Problemet med två barn

...är att när den ena blir frisk så kan den andra bli sjuk. Och idag har Nils fått kräkisen. Puh. Fast det känns som en light-variant efter Sixtens natt. Nils kräks lite och sen är han glad igen och på sätt och vis är det ju skönt att fortfarande amma nu, då vet jag att han får i sig lite vätska och näring samtidigt.

Vi roar oss annars med att se Nils träningsgå med gåvagnen. Han ser så fruktansvärt stolt ut där han går fram på spikraka ben och tittar på oss med "Ser ni, ser ni!" i ögonen. Han tar sig över trösklarna men när det tar stopp vid vägg eller soffa häver han upp ett abnormt argskrik av frustration att inte bara kunna fortsätta i evighet. Och sen blir han för trött för att gå och skriker argskriket igen.

Och, jo, tittar ni på bilden så ser ni årets första pepparkakshjärta!

Praise the lord!

Inget mer kräk idag. Och ingen tvätt... Jag är väldigt, väldigt glad.

En kräkis och ett tvättberg

Sixten har kräkts hela natten. En del sin säng och väldigt mycket i vår säng. Nattsömnen har som bäst varit någon timme sammanhängande och idag har jag tvättat nio maskiner tvätt. Det är personligt rekord. Faktiskt har jag aldrig sett så mycket tvätt förut. Som tur är har mina svärisar varit här och stöttat, stekt plättar, burit arg Nils, gjort pumpagubbe med Sixten, burit kräkta lakan, lagat middag. Och köpt Napoleonbakelse.

Nu knäpper jag mina händer och ber att vi alla slipper förra nattens bravader. Fast just in case har jag bokat tvättid imorgon också.

Säg det igen

Du gjorde det igen
Alldeles nyss
Du sa det där man aldrig får säga
Du sa det till mig, det outhärdligt
hänsynstlöst förbjudna
Du sa jag älskar dig, jag älskar dig, 
jag älskar dig

Du la din hand på min rygg
Jag vände mig om och du gjorde
det man aldrig får göra
Du strök min panna med stora, varma,
sträva, trygga händer 
och sa, jag älskar dig, jag älskar dig, 

jag älskar dig

Jag har blivit med Spotify. Och där hittar jag Lisa Nilssons "Säg det igen". Förra gången jag hörde den var på begravning. Nu hör jag den igen. Så fantastiskt vackert. Och tårarna kommer som jag fortfarande satt kvar där i kapellet på bänken.

Hur man vet att det är dags att städa

Tag en tanddreglande krypbäbis, skicka ut honom i lägenheten. Kommer han tillbaka med skägg så borde man gjort det förra veckan.

En livlina? Nej, men en Saltimbocca to die for.

Igår genomfördes ännu ett lyckat restaurangbesök med hela familjen. Nycklar: icke svinhungrig lillgris, tidigast möjlig middagstid och kort promenad hem. När vi gick hemåt igen förundrades jag över hur bra vi genomfört det hela, utan skrikutbrott, med helt uppätna Saltimbocca och oxfilé gorgonzola till föräldrarna och bara ett glas vatten utspillt.

Att servitrisen såg ut som hon ville att vi skulle sjunka genom golvet och försvinna så fort vi kom in genom dörren är väl något man får suga i sig. Om ni frågar mig så gjorde vi det inte bara bra, utan helt fenomenalt bra faktiskt. Och någon gång kommer hon också sitta där, med en kladdig bäbis som kastar mat på golvet och en kan-själv-tvååring som välter glas och tappar bestick, och förstå varför det ibland är livsnödvändigt att få en god middag på lokal. Även om man har små barn. Eller, just för att man har små barn.

Jodå

Klipptid. Förmiddagsfika med Nils på Ritorno. Öppna förskolan. Skogspromenad och korvgrillning med vänner. Lunch som någon annan har lagat på en tallrik som någon annan diskar efteråt. Lägenhetsvisning. Stövelinköp till barnen med proffsig hjälp. Bra kaffe att dricka med fin vän. Upptäckten att jaga Sixten är ett väldigt bra distraktionsmedel i konfliktsituationer - och kan väl rimligen räknas som träning också?

Alla saker som gör att dagarna skimrar lite extra när man är hemma i stan igen.

Orden har tagit slut. Men som tur är finns det bilder.

Skimmer

Det är bättre. Jag tror att vi har landat allihop nu och barnen har vant sig vid att vara här och att inte pappa är med. Sixten har sovit med mormor och morfar i tre nätter och det går bättre och bättre. Jag kan fokusera på Nils och behöver inte vara stressad för att de ska väcka varandra. Nils sover lite krattigt, men vaknar i alla fall inte klockan 5 varje morgon (05.30 i morse...) och är en ganska glad fis. Vi åker på utflykt, plockar små gula tomater i trädgården, gör små utfärder, steker plättar och har det riktigt fint.

