Det går långsamt. Åt något håll, jag hoppas det är rätt. Sömndimman är inte längre lika genomträngande. Vi sover lite bättre på nätterna men har också kapitulerat en aning. Jag plockar upp Nils och ammar honom några gånger per natt, men lägger tillbaka honom i sin säng där han oftast sover vidare några timmar. Jag vill inte nattamma längre, men orkar faktiskt inte ta kampen just nu. Och det känns som det lugnar sig för varje natt, Nils somnar om lite lättare men behöver fortfarande lite hjälp på traven. Ironiskt nog har Sixten istället hamnat i en dålig-sömn-period. Igen. Han vaknar flera gånger varje natt, gråter och vill ha vatten. Kissar igenom blöjan. Upp, byta, ner i sängen igen... Och då vaknar Nils och cirkusen är igång. Puh.
Jag känner mig inte riktigt lika dimmig och skör. Fast jag märker att sömnbristen gör att jag inte känner lika mycket. Jag kan uppleva nuet som härligt eller jobbigt, men sen är det som jag blir stum. Som tröttman gör att jag glömmer eller sorterar bort. Jag avskyr det. Jag känner mig inte närvarande, liksom avtrubbad. Och det är svårt att ta sig ur. Acceptans är nog ordet. Så här är det just nu. Det kommer inte vara för evigt, men det är så det är nu. Och sen försöka få en hel natts sömn någon gång.
Men, ett glädjeämne är att Nils somnar själv på kvällarna numer, utan amning. Det gav mig min första kväll ute häromdagen när jag gick iväg på lätta ben, utan vagn, utan bäbis och fick äta god thaimat och prata Shantaram med min bokcirkel. Ett annat är att Sixten rimmar på allt (boken poken, nilla pilla, tåget båget...). Och att det är kul att se att Sixten och Nils gillar att vara med varandra mer och mer. Sixten fräser iväg och Nils kryphasar efter, tar sig över trösklar och mattor till olika rum och håller på att lära sig att ställa sig upp också. Det är klart att det blir mycket klagomål från Sixten också, men de kan samtidigt skratta mycket tillsammans när Sixten busar och Nils tokskrattar åt det.
Så är det i livet just nu. Vi lär oss, vi mäktar med, vi lever inte i vår fulla potential (som man skulle kunna säga om man hade någon slags ambition) men det går. Och det går långsamt framåt.
3 kommentarer:
Ja det är nog rätt melodi. Åka med ett tag, och ta upp kampen igen, när och om det känns behövligt eller rätt igen. Vi är nog olika rustade vi olika tider, och ibland är det bättre att bara let it be.
Förstår vad du menar med tröttman som gör en avtrubbad. Som att leva i glaskupan. Men det går ju över. Det med. Det var så härligt att ni kom och hälsade på häromdagen. Och det kändes verkligen som vi båda, var där. Just då. Skickar en stor styrkekram till dig.
Borgarbrackan:
Jag tror att det bara är att vänta och försöka igen. Lite senare. Jag njöt verkligen av att träffa dig också, vännen. Och jag var där, just då, ingen annanstans. Det var som balsam för själen. Kramar tillbaka
alltså, den där tröttman... jag tycker att vi borde sova bra numera, de är ju så "stora". men alltid är det nån, och vissa nätter båda. och det känns inte som om det går att åtgärda. tänk så mycket roligare allt skulle vara om man alltid fick säg i alla fall sex timmar ostört..?
Skicka en kommentar