Vi är här nu

Det luktar häst i källaren och den andra familjelukten sitter fortfarande i väggarna. Men det känns bra och vänligt och ljust. I trädgården står knoppande snödroppar och vintergäck och där finns syrén, äppelträd och en fjärilsbuske.

Och allt har gått långt över förväntan. Den där förhoppningen jag hade i torsdags slog in. Att flytta med flyttfirma som packade åt oss var det bästa vi kunde göra. Vi sa "Ja, så här ser det ut och sen är det ju källaren och barnvagnsrummet. Det är inga problem eller?". "Närå, det är inga problem, vi packar allt och kör imorgon så ses vi på lördag". Nu står kartongerna staplade, alla grejer står o väntar på att komma på plats. Och imorgon sover vi första natten i huset.

Dan före dan eller snart börjar äventyret

Lägenheten är en enda röra. Våra arma hjärnor också. Inte visste jag att man kunde skriva så många nya listor på så kort tid. Men imorgon smäller det. Först ska vi göra allt det där på senaste listan, sen kommer flyttfirman och börjar packa. Förhoppningen är att vi ska säga "Ja, då tar ni det här och det här också" och de säger "Japp, inga problem, vi löser allt" och sen hämtar vi barnen på dagis och drar.

Vi får se om det blir så. Men, oavsett, någon gång mellan sen eftermiddag och kväll imorgon tar vi vår nya svarta Saab och åker söderut som ett gäng flyttfåglar. Tar med köttbullar att kasta i gapet på den som blir hungergnällig och så åker vi lite längre än Södertälje innan vi stannar och äter middag. Och sen kör vi i svarta natten, lyssnar på en bok och kommer fram helskinnade. Sover hos farmor och farfar.

På fredag skriver vi de sista pappren och får nycklarna till vårt nya hem. Åker dit och kommer inte alls ihåg att det såg ut så där. Men är glada och åker hem och dricker vin och kramar barnen. Och på lördag kommer lastbilen med alla våra grejer som väl kommer se ut som dockhusprylar i det stora huset.Sen börjar stora äventyret på riktigt.

Så, jag återkommer, håll tummarna för oss.

Alla dessa avsked

I onsdags middag med vän, som jag kommer sakna så mycket. Vi gjorde vårt bästa för att inte låtsas om att vi skulle skiljas åt och sen fick vi ta det snabbt snabbt innan gråten kom. "Vi ses". Snabb, hård kram. Jag gick längs med Bondegatan och vemodet bara vällde upp tillsammans med tårarna. En cirkel som sluts, här började det och slutar det. Men, jag vet ju att det ju inte är sista gången vi ses, så klart inte, men ändå, det där smärtsamma avskedet.

Och idag sista dagen på jobbet. Så mycket blandade känslor: sorg och förväntan, glädje över att ha mött så fina människor, vemod över att lämna en fas i livet. Så svårt att släppa taget men så härligt att få lämna när det är riktigt bra istället för halvuselt. Jag har plockat i papper och rensat mail, tidredovisat och introducerat ny kollega. Och blivit avfikad med blommor, tal, tårar, presenter och tårta.

Just nu är det bara tomt i mig. Jag har lite svårt att se att på måndag är det nya tag, då ska vi planera flytten, träffa nya banken och rensa i källaren. En ny sida som vänds upp. Men just nu saknar jag bara den jag just stängt. Eller rättare sagt, alla fantastiska människor jag fått tillfälle att jobba med, lära känna, människor jag mött och som jag tycker så mycket om. Så, ni, fina vänner och kollegor, tack, ni finns i mitt hjärta och där bär jag er, nära nära. Vi ses igen.

Dag 15 - Mina drömmar

Jag drömmer om en trädgård. Nej, om min trädgård. Om att gå ut barfota på solvarmt gräs, om att plantera mynta och luktärter med barnen.

Jag drömmer om att få sova, sova länge, kanske en hel natt, i min säng i det nya sovrummet. I huset. Någon gång.

