sätta dagsrutinerna. Så ett schema är satt för dagens mat- och sovtider, som vi numer håller stenhårt på.

Resultat: Sixten har vaknat mycket de två gångna nätterna, men det har ändå känts hoppfullt. Som att han frågar mycket och protesterar en hel del men faktiskt ändå är på väg mot något nytt. Nämligen att lära sig somna om själv och vara trygg med det. Och hoppfullt för att jag vetat vad jag ska göra när han vaknar och skriker. Nämligen försöka vara lugn och trygg i mitt handlande.

Jag är lätt groggy efter att ha sovit i snitt 5 timmar per natt. I uppbruten tid. Så jag ska snart gå och lägga mig. Och tro med hela mitt väsen på att vi går åt rätt håll.
Mot en hel natts sömn för oss alla.
Halleluja.