Det är så märkligt. De nätter jag sover hyfsat kan jag knappt minnas hur det känns när jag är så där urtrött och bara vill gråta. Det är liksom Frodos ringvärld - nästan den här världen men lite annorlunda, mörkare, gråare, och full med demoner. Men när slöjan lyfter så är vi tillbaka här, där det finns regnbågar, kossor som betar, lövblåsmaskiner. Och stöd.

Att gå vilse

Det är tungt just nu. Nils skriker oavbrutet om han inte får vara hos mig, är ohyggligt mammagrisig och verkar tycka amningen handlar om liv eller död. På något märkligt sätt så har jag börjat amma honom mer istället för mindre, även dagtid, för han dunkar med sitt lilla huvud mot mitt bröst och gapar och varvar inte ner om han inte får ligga nära och suga på ett bröst. Det känns så där eftersom jag hade tänkt sluta amma, men samtidigt så klarar jag inte riktigt att inte ge honom det just nu heller, han känns så vilsen i tillvaron. Sixten skriker antingen "bort mamma" eller kräver att få vara hos mig - ofta samtidigt så det blir riktigt frustrerande. Jag försöker att inte känna mig bortstött, inte som den där ungen som känslorna väcker inom mig, utan bete mig som en vuxen: rationell, ansvarsfull. Det går ganska dåligt. Jag gråter oftast varje dag för jag kan inte hantera att inte få sova i kombination med de andra två. Jag känner mig vilsen, oförmögen, suddig i konturerna. Allt är eftersatt: håret, kroppen, själen, hemmet, förhållandet, föräldraskapet. Och bloggen borde byta namn till Gnällbloggen.

Just nu är jag och småkillarna hos föräldrarna i Blekinge. Det är upp och ner, fram och tillbaka. Vi plockar stora syrliga äpplen och äter i gräset i oktobersolen, tittar på hästar och klappar katter, klättrar i kojan, äter god mat och dricker vin på kvällarna. Och fastnar i utbrott och gråtattacker, ensamförälderångest och uppvak. Trots fina morföräldrar som gör sitt bästa för att avlasta så räcker inte en mamma till för två smågrisar som behöver få tröst samtidigt, eftersom de är i helt olika faser.

Nu har vi tagit oss igenom en av jordens längsta dagar, jag är tacksam att den nästan är slut men fasar för natten. Om 20 minuter ska jag ligga i sängen och be mina böner. Snälla, snälla, snälla, låt oss sova tre timmar i sträck och inte gå upp innan klockan 5.

Två år och fyra månader

Spindelspindelmannen, klättra upp för trån. Han sjunger ofta, trallar med sin lilla ljusa stämma, lite entonigt och så fint att man blir alldeles glad. Från att ha varit en ganska försiktig general har han gått till att bli värsta klättermusen. Överallt klättrar han. Och hoppar. Under tiden ropar han Inte ramla! Varje morgon och eftermiddag cyklar han på sin trehjuling, kan trampa själv både bakåt och framåt. Han har också bestämt sig för att han inte behöver haklapp längre, med ett bestämt Vill inte! Det funkar förvånansvärt bra. Pottan använder han då och då, men det är fortfarande blöja som gäller.

Har aldrig gillat napp men älskar sin nappflaska. Med vatten. Så vår finurliga tanke från början om att "det är väl lika bra att han inte har napp för då ska han bara sluta med den" sjönk som en sten eftersom han istället vill ha nappflaskan. Med vatten. Det är också viktigt vilken flaska det är. Både kärleken och jag har stått där, rasande och uppgivna, mitt i natten i morgonrock och sömndruckna ögon, när den lille prinsen viftat undan oss med "Nej, inte den, jag vill ha kaninflaskan". Han är principfast, vår Sixten. 

Han och Nils har börjat bli kompisar. I morse hörde jag dem i vardagsrummet, bägge skrattade högt och jagade varandra, runt runt på golvet bakom sängen. Ord, längre meningar och rim bubblar ur munnen. Några av de mest använda fraserna just nu är: Vill inte, Dumma, Kommer spöke och Vill ha vatten. Han är snäll, vår Sixten, kramar kompisarna på dagis när han kommer dit, tröstar om någon är ledsen. Blir lite blyg när han får för mycket uppmärksamhet och då vill han inte vara med längre. Är känslig och egensinnig.  Och världens vackraste Sixten Blixten.