Jag drömmer om att det är den 19:e februari, när våra saker kommer åkande i en lastbil från Stockholm.

Jag drömmer om att få elda första brasan i öppna spisen. Känna värmen, landa.

Jag drömmer om att få gå där, i alla omöblerade rum, eftersom vi kommer att ha möbler för ungefär en tredjedel av huset. Resten får ta sin tid.

Jag drömmer om hus, om vårt hus. Vårt nya hem.

Herrejösses

Jag minns när jag flyttade själv. Alltså bokstavligt talat - packade in mina grejer i bilen och kånkade upp dem till nya hemmet. Själv.

Att flytta en familj är inte så, inte alls. Det är så jäkla mycket planering, stresskruvarna dras långsamt åt och bettskenan måste åka fram igen. Alla dessa beslut: vilken elleverantör, vilken bil, vilken försäkring, vilken flyttfirma? När ska vi hinna packa, när ska vi hinna rensa, när ska vi hinna ringa alla samtal till mäklare, till dagis och till bankkontakterna? Avsluta jobbet - två och en halv vecka kvar. Och hinna träffa alla vänner, hinna prata och kramas och säga hej då.

Det är spejsat och stressat och märkligt. Sorgligt och roligt. Huller om buller. Men jag kommer tillbaka, bara jag får landa. Jag hoppas ni orkar vänta lite bara.

Dag 14 - Dagens första tanke

"Ska jag ligga kvar och låtsas sova?"

Det gjorde jag. Låg där och hörde ljuden från köket, Sixtens ljusa röst, nosade på Nils som fortfarande sov bredvid mig (kors i taket). Och sen kom födelsedagssången och paket. En guidebok till Rom, som jag har drömt om att åka till så länge tillsammans med en bokad flygbiljett över påsk. Tre dagar, själva utan barn, jag och kärleken. En helt fantastisk present.

Det är en fin dag. En ny fas. The big 4-0. Känns symboliskt med fullmåne och strålande dag, luften är lätt att andas, solsken utanför fönstret. Det blir bra det här, mitt nya år.

Uppmärksamma läsare vet att dag 14 ska vara "Vad hade jag på mig idag?" men det är tråkigt utan bild, så det blir istället dagens första tanke.

Ett hem, ett kungarike, för ett hem

Eller i alla fall en jävla massa pengar. Men nu har vi det: huset. Huset! Med trädgård och äppelträd och garage och gästrum och renovera ska vi inte och jag är skräckslagen och lycklig i en salig blandning. Den 19 februari flyttar vi in i tegelhuset i Malmö. Yes!

Dag 13 - Den här veckan

Årets första. Jag börjar längta efter att plocka ner julstjärnorna och köpa nya blommor. Jag har jobbat några dagar, hunnit gå igenom mail och skriva projektplan. Och sen lite mer ledighet.

I övrigt:
- Veckans värsta: vinterkräkisen som gästat vårt hem och alla utom mig. Än så länge, ligger just nu och mår lite konstigt...
- Veckans tårta: går till en nybliven tvååring! På födelsedagen var han i toppform och vrålade "Mer hurra" när vi slutade sjunga.
- Veckans resa: gick till Malmö för ny husvisning. Och en riktigt bra sån, det blir nog ett bud...
- Veckans lästips: "Det var inte mitt fel" av Ann Heberlein. Väldigt läsvärt om konsten att ta ansvar.
- Veckans hjälte: farbror P som passade vinterkräkande Sixten för att vi skulle kunna titta på hus.

Dag 12 - I min handväska

...finns alltid alldeles för mycket. Jag är samlare. Och har ofta stora väskor. Rensa gör jag typ en gång i halvåret för jag tycker det är vansinnigt tråkigt.

Så i min väska kan man hitta det här: lypsyl, passerkort, minst två telefoner, en bok, kalender, pennor, visitkort, tamponger, busskort. Och fruktansvärda mängder nerknölade kvitton och reklambroschyrer. Idag trollade jag också fram ett paket te ur väskan men det hör inte till vanligheterna...

