Jag satt och tänkte på en fråga som en vän ställde härom dagen: "Tycker inte du att det är jobbigt att Sixten inte får så mycket uppmärksamhet som han fick innan Nils kom?". Och jag kom på det idag. Jag har inte haft ångest för att Sixten eller Nils får för lite uppmärksamhet på väldigt väldigt länge. Den där malande känslan jag hade i början av tvåbarnslivet, att något barn alltid liksom kom på undantag. I början Sixten, sen Nils. Men jag känner inte så längre. Jag kan ha ångest av andra skäl, men inte just det.
Jag tror det är för att vi är en familj på fyra nu. Ja, det har vi ju varit sen januari, men nu är det självklart att familjen verkligen består av fyra individer. Inte tre och en till. För så kändes det i början. Och kanske också för att brorsorna börjar kommunicera och vara med varandra på ett annat sätt nu. Ibland sticker de själva in till vardagsrummet och sitter där och fixar med något. Ibland bråkar de. Ibland skrattar de. Och igår sa Sixten "Min lilla kompis heter lillebror Nilla".
De är också ett par nu, smågrisarna. Jag är så glad för det.
3 kommentarer:
Ja, just det, nu när du säger det, inte jag heller. Alltså ångest för att inte räcka till. Jag tror mig dock ana att det blir lite annorlunda när man börjar jobba igen, men med den skillnaden att ALLA känns försummade istället för någon enstaka. Jag sa häromdagen till maken att det plötsligt känns helt ok att vara ensam med båda barnen; det blir en hel del trotsparerande och skyddande av lillasyster, men alls inte lika mycket på gränsen till nervsammanbrott som det var tidigare. Vi har väl växt in i det, liksom barnen. Kul att dina två är kompisar dessutom - det bådar ju gott inför kommande år!
Ja, man blir nog the faboules four.
/Samma
k:
Eller hur! Jag kom liksom bara på att den där malande ångestkänslan i magen var borta. Och, nej, att vara själv med barnen är inte speciellt jobbigt heller. Förrutom nätterna som jag alltid bävar lite för... Men det är häftigt när man inser att man är en riktig familj på fyra faktiskt:D
Samma:
Japp. Om inte så länge heller tror jag.
Skicka en kommentar