måndag 1 oktober 2012

Och vi sa ja.



Den var lördag den 15 september 2012 och vi stod bredvid varandra där i Malmö rådhus. 12 år och 2 barn senare. Sida vid sida. Liksom det löfte vi gav varandra där. Värmen som spred sig. Barnen som smet iväg i en korridor de inte skulle springa ut i. Jag släppte ansvaret och lät mig stå i kärlek. Eller rättare sagt, just då var mitt ansvar inför mig och honom, min älskade. Det var större än jag trodde, mer högtidligt, berörde mig mer, rörde mig mer. Vi tog den långa versionen och jag hörde orden om respekt, om att komma ihåg varför vi valde varandra. Det var fint och vackert. Tre minuter och två ja senare var vi man och hustru. Tårarna sprängde i mina ögon liksom glädjen i mitt hjärta. Sen kom det stora barnet tillbaka efter sitt äventyr och det lilla hällde ut en hel burk med såpbubblor på golvet. Vigselförrättaren började se lite ansträngd ut. Vi gick.

Efter kramkalas med föräldrar, syskon och våra barn tog vi den knallgula Porschen till Vintergatan. Jo, faktiskt. En fantastisk gata. En blå dörr, en grön dörr, en rysk vägg. Ett litet insprängt industriområde nära Malmö central. Där bröllopsfotograferade vi oss och jag fick lägga band på mig för att inte lägga mig på gatan och plåta fasader, vinklar och slitna färgflagor med telefonen och Instagramma ut dem på direkten.

Mottagningskommittén mötte oss hemma i huset med rosenblad och champagne. Ett litet sällskap med de allra närmaste. Det kändes så bra och så skönt. En kock grillade oxfilé och sen åt vi en fantastisk kakbuffé som min gamla aupairkompis Anna hade bakat. Vackra, varma tal. Varenda ett var som att få hjärtat insvept i sammet. Det gjorde mig så glad. Och sist fick jag hålla talet till min man. Jag ville verkligen berätta för honom och för alla som var där hur det var när vi träffades. Hur fantastiskt det var att träffa en man som honom, jag hade aldrig mött någon som honom innan. Det var som att komma hem, att få landa i hans värme och oräddhet. Det ville jag att han skulle veta.

Alla var där, alla utom mamma. Kanske var hon i närheten, jag hoppas hon såg oss. Jag vet hur mycket hon hade tyckt om det, hur fin hon tyckt att jag var, hur glad hon blivit för att jag gjorde om hennes farmors ring till min vigselring. Jag ville att hon skulle vara där, men jag kände inte henne. Och jag kunde inte prata om henne, det gjorde för ont just då. Men glädjen som flätas in i sorgen, den behövs. Det gör inte ont att vara glad längre, i början gjorde det så ont, kändes så fel. Nu känns det bra, att blanda sorgen med kärlek. Jag vet att de inte förminskas av varandra. Det som händer är att de byter plats, förändras, de flätas samman. Sorgen blir inte lättare men kanske möjligare att ta i, kärleken och glädjen ger lite andrum.

Helgen efter åkte vi på bröllopsresa. Till Barcelona. Ljuvliga stad, vi åt oss igenom den. Tapas i alla former: tonfiskcarpaccio, razor clams, små kammusslor, pata negra, zucciniblommor med mozzarella, manchego, korvar, räkor, anklever, crema catalan, färska fikon med grädde... Vi vilade, promenerade, tittade på vackra hus, pratade, hånglade, mindes och åt lite mer. Och njöt av varje sekund.

Tillsammans, min man och jag.
Och nu, nu tar vardagskärleken över igen.

11 kommentarer:

Marika sa...

Så vackert skrivet. Satt och blev alldeles tårögd.
Stor Kram

k sa...

Ja, jag med. Alldeles tårögd och nu längtar jag efter DIN långa version! Ses snart! Kramar!

annika sa...

Åh men du. Så vackert du skriver och så glad och rörd jag blir. Stort grattis och ett alldeles kokhett lycka till med vardagskärleken. Men den har ni ju, vårda den ömt. Och du, jag tänker på dig ibland och är säker på att din mamma var där. Kramar och kramar!

fröken blund slår dank sa...

jag sitter med munnen vidöppen och tårarna rinner ner för mina kinder i nån slags lyckosorg över livet, hur fint det kan vara och hur jäkla ont det kan göra, ibland på en och samma gång och nästan så att det blir outhärdligt fast åt båda håll. Jag är glad att du berättar. för du gör det. så. himla. bra. varm kram till dig och ett rungande hurra!!!

Anna ser dej sa...

Marika:
Tack du fina. Det var härligt, mycket mycket härligt. Kram!

k:
Fina du, ja, snart får vi ses. Då ska jag berätta allt. Kram!

annika:
Tack fina Annika. Det betyder mycket för mig att höra, tack för att du skriver det. Kramar!

fröken blund:
Fina du, tack tack tack. Tack själv för att du delar din känsla, jag är glad att den berörde. Det var min förhoppning. Kramar!

Momangen sa...

Åh stort grattis till er och kärleken!

Yogamamma sa...

Waw! Vilka fina ord. Vilken text! Vilken kärlek!
Stort och varmt grattis!

Anna ser dej sa...

Momangen:
Tack!! Hurra för kärleken!:)

Yogamamma:
Tack, tusen tack för dina fina ord och grattiset.

Helena sa...

Anna, så fantastiskt och målande du skriver om livet och allt som hör det till. Dina senaste inlägg berörde mig väldigt mycket. Vilken gåva du har, både med ord och bild!

Åsa sa...

Ljuvliga ord om ljuvliga händelser i livet. Trodde inte heller känslan av att bli fru skulle gripa tag i mig på det viset och du beskriver ögonblicket så fantastiskt målande <3 Tack för tipset om tapas-baren i Barcelona. Besökte den sista dagen innan hemresan och det var magiskt att sitta där - skänkte er en tanke :o)
Kram och allt gott från mig till dig!

//Åsa

Anna ser dej sa...

Helena:
Tack snälla du, vad glad jag blir att du tycker det.

Åsa:
Nej, det var större än jag trott faktiskt. Och vad härligt att ni hittade till Paco Meralgo. Jag blev lite kär i allt faktiskt och har fortfarande känslan kvar i bröstet, att få sitta där och prata med min älskade i flera timmar och äta den ljuvligaste maten. Det var fantastiskt. Kram och tack detsamma:)