Återblick 2010

Det här året har handlat om att komma ut på andra sidan tror jag. Först lämnade vi en skitjobbig höst med endast fragment av sömn bakom oss och drog till Thailand. Mötte varandra igen, glädje, lust, samhörighet och njöt av en månads icke-vardag i ett härligt land. Fick dessutom fira Nils 1-års dag på stranden.

I februari började jag jobba igen, efter ett år hemma med Nils. Ett jobb jag hade längtat efter, hittade glädjen i arbetet och att ha en fantastisk hemmaman.

Sommaren kom, Sixten fyllde tre. Vi fick en lång skön semester på tre öar - Gotland, den mentala ön Blekinge och Tynningö i Stockholms skärgård. Kärleken och jag fick dessutom sju rätters middag och övernattning på egen hand i Visby. Det var i övrigt mycket skrubbsår, sol och kånkande av vatten.

Så kom hösten, tillbaka igen, ny förändring: bli av med hemmamannen, skola in Nils på dagis, pussla med hämtning och lämning, mycket jobb. Jag hajade grejen med yoga, fick blodad tand. Och så var det många beslut. Stora beslut. Oktober handlade mest om jobb - söka och gå på intervju, fast jag fick ju faktiskt det första jobbet jag sökte så jag ska inte gnälla. November och december mycket separationsångest, sorg över allt vi lämnar, stress över visningar och lägenhetsförsäljning. December en lätt ilning i magen över det som ska komma. Äventyret.

Och nu åker vi bara med på den här nya resan som startat. 2011 verkar från det här hållet sett bli ett förändringens år, inte bara för oss, utan för många omkring oss också. Det känns bra, spännande och pirrigt och bra.

 Så, gott nytt år alla fina människor - vi ses på andra sidan!

Dag 11 – Mina syskon

Jag har en bror, en storebror, ganska mycket äldre än jag, så man kanske kan säga att jag växte upp nästan som ensambarn. Han ville inte hänga med sin odrägliga lillasyster, jag ville alltid vara med honom eller åtminstone på hans rum bland hans grejer. Sen flyttade han hemifrån och vi stod inte varandra speciellt nära. Men jag kommer ihåg första gången det klickade för mig, som jag förstod grejen med att ha ett syskon. Jag var aupair i USA, 20 år gammal och telefonen ringde en dag efter några månader där. Och det var han, storebrorsan, som ringde mig och vi pratade länge och helt plötsligt kunde vi mötas på lika villkor. Det var fint.

Numer ses vi för sällan, det kommer barn och annat emellan, men han finns där alltid. Energisk, charmerande och ganska olik mig. Men min alldeles egna storebror.

Dag 10 - Det här hade jag på mig idag

Alltså, det här inlägget har jag lite svårt för har jag märkt. Jag har liksom tänkt blogga och tänkt skriva men jag hakar upp mig på det. Det är inte alls vad jag har lust att skriva om. Och vi har köpt ny dator och jag har inte lyckats få över mjukvaran till kameran heller för att kunna föra över bilder. Ännu mindre kul när det gäller kläder. Så, idag har jag fleecetröja och jeans och ser ganska sunkig ut.

Nu går jag vidare.

God jul på er

Snart vankas det champagne och hummer på Kungsholmen. Julefrid till er allihop!

Läget då? Jodåtack, en Sobril hade suttit som en smäck

Så här är det ju: de senaste månaderna har det ju hänt väldigt mycket. Kärleken fick nya jobbet i Malmö, vi bestämde oss för att ta det stora steget och flytta till Skåne, jag fick nytt jobb i Lund, jag sa upp mig, vi hade visning av lägenheten och sålde den så där som det tydligen bara går till i Stockholm när det går på 4 dagar alltihop och det budas och går undan och vips så skriver man kontrakt.

Men vi har ingenstans att bo än i Skåne, letar både i och utanför Malmö och Lund, och paniken kommer krypande vid tanke på dagisplatsen som ju inte heller finns än. Och vi har rest ner och kollat på hus och ringt mäklare och det går lååångsamt och ibland ringer de inte tillbaka och budgivningen kommer inte ens igång förrän efter några veckor, kanske månader, och vi är lite så där Stockholmsspeedade och snäpper mentalt med fingrarna - fort ska det gå, kom igen då...