Minsta motståndets lag

Jag hade tänkt skriva ett inlägg om att jag nog i alla fall är en sån som inte ska ha barn. En sån som jag trodde att jag var när jag var sådär 29. Därför att jag är en sån som behöver läsa tidningen minst en timme varje morgon. I fred. En sån som vill sitta på café och sippa på varmt kaffe och läsa böcker. I fred. En sån som vill dansa, träna, gå ut, äta middagar som inte är korv stroganoff och fiskpinnar. Gärna med andra. Jag tänkte hela inlägget kl 08.45 när jag hade varit uppe i tre timmar med snorig och kinkig unge, hade det klart i huvudet. Fast jag prioriterade en dusch i fred istället för att skriva det.

Och efter duschen, hemlagad pizza till lunch och beslut om att följa minsta motståndets lag så är jag nog en sån som ska ha barn i alla fall. Trots att de inte fattar att man ska sova om nätterna. Trots att Nils verkar vilja amma tills han blir tonåring, fast jag redan har slutat vilja det. Trots att det har kinkats och gråtits. För vi har varit ganska snälla mot varandra. Och för att jag inte tänker ge mig i kast med något som kräver någonting alls idag. Jag följer minsta motståndets lag idag. Slaviskt. Glass och kakor, ingen jacka och mössa på, film till frukost lunch och middag.

You name it. Jag gör det.

One man standing

Han står nu, Nils. Överallt. Och håller på att lära sig att sätta sig själv. Det är en bra kombination. Och idag sa han "mamma"! Stora saker i hemmafrulivet.

Idag är en annan dag

Igår:
Efter frukost ritar Sixten på golvet i köket med kulspetspenna. Skriker att han inte vill gå ut. Jag skvalpar i mig lite kaffe. Vi går ut. Det vrålas. . Nils somnar inte i vagnen. Jag hoppar av tunnelbanan och tänker fly till Caracas, men går en sövande promenad med lillgrisen istället. Möter upp kärleken och Sixten på McDonalds för kaffe och andrafrukost med fett och kolhydrater.

Går till Bondens marknad. Shoppar i ilfart det som finns inom räckhåll och det som inte kräver köande: tomater, bröd, kantareller, surkål och blåbär. Sixten springer och kastar sten på någons zuccinikaka. Nils börjar gnissla i vagnen. Vi ger upp. Åker tunnelbana hem och äter lunch. Sixten vill inte äta. Nils vill inte sova. Vi är trötta och bjuder våra grannar på kaffe. Barnen vaknar. Sixten vill inte äta mellis. Nils vill inte äta mellis. Sixten vill inte gå ut. Vi går ut.

Parken. Nils äter på en pinne strösslad med lite grus. Sixten är lynnig och vill ha isbjörnsglass (isglass). Han får det. Vi köper mat. Vi går hem. Sixten cyklar på gården och vill inte gå in. Nils och kärleken går in. Jag väntar. Efter en halvtimme går vi in efter fysisk närkamp. Sixten häller vatten på Nils med en liten burk, tre gånger. Sixten vill inte äta mat. Nils äter jättemycket mat. Sixten är lynnig. Nils är trött. Vi leker. Sixten råkar kissa i tvättpåsen med nytvättade kläder. Läggdags för Nils, han är glad och vi busar hela vägen in i sängen. Lägger ner honom. Skrik, skrik, skrik. Tar upp honom efter några minuter och då kräks han på golvet. Kärleken tar honom. Nils fontänkräks på kärlekens täcke. Sixten vill inte borsta tänderna. Skrik, skrik, skrik. Vi läser bok. Sixten somnar mellan oss. Vi bär in honom till sig runt kl 21. En halvtimme senare vaknar Nils. Somnar om mellan oss. Vi tittar på varandra. Trötta och lite gråa.

Kärleken: "Det här är ett väldigt effektivt preventivmedel".
Jo. Det är inte ett understatement.

En sur en. I en burk.

Surdeg har haft ett magiskt skimmer över sig ända sen jag såg en dokumentär om Peter Hoeg, där han pratade om surdegens innersta i en halvtimme. Och så bakar min pappa på surdeg. Han gör en monsterdeg och knådar med en enorm maskin som ser ut som den skulle kunna vara hämtad från någon sovjetstat på 50-talet. Den får jäsa i ett badkar. Sen gräddar han i enrissopad ugn och det blir världens godaste bröd.

Jag älskar att baka. Fast inte knåda för hand så länge som man behöver för att få till det. Och just nu orkar jag bara inte med för mycket jobb. Fast surdegen lockar fortfarande. Någongång, någonstans, i ett annat kök, ska jag ha en assistent som kan stå och snurra i 20 minuter. Och då ska jag sätta surdeg. Men inte nu. Inte här.

Här gläds jag å det grövsta åt att det har öppnat ett litet ljuvligt hål i väggen på Scheelegatan där de säljer fantastiska surdegslimpor. Levain, rågsurdeg, danska bröd. Vilken lycka att någon annan har knådat de här fantastiska limporna och att jag bara kan få äta dem.

