Jo, vi har överlevt. Vi har faktiskt haft det jättebra, till och med nästan helt i harmoni. Vi hade ett utbrott igår som inkluderade ledsen Nils, trotsig Sixten och trotsig mamma, men förutom det har det varit jättebra. Och det trots förkylning, regn och mörker, vaccination av barnen och knackig nattsömn. Vi har stekt plättar, varit i parken, lekt med lego, byggt koja, bakat, tittat på film, läst böcker, badat och duschat, brett mackor, åkt buss och ätit glass.
Det har mest varit Sixten som stått för nattväckningarna, mycket drömmar och en del tårar. Nils var lite orolig i natt och i förmiddags upptäckte jag att det ser ut som trumhinnan spruckit, med torkat "guck" i ytterörat. Lille skrutt. Annars har räddningen varit väldigt bra middagslurar när bägge kiddosarna har sovit i närmare två timmar och gett lite andningspaus (och tillfälle att förbereda mat och plättsmet...).
Det är ju inte längre som i början av tvåbarnslivet: att jag känner mig livrädd för att vara ensam med bägge barnen för att det känns så SVÅRT med två små skruttar med olika behov att parera och tillfredställa samtidigt. Jag är lugn med att vara själv, jag vet att jag klarar det bra, men det kräver sån otrolig närvaro hela tiden. Det är det jag tycker är svårast - intensiteten blir så hög med få pauser när man kan koppla ifrån och släppa taget lite. Det är som att vara redo för språng hela tiden. Och är nattsömnen inte bra så går det inte att slappna av då heller riktigt.
Idag börjar kroppen säga ifrån med ond nacke och höft av mycket kånkande och bärande. Spänd och redo att gripa in, att när som helst rusa fram och fånga upp en bäbis som har trillat eller en potta som bärs med skakiga händer över en lillebror. Men om några timmar är vi två igen och mitt tillfälliga singelmammaskap över. Och, jag vill säga det igen, ni singelföräldrar därute: ni har all min respekt och beundran och borde få en guldmedalj ur kungens hand. Verkligen.
5 kommentarer:
Håller helt med om att det är den där ständiga intensiteten i den totala närvaron som tröttar ut en när man är ensam med sina små skruttar. Att inte få koppla av en millisekund utan att hela tiden ha läget under 200% kontroll. Idag kopplade jag av något när jag stod och böt sängkläder samtidigt som jag förklarade för stora att man inte kan hoppa i sängen och då passade lilla på att (1 m från mig)dra ner en glasskål med stenar i golvet. Då var jag inte ändå inte ensam med skruttarna utan maken satt i köket men jag koncentrerade mig på påslakanet i 0,005 sekunder och då händer det....:-)
Precis, precis. I 10 sekunder gick jag ut ur rummet för att byta till byxor. Då hann Pydd uppenbarligen ta sig till soffan där en välriktad spark från storebror väntade.
Du har ju klarat det där galant! Helt galet, du! Jag är så imponerad och så oerhört tacksam, jag med, att jag slipper dra ett sådant lass ständigt. Vilket jobb ensamstående föräldrar gör. Stor kram till dig!
man blir lite starkare i sig själv varje gång man blir ensam med de små liven och klarar av det...äsch... KLARAR det gör man ju, men man ska ju helst vara vid medvetandet när kärleken kommer hem oxå;)
I övrigt så håller jag med dig om ensamstående föräldrar, och det tror och hoppas jag att alla gör. Det är makalöst. fantastiskt. och väldigt coolt.
jag känner mig till och med maktlös med två barn när mannen är närvarande. Åtminstone ibland. För det är ju onekligen svårt att vara närvarande på det där sättet som jag skulle vilja vara närvarande på.
Och så har du vaccinerat dem. Jag velar hit och dit men har nästan bestämt mig för att inte göra det.
Jessica E:
Jamen precis så är det ju:D Vi var på adventshäng i helgen och jag tror att vi satt ner i 5 minuters samlad tid. Resten av tiden gick åt till att avvärja olyckor med lågt ställda ljus, glasdörrar och sladdar...
k:
japp, precis sånt som händer när man inte är där i 5 sekunder:D Jag är så glad att kärleken är hemma igen, för min kropp pallar inte mycket mer nu... Ömkligt. Kram!
fröken blund:
Jo, det är klart att det går och det oftast går bra, men man vill ju gärna vara vid sina sunda vätskor också... Det som är så skönt är att det går bättre och bättre och precis som du skriver så blir man lite starkare varje gång det funkar. kram
yogamamma:
Ja, det är inte lätt. Men är man själv med dem så är man och det är inte mycket att göra. Men på sätt och vis så är närvaron ännu starkare då, jag kan känna mig väldigt nära dem, just för att det inte finns någon annan där. Och, ja, vi har också velat hit och dit om vaccinering, men eftersom vi ska resa så känns det skönt att ha gjort det ändå. Och idag tog jag den också, Sprutan.
Skicka en kommentar