Vi dammsuger, Nils och jag. Jag går före och Nils kryper efter, genom hela lägenheten. Då och då stannar han och kissar lite förstrött på golvet eftersom han är blöjlös. Och jag är så mycket mamma att det inte ens bekommer mig att min matta blir kissad på. Herregud. Det är lite babykiss, praktiskt taget vatten.
Under tiden lyssnar vi på Prince. Nils tycker om Soft and wet och jag I wanna be your lover. Vi dansar. Jag vill köra lite pardans, hålla hand och se in i hans blåbärsögon men Nils tycker mest om när jag snurrar honom snabbt fram eller tillbaka. Då fnissar han förtjust och lutar sig tungt mot mig. Det tycker jag också om så jag gör det tills jag blir snurrig i huvet.
Och det slår mig mitt i sömndimma, hemmafruträsk och trotsattacker, att livet är så vackert att det gör ont. Att glädjen kommer när man stannar upp och tillåter sig att bara känna. Med eller utan dammråttor.
5 kommentarer:
Sant :)
/Samma
Ja, visst är det så och jag försökte påminna mig idag på den väg till lekplatsen som tog tiiiiid att det är vägen, inte målet som är grejen; liksom att det är vardagen inte festen som man bör stanna upp i! Kram!
Klart det är typ vatten. Lite kiss skadar inget ;-) Den där livet-är-vackert-känslan - å så underbar...
Livet är fantastskt och som bäst när man har sina små gosungar!!
Håller så med om att livet är ju vardagen inte bara de enstaka fest-tillfällena!
Det är vägen som betyder något!
samma:
ja, visst är det sant! (fast ibland glömmer man det och ser bara dammråttorna...)
k:
precis! vilket bra uttryck, att stanna upp i vardagen och inte festen:D kram
camilla:
Nej, eller hur:D Och så skönt det är när man blir påmind om hur vackert det är att vara här och nu. För det är inte alltid så lätt att komma ihåg...
Jessica E:
Precis:D
Skicka en kommentar