En nåd att stilla bedja om

Jag går till dagis med Sixten. Det dimmar liksom i utkanten av mitt synfält, som är ovanligt smalt. Jag är suddig i konturen. Går in på Daglivs efteråt, dras som en fluga mot ljuset till socker och fett. Jag behöver den snabba energin, behöver kicken. Jag vet att det inte är en hjälp, men just nu känns det som en smekning.

För några dagar sen kände jag smaken av frihet i munnen. Åh, snart, snart kanske jag kan få sova en hel natt. Åh, inte längre nattamma. Nu känner jag bara hopplöshet. Jag känner mig löjlig, ömklig, gnällig, men jag vet inte vad jag ska göra. Nils har sen i söndags trasslat värre än någonsin med sömnen. Att lägga honom går hyfsat, men när han vaknar så häver han snabbt upp i jordens mest illande och högsta skrik. Inte gnäll alltså. Närmast hysteriskt. Det händer inte hela tiden och inte bara när han sover. Igår och idag har han gjort det på dagen också. Skrikit som en mistlur i minst en halvtimme, oftast mer. I söndags natt 1,5 timme. Jag vet inte om något är fel - har han ont, är det den nya tanden som precis stuckit upp, är det separationsångest eller en fas?

Det som känns så löjligt är att ungen inte ens har kolik och ändå får jag panik. Herregud, lite skrik i en halvtimme, det ska man väl klara? Men jag kan nästan inte hantera det. Jag får panik, inte för hans skull egentligen utan för min. Det skäms jag för. För att jag inte orkar, för att jag inte har fått sova på så länge, för att vad jag klarar av som stark och stabil mamma närmar sig en gräns. Jag kan inte förklara. Jag börjar bara gråta. Jag känner mig så usel och dålig. Jag snäser åt Sixten när han inte lyssnar direkt, vilket han aldrig gör - han är två och vill upptäcka världen själv. Jag väser mellan tänderna till Nils när han skriker så det ringer i öronen, Men för helvete Nils. Och efteråt drabbas jag av ett fruktansvärt dåligt samvete som tar stryptag och jag vill krypa in till de varma, sovande små kropparna och viska förlåt, förlåt, förlåt.

Vi bor i en tvåa. Vi har ett sovrum och barnen sover i vardagsrummet. Det betyder att killarna väcker varandra när det tjuts för högt och länge. Och vi har liksom ingen annanstans att lägga dem, inget extra rum där Nils skulle kunna få sova till en början. Eller där någon av oss vuxna skulle kunna få sova några ostörda timmar. Hittills har jag tyckt att det har funkat riktigt bra. Visst, det är lite trångt och vi har inget vardagsrum att hänga i på kvällarna utan kör något mer korridorsliv med vandring mellan kök och säng, men det har funkat. Till nu. Nu känner jag bara hopplöshet.

Men, vi kan ju knappast vara de enda i universum som bor med två barn i en tvåa. Hur har ni andra gjort för att få ihop sömnen med små barn i samma rum? Och hur hanterar man sömnbristen? Och jag vet, jag är inte ensam. K skriver så precis rakt på om sömnbristen. Men det suger så mycket styrka.

Jag böjer långsamt huvudet och ber. Ber om vila för oss alla, ber om kärlek och styrka. Och häller upp en kopp kaffe till.