Det är bättre. Jag tror att vi har landat allihop nu och barnen har vant sig vid att vara här och att inte pappa är med. Sixten har sovit med mormor och morfar i tre nätter och det går bättre och bättre. Jag kan fokusera på Nils och behöver inte vara stressad för att de ska väcka varandra. Nils sover lite krattigt, men vaknar i alla fall inte klockan 5 varje morgon (05.30 i morse...) och är en ganska glad fis. Vi åker på utflykt, plockar små gula tomater i trädgården, gör små utfärder, steker plättar och har det riktigt fint.
Det är så märkligt. De nätter jag sover hyfsat kan jag knappt minnas hur det känns när jag är så där urtrött och bara vill gråta. Det är liksom Frodos ringvärld - nästan den här världen men lite annorlunda, mörkare, gråare, och full med demoner. Men när slöjan lyfter så är vi tillbaka här, där det finns regnbågar, kossor som betar, lövblåsmaskiner. Och stöd.
6 kommentarer:
Det är så man överlever, man glömmer det som är jobbigt...och får ny energi av det som är positivt!
Kram på dig och en trevlig helg!
Åh, så skönt med lite ljusning och skimmer över höstrusket! Kramar till dig!
Therese:
Ja, det är nog det. Och man får ta varje dag som den kommer, upp eller ner, med vetskapen om att imorgon är det en ny dag. Kram tillbaka
k:
Underbart skönt. Kram tillbaka till dig
Skimret finns, ibland är det bara onödigt väl dolt av skuggor och besvärligheter. Hoppas på mer skimmer för dej och dina pojkar i höst.
Vad jobbigt du haft det...men visst är kroppen rätt fantastisk, som liksom kommer igen så snabbt, och gör så att man glömmer de hårda dagarna snabbt. För hur skulle det annars se ut liksom?
Och tänker man på hur lite sömn som egentligen behövs för att man ska kännas sig som en människa igen så är det nästan skrattretande! för med den lilla sömnen hade iallafall inte jag kommit långt innan jag hade barn. och nu jublar man...
Det låter på ditt förra inlägg som om du har det ganska tufft mellanåt, men att solen ändå når fram? Hoppas det. det blir bättre. det kommer inte alltid att vara såhär. Ju längre tiden går, desto längre besök i lövblåsmaskinslandet ;)
Stor kram till dig!
Annakarin:
Ja visst är det så. Det ligger där och lurar och när man är trött så man spyr så ser man det bara inte. Men sen, sen börjar det skimra igen, mellan korvstroganoffen och blöjbytet, mellan kramarna och trotsutbrotten, mellan regnbågarna och lövblåsmaskinerna. Det är kärlek! Och tack för din kommentar.
fröken blund:
Ja, det är märkligt. Ibland kan det räcka med några timmar ny dag, lite kaffe och en kulturdel i DN för att det ska kännas helt annorlunda efter en slitig natt. Ibland glömmer jag bort hur trött jag är. Och ja, hade jag vetat nåt om sömnbristen med små barn innan jag själv fick barn - och hur fantastiskt bra man ändå klarar sig mitt i det - så hade jag nog inte trott att det var sant eller att jag skulle kunna klara det. Men jag gör ju det. Oftast. Fast jag behöver bara gnälla av mig lite ibland också. Och då blir det blogg av...:D Kramar tillbaka!
Skicka en kommentar