Dag 06 - Min dag

Vaknade i Skåne runt 05.30, av Nils som låg och snackade, Sixten som ville sova i vår säng och kärleken som trött och irriterad tog sitt täcke och gick mot soffan. Upp vid 6 med barnen som tyckte det var dags, fick sällskap av svärmor och tillbringade en timme med att koka gröt och ägg, läsa tidning, dricka te och kaffe.

Kände efter och hade inte lust att göra nåt, bara vara. Allt detta snärjande mellan platser och åka med på den känslomässiga bergodalbanan gör mig ömsom energisk och glad, ömsom fruktansvärt trött och tom. Nu är det det senare som gäller toppat av en rejäl dagisförkylning. Känner att kroppen börjar säga ifrån och min kryptonit-punkt, luftrören, börjar trassla. Men underbar insikt drabbade mig: vi kan bara vara idag, allihop. Extra många vuxna som kan ha hand om barnen, ett stort hus med en massa spännande leksaker och en svärmor som älskar fikapauser lika mycket som jag.

Så jag har lekt, torkat snor och tårar, ätit lussekatter och torkad ingefära, läst och druckit kaffe. Nu sover barnen, välbehövligt innan eftermiddagens drabbning med kusinerna, och jag vilar. Tankarna och kroppen vilar. Jag tänker på hus, på kärleksmönster, på vänner jag längtar efter. H som har varit på gala, K som precis flyttat, A som jag inte pratat med på så länge men som jag så ofta tänker på, K som skrev det fina kortet som låg i brevlådan i torsdags, U som jag fick äta fantastisk middag med häromdagen. Jag känner en snorigt lycklig tacksamhet, långt in i magen som ett moln, tacksamhet över att livet har fört mig just hit, över närvaron och känslorna som fyller hela mig. Tacksamhet över att få sitta ner och hinna känna, höra tankarna så tydligt. En egen stund.