De senaste dagarna har känslan växt och växt. Legat och gnagt i mig. Missnöjet. Känslan av att det är så svårt att vara glad just nu. Njutningen av att få vara hemma, som för tillfället ligger på minussidan. Jag har funderat och funderat. Och känt mig så ångestladdad för tankarna som kommit. Sanningen är att livet är ganska tungt just nu. Och det har varit det ett tag.
Sömnproblemen, som fortsatt, är den största boven i dramat. Nils vaknar ganska regelbundet varannan timme hela natten. Och när han vaknar ligger han inte och gnyfflar lite missnöjt utan går igång som en siren nästan omedelbart. Jag ammar honom till sömns. Amatörmässigt som det låter kan man ju inte tro att jag redan har ett annat barn som haft sömntrassel, men jag har bara inte orkat ta tag i det. Sixten sover fortfarande i princip inte hela nätter heller, med några oväntade undantag. Ofta vaknar han någon eller några gånger per natt och vill ha vatten eller sova hos oss. Att sen barnen ligger i samma rum gör det lite extra spännande, för kanske vaknar bägge samtidigt och ska krishanteras.
De senaste dagarna har jag gått och grubblat på min känsla, den gråa klumpen i magen. Jag tycker inte att vi har det så kul just nu. Jag tycker inte att jag är så kul just nu. Jag tycker inte att barnen är så kul just nu. Att uttala de där tankarna har gett mig så mycket klumpar i magen och tårar i ögonen. De är så fyllda av skam och rädsla. Skam för vilken dålig förälder jag måste vara om jag inte tycker om att vara hemma med mina barn. Rädsla för att jag inte ger barnen all kärlek jag borde och kan. Att ha ett så bra liv som jag har och ändå inte vara nöjd med det, inte uppskatta det, inte njuta av det. Det känns så förbjudet. Det känns så dumt.
Men ändå har något hänt i mig. I och med att jag har tagit i tankarna och pratat om det med kärleken och några vänner så har något släppt. Inte stressen som gör musklerna spända och käkarna hårda, men väl ångesten av tankarna. Det är ganska jobbigt just nu. Det får vara det. Det kommer att bli bättre. Och för att vara en skittrött tvåbarnsmorsa som inte sovit mer än två timmar i sträck på 10 månader så är jag faktiskt en riktigt, riktigt bra mamma. Och idag har vi haft det fint, barnen och jag. Jag har varit på öppna förskolan, ätit lunch med kollegorna, packat mellanmål, lagat middag, gått med myrsteg från dagis och hem, lekt, badat småkillar, bytt blöjor och fått Nils att somna om en gång utan att amma. Framför allt har jag tyckt om att vara tillsammans med dem. Busa med Nils tills han kiknar av skratt. Ligga nära Sixten innan han somnar, mysa, få höra hans tankar. Dra in doften av dem, det mjuka håret.
Nu väntar nattens prövningar som ensamförälder, tills imorgon när kärleken är hemma igen.
10 kommentarer:
åh, det är jävlarimig inte lätt... all sympati, jag vet precis hur du känner dig. och bättre blir det ju. (sluta amma?) kram!
Ja, jag känner absolut igen mig i den där gnagande missnöjeskänslan som man också får så tråkiga skuldkänslor av. Men nu är det ju så att varje människas liv är helt unikt och icke jämförbart med någon annans. Du har med andra ord all rätt att tycka att livet är ganska trist och att längta till en annan tid och jag tror absolut att det är precis så som du skriver: att tillåter man sig att ventilera; ja, rent av skrika ut sin frustration precis som de små trotsbarnen gör, så lättar det. Märkbart. Lite hjälper det mig att tänka att alla relationer är organiska, växande och spretande och att den där kärleken som ändå ligger i grunden för relationen till barnen gör att man kan tillåta sig att "tycka illa om" ett tag, precis så som man sällan tvekar att göra om sin partner. I en parrelation tycks det vara självklart att upp- och nedgångar är ok; varför kan det inte vara exakt på samma sätt med barnen? I vilket fall som helst, jag håller alla tummar för att att det snart snart snart blir bättre. Och kanske är det så att amningen är boven i all sin komplexitet? Fast jag förstår att den kan tyckas vara det hjälpmedel som finns också. Så dubbelt. Stor styrkekram till dig!
När solen lyser på trollen så spricker dem och precis så tycker jag att det är med jobbiga tankar dvs när man säger dem högt så känns det mer hanterbart.
Håller tummarna för att det snart vänder för er och jag tycker att du är en mogen och modig mamma som visst älskar dina barn!!!
