Det är tungt just nu. Nils skriker oavbrutet om han inte får vara hos mig, är ohyggligt mammagrisig och verkar tycka amningen handlar om liv eller död. På något märkligt sätt så har jag börjat amma honom mer istället för mindre, även dagtid, för han dunkar med sitt lilla huvud mot mitt bröst och gapar och varvar inte ner om han inte får ligga nära och suga på ett bröst. Det känns så där eftersom jag hade tänkt sluta amma, men samtidigt så klarar jag inte riktigt att inte ge honom det just nu heller, han känns så vilsen i tillvaron. Sixten skriker antingen "bort mamma" eller kräver att få vara hos mig - ofta samtidigt så det blir riktigt frustrerande. Jag försöker att inte känna mig bortstött, inte som den där ungen som känslorna väcker inom mig, utan bete mig som en vuxen: rationell, ansvarsfull. Det går ganska dåligt. Jag gråter oftast varje dag för jag kan inte hantera att inte få sova i kombination med de andra två. Jag känner mig vilsen, oförmögen, suddig i konturerna. Allt är eftersatt: håret, kroppen, själen, hemmet, förhållandet, föräldraskapet. Och bloggen borde byta namn till Gnällbloggen.
Just nu är jag och småkillarna hos föräldrarna i Blekinge. Det är upp och ner, fram och tillbaka. Vi plockar stora syrliga äpplen och äter i gräset i oktobersolen, tittar på hästar och klappar katter, klättrar i kojan, äter god mat och dricker vin på kvällarna. Och fastnar i utbrott och gråtattacker, ensamförälderångest och uppvak. Trots fina morföräldrar som gör sitt bästa för att avlasta så räcker inte en mamma till för två smågrisar som behöver få tröst samtidigt, eftersom de är i helt olika faser.
Nu har vi tagit oss igenom en av jordens längsta dagar, jag är tacksam att den nästan är slut men fasar för natten. Om 20 minuter ska jag ligga i sängen och be mina böner. Snälla, snälla, snälla, låt oss sova tre timmar i sträck och inte gå upp innan klockan 5.
7 kommentarer:
du är vägen, inte vilse... ta een sak i sänder, ta en tupplur - killarna dör inte heller för den delen ... stora kramar och pussar från katten
Ja du, försök försök att pressa in små tupplurer där det kan gå. Om inte det så bara en promenad för dig själv vid havet. Passa på att försök nyttja päronen för en aldrig så liten, egen stund. Du är urstark, klok och mogen. Jag beundrar ditt tålamod så många gånger. Skickar många styrkekramar.
Tänker massa på dig; även fast man är omhändertagen av sina föräldrar så är det ju en stress att inte vara på hemmaplan och den tror jag känns omedvetet. Tänkte också på att Nils ju är i precis den där åldern då man i Trotsboken berättar om hur extremt jobbigt barnet kan bli. Från en dag till en annan, liksom. Läs och lita på att det går över väldigt snart! Stora styrkekramar till dig!
Hej du,
nu har jag inte läst din blogg på länge, har suttit hemma och vabbat och det är för all del mysigt att slafsa runt med bara Sigge i bara pyamas, men man blir ju lite störd i skallen efter någon vecka. Kommer ju inte utanför dörren ens.
Läste om ditt besök på jobbet och känner igen effekten. Tänk va, att barnen blir så gulliga bara för att man är på jobbet några timmar! Det är oslagbart och ofelbart, enligt min mening. Fast jag är förstås en sådan kvinna som du beskrev, som nog inte borde haft barn. Flera kollegor här har väldigt svårt att lämna sina små på dagis för att istället gå och jobba en hel dag. Jag kikar misstänksamt på dem. Förmodligen kommer de från en annan planet. Något fel är det.
Och så tycker jag så synd om dej när du har det så jobbigt och inte får sova. Det är bedrövligt. Du (ni) går igenom den absolut jobbigaste perioden just nu. Tar ni er bara igenom den intakta så kommer det ljusare tider strax. Till sommaren kommer barnen att klara att leka tillsammans mycket bättre. Nils kommer att sova bättre, äta själv, prata begripligt, gå (springa) själv. Sixten kommer att vara - inte ett småbarn utan ett barn. Och det är en så dramatisk skillnad så man fattar inte hur det gick till.
Först bara trots och total förvirring, värre än värsta pubertetskrisen, sedan ploff: ut kommer en högst kapapel, resonabel, förståndig och ansvarsfull människa. Fjärran från den bebis som gick in i krisen. Det är rena trolleriet.
Det enda som gäller fram till dess är att hänga i och inte förlora förståndet. Smart att avvakta med surdegsbak och liknande så länge. Bättre att åka på spa till Vadstena!
Kämpa på, många hejarop och kramar från Pia.
Häng i och försök att få små stunder av egentid för att kunna orka vara mamma och människa resten av tiden! Tror dock absolut att ni behöver hitta någon lösning på sömnen så du får sova. Allt blir jobbigt om man inte får sova någon gång.
Jag älskar din blogg och tycker inte alls att det är en gnäl-blogg utan det är en blogg om livet med 2 mikro-mäniskor och det slitiga jobb och den totala lycka det trots allt innebär!
Jag sitter också "i skiten" ibland med mina 2 små tjejer (Stora snart 3 år och Lilla 10 månader)och då är det skönt att gå utanför sin egen bubbla och se att jag inte är ensam.
Fasiken vi föräldrar gör ett kanonjobb! Jag har sagt det förr och jag säger det igen: DU är den bästa mamman till dina söner!!! Att inte samtidigt kvala in till finaste lägenheten i "Elle INteriör" eller att förhållandet just nu inte är störthett får man som småbarnsförälder liksom leva med ett tag.
KRAM
åååh! jag vet precis hur du känner dig. gnälla bör man annars dör man. mod och sömn önskar jag dig! det blir bättre... kram!
alla:
vackraste bloggsystrar, tack för fina uppmuntrande kommentarer! det gör att jag inte känner mig så eländig och ensam. för det är jag ju faktiskt inte. inte alltid i alla fall...:D kramar till er alla!
katten:
puss på dig. jag känner mig inte direkt som vägen, fast kanske en liten igenvuxen stig i alla fall...
borgarbrackan:
ja, föräldrarna är bra att ha även om de inte är en pappa. tupplurar skiter jag i, men jag går och lägger mig före 10 varje kväll... tack för fina ord, du är min idol ska du veta. puss
k:
ja, jag har också köpt trotsboken efter att ha läst om den hos dig och jo, det verkar vara en klockren 9-månaders fas. för visst är det en fas, jag vet, men shit det är tufft ibland. och tufft när man inte är hemma ibland heller... tack och kram
pia:
tack för fin lång kommentar. det känns tryggt, jag vet ju att du vet hur det är, och att du har tagit dig igenom det. jag har en spa-helg på österlen glimrande som en diamant framför sinnet när det kör ihop sig. men ibland så bara brister det. fan vad jobbigt det är att inte få sova. kram till dig
jessica:
tack för din fina, fina kommentar! det gör mig så glad och tacksam, att veta att det finns andra där ute som kan känna likadant. att jag inte är ett ensamt ufo på mammahimlen. kram till dig
fru a:
:D kramar till dig
Skicka en kommentar