Morgonen förflöt som vanligt. Gröt, kaffe med mjölk, Bolibompa, upphackad läsning ur dagens DN mellan frukostfix och dusch, en rörig promenad till dagis och sen handla blöjor och mat på vägen hem. Lunch till Nils, lite lek och bus.
Vid lunch åkte jag till jobbet för att vara med på planeringsmöte inför nästa år. Några timmar i en annan värld. En värld med höga klackar, kavaj utan fläckar och vuxensamtal, icke avbrutna av nerbajsade blöjor eller skrapa-knäet-vrål. Min hjärna hittade helt plötsligt nygamla spår att köra i. Sinnet gladdes över att få träffa mina fina kollegor igen. Och helt plötsligt började jag längta efter att börja jobba igen.
Kom hem. Åt god middag glupskt. Hängde med barnen och hade väldigt lite trotskonflikter med Sixten. Han kom och satte sig i mitt knä, mage mot mage och kramades. Jag kände värmen och kärleken i kroppen och hörde att min röst lät annorlunda. Glad. Äkta. Uppriktig.
Idag fick jag tillbaka en bit av mig som jag inte sett på länge. Jag har saknat den. Men jag har faktiskt inte förstått hur mycket förrän nu.
4 kommentarer:
Vad härligt! Det ena tror jag gör att man uppskattar det andra mer och tvärtom! Och precis som du säger; det syns och känns även för omgivningen. När börjar du igen?
k:
ja det tror jag också. man behöver bägge! jag känner mig inte hel när jag bara är hemma. och tvärtom... planen är att jag ska börja jobba igen 1 feb nästa år och då får kärleken vara hemma vår och sommar, så det känns jättebra.
Förstår precis kan jag säga...Det är faktiskt härligt att jobba ! Också..Men njut njut njut av den krispiga höstluften så länge. KRAM
Borgarbrackan:
Ja. Bägge och skulle vara det bästa så klart:D Och jag njuter, jag gör det av att vara i parken med kidsen på eftermiddagarna och att få hänga själv med Nils på förmiddagarna. Kramar!
Skicka en kommentar