Innan vi fick barn så sa Micke till mig: Det kommer vara många gånger som du vill slänga ut honom igenom fönstret..Det har faktiskt inte hänt än, men visst har jag tänkt de där jobbiga, så förbannat skamfulla tankarna att jag bara tycker han är jobbig en liten liten stund. Ni har haft det struligt med sömn i flera år, och jag hoppas verkligen ni finner kraft och mod att ta tag i det nu, för det här är nog rätt ohållbart länge till. Jag vet att ni klarar det, och i bästa fall kommer det gå bättre än vad du tror. Jag tror som sagt på att byta roller och att det är du som tar hand om Sixten. Men hur som helst, så kommer ni att komma ut på andra sidan, än mer stärkta. Ni är grymma, härliga, starka föräldrar. Puss och kram
Vad du är modig.
Och skitbra.
är det verkligen skamligt att inte vrålavguda sina barn när man inte fått sova klokt på ett år! ETT ÅR NÄSTAN!
Låt barnen sova i era sängar, sluta amma, sov i barnens sängar, lämna barnen hemma med pappan och åk bort, låt pappan va hemma med barnen en dag och du sover. sjukskriv dig. lämna bort barnen och vila. ligg på barnen och vila.Ta sömnpiller. Ta hjälp av den som kan.
Gör det som krävs. som du behöver för att få sömn. det är viktigt.
och under den tiden, boosta dig med sanna fina tankar. du är skitbra och du gör, och kommer alltid att göra det bästa du kan, för dig o dina barn.
och det finns många många många som förstår dig, och vet exakt hur det känns.
Ta hand om dig. det vänder snart. det gör det.
stor kram till dig.
visst ruttnar man till och från! man FÅR tycka det är trist med barnen och sig själv och allting. det kan ju till och med vara lite skönt ibland. men så kommer man på det där med att dom luktar gott, att dom är så fina, att man faktiskt ser rätt fräck ut i dom där jeansen, att man snart ska börja jobba igen (!) och så känns det trista livet rätt ok igen. kram! :)
Jag har blivit sjukskriven från min mammaledighet i 2 veckor. Högt blodtryck. Det utreds nu. Ligger i släkten. Fel på njuren? Stress?
Det är inte lätt att ha två barn...
Kram på dig,
Samma
Alla:
Tack snälla, fina ni. Jag blir glad. Jag blir stärkt. Jag blir peppad i att ta tag i att sluta amma även fast jag tror att jag och Nils har lite olika tankar om det... Vi behöver fungera för att vara bra föräldrar och för att kunna göra det måste vi få sova. Nils behöver och vill ju sova också, men har aldrig lärt sig hur man gör om man inte snuttar på ett stort bröst samtidigt, så inte konstigt att han illvrålar när han ska ligga själv och försöka sova. Nåväl. Ni är fina allihop. Tack och kramar!
fru a:
tack, jag tror att det är tricket. sluta amma alltså... kram
k:
tack för fina ord. det är så sant. det bara känns så skämmigt och jobbigt att inte tycka om sina barn. men det är ju så det är, som du skriver. kärleken finns där, men för den sakens skull behöver man ju inte alltid tycka att de är jättekul. kram, kram!
jessica e:
ja, ett troll som sprack! skönt! kram
borgarbrackan:
tack fina du. ja, nu ska vi verkligen försöka. jag hoppas det kommer gå bättre än jag tror för jag har lite onda aningar... men jag kan ha helt fel! jag ska tänka positivt och på att nils faktiskt vill sova han också och att vi måste hjälpa honom att lära sig det på nytt sätt. stor kram till dig!
fröken blund:
tack, härliga fröken, för fina ord! de gjorde mig glad och styrkt. kram till dig
linda k:
haha:D ja, snart är det jobb igen - och vet du, jag längtar faktiskt lite... jag kommer säkert att komma över det, men just nu så skulle jag gärna släntra ner i bibblan och hälsa på dig. i mina fina tighta jeans:D
samma:
nej, stackars! du får ta det lugnt hoppas jag och lasta över barnen på mannen. ta hand om dig, det är verkligen inte alltid lätt med barn. kram och krya på dig!
Anna
Läser din blogg då och då fast jag är i en annan fas i livet nämligen mormor
Även om mina barn är vuxna så känner jag igen det du skriver , både när det gäller glädje och sorg. Jag har fått tårar i ögonen flera gånger när jag läst dina ord som alltid träffar rätt i hjärtat.
Det ÄR jobbigt att inte få sova, det kommer så många gnagande tankar då precis som du skriver om. Min son som nu är är en otroligt fin ung man på 25 år sov inte en hel natt förrän han var 7 månader och jag slutade amma. Jag gick som i en dimma på dagarna och grät för minska småsak. Det vände när jag slutade amma och sedan sov han varje natt. Det kommer alltså att vända även om det ser mörkt ut just nu
Ha det gott med dina fina pojkar och inte att förglömma, din man
Kram från Maria
Maria:
Tack för fina ord och att du vill dela dem med mig! Jag blir väldigt glad och det är så mycket lättare av att faktiskt få höra att andra upplever samma sak, även om man vet att det måste vara så så kan det kännas så ensamt. Och jag ska inte glömma bort mannen heller... Kram tillbaka!
Skicka en kommentar