De två nedersta bilderna är från pappas brödbak i somras, den översta bilden är min Scheelegata-limpa.

Sane in the brain

Morgonen förflöt som vanligt. Gröt, kaffe med mjölk, Bolibompa, upphackad läsning ur dagens DN mellan frukostfix och dusch, en rörig promenad till dagis och sen handla blöjor och mat på vägen hem. Lunch till Nils, lite lek och bus.

Vid lunch åkte jag till jobbet för att vara med på planeringsmöte inför nästa år. Några timmar i en annan värld. En värld med höga klackar, kavaj utan fläckar och vuxensamtal, icke avbrutna av nerbajsade blöjor eller skrapa-knäet-vrål. Min hjärna hittade helt plötsligt nygamla spår att köra i. Sinnet gladdes över att få träffa mina fina kollegor igen. Och helt plötsligt började jag längta efter att börja jobba igen.

Kom hem. Åt god middag glupskt. Hängde med barnen och hade väldigt lite trotskonflikter med Sixten. Han kom och satte sig i mitt knä, mage mot mage och kramades. Jag kände värmen och kärleken i kroppen och hörde att min röst lät annorlunda. Glad. Äkta. Uppriktig.

Idag fick jag tillbaka en bit av mig som jag inte sett på länge. Jag har saknat den. Men jag har faktiskt inte förstått hur mycket förrän nu.

Att chockera

Body Pump. Klockan 06.45.
Min kropp behöver framstupa sidoläge. Och kaffe.

Nästan som på landet. Och i rött.

Vi gillar Skansen. Så där var vi även denna helg tillsammans med stor- och lillkusse. Som riktiga Skansenrävar tog vi bussen från rätt hållplats, Vasaparken, INTE Centralen, där både vagnar och panik var stor och vi fick se början av ett härligt familjegräl. Som riktiga rävar hängde vi också på låset till lunchen, som intogs 11.15, INNAN köerna växt sig till boaormar och barnen ballar ur av hunger (liksom de vuxna, i vår familj med lite klent blodsocker).

Men, alla kan inte vara perfekta. Som en riktig ärketurist gick jag i fällan i Skansenbutiken. Åh, en pläd, to die for. Åh, en surdegsbakbok, I like. Åh, en diskhandduk med sillar, vad varje hem måste äga. Nu bor de hos oss och jag drömmer redan drömmar om hur snyggt mitt rensade hem kommer vara till visningen (nä, vi har bara träffat mäklarna en gång, inte bestämt oss för vilken och kommer inte att sälja innan vi köpt något nytt...men det har liksom satt igång i mitt hjärta).

Själva rensningen är ett annat kapitel. Nu håller jag drömmen vid liv.

Äntligen fyra

Jag satt och tänkte på en fråga som en vän ställde härom dagen: "Tycker inte du att det är jobbigt att Sixten inte får så mycket uppmärksamhet som han fick innan Nils kom?". Och jag kom på det idag. Jag har inte haft ångest för att Sixten eller Nils får för lite uppmärksamhet på väldigt väldigt länge. Den där malande känslan jag hade i början av tvåbarnslivet, att något barn alltid liksom kom på undantag. I början Sixten, sen Nils. Men jag känner inte så längre. Jag kan ha ångest av andra skäl, men inte just det.

Jag tror det är för att vi är en familj på fyra nu. Ja, det har vi ju varit sen januari, men nu är det självklart att familjen verkligen består av fyra individer. Inte tre och en till. För så kändes det i början. Och kanske också för att brorsorna börjar kommunicera och vara med varandra på ett annat sätt nu. Ibland sticker de själva in till vardagsrummet och sitter där och fixar med något. Ibland bråkar de. Ibland skrattar de. Och igår sa Sixten "Min lilla kompis heter lillebror Nilla".

De är också ett par nu, smågrisarna. Jag är så glad för det.

Vånda

Vi letar ny, större lägenhet. Eller kanske hus. Vem vet? Vi har varit på visningar, träffat mäklare, irriterats över floskligt mäklarspråk och nu våndas jag. Våndas för att jag inser att den största utmaningen inte är att hitta en hyfsad fyra för under sex miljoner*, det är att plocka undan alla grejer i vår lägenhet till fotografering och visning.

För det är prylar överallt. Det svämmar över i garderoberna, ligger leksaker i varenda skrymsle och i bokhyllan kör vi dubbla rader. Och detta trots att vi rensar med jämna mellanrum och inte har jättemycket saker.

Trodde jag. Fast det är bara att inse. Vi har faktiskt jättejättemycket saker.

*minst 100 kvadrat i stan då, och jo, jag vet att det finns finfina förorter där lägenheterna är billigare...