Vi har landat i stan igen.
Hjärtat är fortfarande fyllt av sommar. Jag tänker bära några av sakerna med mig, nära, nära, och plocka fram igen när det känns motigt. Som idag. När jag nästan, nästan fått ryggskott och är själv hemma med bägge barnen hela veckan.
Så nu ska jag lägga mig på golvet och trycka ländryggen mot golvet och tänka på vägar kantade med blåeld och tistel. Att sätta tungan mot armen och smaka havet på huden efter sommarkalla bad. Doften av tång och jasmin. Loppmarknad i hamnen. Glass i kvällssol när vinden mojnat. En öppen dörr från köket ner mot havet och trappan där man kan stå och borsta tänderna med julinattens mjuka mörker och tallsuset runt omkring. Rummet där jag och min mormor alltid bodde på somrarna när jag var liten, som luktar likadant nu som då. Fladdermössens vilda dyk omkring oss när vi sitter kvar ute efter middagen och det mörknat. Glädjen i att se hur mycket kärlek det finns mellan Sixten och hans mor- och farföräldrar, hur trygg han är tillsammans med dem. Och en sexmånadersgris som går från att vara liten bäbis till en ganska stor bäbis som ålar och äter riktig mat.
Värmen stiger i bröstet. Allt är med mig. Utom några få saker som jag långsamt väljer att radera utrymme för i min själ.
Och jag har kommit hem.
4 kommentarer:
Välkommen hem! Du har varit saknad! kram Elma
www.elmaa.wordpress.com
Det låter som att ni haft det riktigt härligt! Och visst behöver man tanka för att klara alla de där träliga dagarna som vardagen tämligen ofta tenderar vara... Ett efterlängtat inlägg från dig! Kram!
Hej Annavännen,
så du har hela veckan själv med de båda illbattingarna? Härligt, jag minns precis hur det brukade vara! För det mesta tvingade jag svärmor att komma och bo hos oss vid sådana tillfällen, annars var det nästan omöjligt. Men en gång var jag själv och båda ungarna hade scharlakansfeber och halsfluss och det var nog det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Ärligt.
Men, nu är de stora och det är i princip en baggis att vara mamma idag jämfört med för ett år sedan. Riktigt kul att vara själv med dem numera faktiskt. Det gäller bara att överleva till dess!
Kram!
Elma:
Tack - nu känns det extra härligt att vara här igen:D
k:
Tack! Jo, tanka behöver man för att klara av både höst och vardagsgråa dagar igen. Fast ganska skönt är det ju att vara hemma också...
Anonym (Pian?):
Jag förstår att scharlakansfeber och halsfluss och två smågrisar är i princip övermäktigt vilken superkvinna som helst. Och jag brukar försöka tänka på att det blir lättare allt eftersom. Nästa sommar kommer Nils kunna gå, springa och prata. Och Sixten kommer vara en rejäl 3-åring. Det känns nästan otroligt nu... Kram
Skicka en kommentar