Att tänka fel. Men äntligen göra rätt.

Ibland är jag en riktig idiot. Jag spelar upp en scen i mitt huvud, funderar ut det värsta som skulle kunna hända och gör det till en sanning. Som i somras när jag missade att höra av mig till en gammal vän, vi hade fått kontakt igen efter lång frånvaro från varandras liv och skulle träffas när vi var i närheten av varandra. Men sommartrassel, nattvak och tvåbarnsliv pressade sig in mitt i allt och jag ringde inte, hon ringde inte heller och vi sågs aldrig.

I flera månader har jag gått med en gnagande känsla i bröstet: fan nu har det gått så lång tid hon är säkert skitförbannad på att jag inte hört av mig jag ska ringa jag SKA ringa JAG MÅSTE RINGA NU men tänk om hon inte vill prata med mig tänk om hon är besviken på mig hon är besviken hon vill inte ha kontakt med mig igen nu, ja, typ så. Jag har byggt och byggt på min bild av vad hon tänker och ju längre tiden gått desto jobbigare har det där samtalet blivit.

Men idag ringde jag. Och snurrade in mig i en lång förklaring och sa nåt om att jag var rädd att hon inte skulle vilja prata med mig. Och hon svarar, med skrattet bubblande i rösten: "Ja, fast det är ju inte precis jag". Nä, min vackra kosmiska vän, jag borde veta så mycket bättre. Du är verkligen inte sån. Men jag är en rädd idiot. Fast en glad idiot, som längtat efter att få möta dig igen.

Nu tar jag tag i de andra samtalen jag väntat ut alltför länge. Och försöker att inte fastna i sanningarna i mitt huvud.