För vi längtar efter hus - eller jag längtar efter trädgård och kärleken efter dubbelgarage. Och kanske några kvadrat mer än våra nuvarande 62 då. Men det är svårt att leta bostad på distans, man måste köpa med både hjärna och mage och det är svårt med magen om man inte är på plats. Så, det är bara att vänta och lägga upp reservplanen. Flytta ska vi i mitten av februari hur som helst. Och den 1 mars kör bägge nya jobben igång. Helt plötsligt är det inte mycket tid kvar...

Men nu är det snart lite välbehövlig vila som gäller, hemma i lägenheten, på en och samma plats med de tre viktigaste människorna. Få ner de där spända axlarna, hångla lite mer. Vi har bestämt oss för att skippa julskinkan och käka hummer istället, kanske tillsammans med en skinkknäckis och lite risgrynsgröt men inte mer julmat än så. Och det ska bli så jäkla skönt. Jag tror verkligen att vi alla behöver bara vara, åka lite pulka, äta lite god mat, sova mycket. Ja, så mycket sova som det blir hos oss då med en liten skrikhals, som går igång varje kväll mellan 21 och 22 och som inte nöjer sig förrän han får sova bredvid en mamma. Och en liten större människa, som vaknar och drömmer om lejon och tigrar och gråter och som också vill sova bredvid en mamma eller pappa och samma små morgonpigga liv som oftast vaknar före 6 och väser, "Mamma, gå upp".

Men, i alla fall, jullov. Det hägrar verkligen.

Dag 09 - Min tro

Jag tror på sömn och bra mat. Och att bli sedd av någon som tror på oss. Får vi det så klarar vi oss länge, länge, kan växa och bli större än vad vi trodde var möjligt. Och då pratar jag inte om midjemåttet...

Jag tror på kroppens och själens längtan efter att bli berörd. Jag tror på kärlek, på högre väsen, något större än oss små människor här på jorden, om att be om hjälp. Fast även om jag tror på det är jag skitdålig på det där sista. Jag tror inte att ensam är stark eller att kön är en definition i sig som gör oss olika, män och kvinnor, flickor och pojkar.

Jag tror på tankens kraft. Jag tror på karma, på cykler, på avslut och avsked. Jag tror på ödet, på att man måste stänga en dörr för att en annan ska öppnas och på möten som avsiktliga fotavtryck i universum. Jag tror på ett antal gudomliga café con leche, njutna för mer än 10 år sen i Mexico City med fin vän. Henne tror jag förresten också på.

Så, på ett ungefär.

Dag 08 - Ett ögonblick

Jag befinner mig någonstans kring Durness på norra Skottland. Världen omkring mig är som ett grönt hav. Böljande. Det är himmel, hav och gräs så långt ögat når. Och en glasskiosk. Jag köper en strut med chokladglass och uppgår i himmelhavet.

Det var 12 år sen men ögonblicket är glasklart i min tanke. Fullständig närvaro. Jag känner mig helt och fullt öppen, delaktig i världsalltet. Jag är så glad över att bara vara där och jag vet att det lyser ur mig, känner energin flöda, jag får och ger. Del av historien, av nuet, av människorna och gudarna.

Dag 07 - Min bästa vän

Han hette Skippy. Ljusguldlockig med kärleksfulla bruna ögon, alltid glad att ses, alltid redo för lek. Jag var väl sådär 5 och gick ofta genom häcken till grannens hus, ringde på hos tant Elsie och Viking och frågade om han fick komma ut och leka. Och det fick han alltid.

Han var min förste bäste vän, Skippy, dvärgcollie och trogen bundsförvant. Jag vet inte om jag var ett knepigt barn, men jag lekte ofta ensam, hade en våldsam fantasi och var dessutom ganska blyg. Men min hundvän älskade jag och kommer fortfarande ihåg, 30 år senare, hur han kom linkande på trötta gamla hundben flera år senare när jag blivit större och skaffat mig andra vänner att leka med efter skolan. Han traskade fram över skolgården, stelbent och med ömma tassar, men alltid med samma uppriktiga glädje att ses.

Jag tror han har det bra, Skippy, däruppe i hundhimlen. Du finns här i mitt hjärta också och vi ses säkert igen, när vi båda har trötta ben som får springa igen bland moln, hundchoklad och gröna ängar.

Dag 06 - Min dag

Vaknade i Skåne runt 05.30, av Nils som låg och snackade, Sixten som ville sova i vår säng och kärleken som trött och irriterad tog sitt täcke och gick mot soffan. Upp vid 6 med barnen som tyckte det var dags, fick sällskap av svärmor och tillbringade en timme med att koka gröt och ägg, läsa tidning, dricka te och kaffe.

Kände efter och hade inte lust att göra nåt, bara vara. Allt detta snärjande mellan platser och åka med på den känslomässiga bergodalbanan gör mig ömsom energisk och glad, ömsom fruktansvärt trött och tom. Nu är det det senare som gäller toppat av en rejäl dagisförkylning. Känner att kroppen börjar säga ifrån och min kryptonit-punkt, luftrören, börjar trassla. Men underbar insikt drabbade mig: vi kan bara vara idag, allihop. Extra många vuxna som kan ha hand om barnen, ett stort hus med en massa spännande leksaker och en svärmor som älskar fikapauser lika mycket som jag.

Så jag har lekt, torkat snor och tårar, ätit lussekatter och torkad ingefära, läst och druckit kaffe. Nu sover barnen, välbehövligt innan eftermiddagens drabbning med kusinerna, och jag vilar. Tankarna och kroppen vilar. Jag tänker på hus, på kärleksmönster, på vänner jag längtar efter. H som har varit på gala, K som precis flyttat, A som jag inte pratat med på så länge men som jag så ofta tänker på, K som skrev det fina kortet som låg i brevlådan i torsdags, U som jag fick äta fantastisk middag med häromdagen. Jag känner en snorigt lycklig tacksamhet, långt in i magen som ett moln, tacksamhet över att livet har fört mig just hit, över närvaron och känslorna som fyller hela mig. Tacksamhet över att få sitta ner och hinna känna, höra tankarna så tydligt. En egen stund.

Dag 05 - vad är kärlek

Kärlek är min religion.
Jag tror fullt ut på kärleken, som kraft. Jag tror inte att kärleken övervinner allt ensam, men att kärleken måste finnas med för att få full styrka i övertygelsen. Jag tror att kärlek förändrar världen och människorna.

Kärlek är att våga släppa taget. Att ge utan att vilja ha tillbaka. Kärlek är en sovmorgon, en kväll utan barnen. Kärlek är en kväll med barnen. Kärlek är närvaro. Kärlek är att vilja pussa ett litet, varmt huvud även om det luktar kräks. Kärlek är att välja varandra, om inte varje dag så nästan. Det är inte hat som är kärlekens motsats, det är rädsla.

Kärlek är mod.

Dag 04 - Det här åt jag idag

Frukost: havre- och dinkelgröt med svärfars hemmagjorda lingonsylt och mjölk. Delade portionen med Nils som satt bredvid och gapade som en liten fågelunge. Kaffe med mjölk. C-vitaminbrus för motståndskraften.

På jobbet: mandarin och kaffe med mjölk. Och en till kaffe med mjölk, fast bara en halv kopp.

Lunch: fiskgryta med kummin och saffransaioli (rester från gårdagens Matkomfort). Vatten och te.

På eftermiddagen: 5 skumtomtar och 2 clementiner. 

Middag: stekt kyckling med ris, scharlottenlök, sallad och paprika.

Kväll: en kopp te och en lussekatt. Med mandelmassa.

Summa summarum: ingen speciellt upphetsande matdag, men nog ganska vanlig för mig. För lite vatten och frukt, min ständiga kamp...