Han hette Skippy. Ljusguldlockig med kärleksfulla bruna ögon, alltid glad att ses, alltid redo för lek. Jag var väl sådär 5 och gick ofta genom häcken till grannens hus, ringde på hos tant Elsie och Viking och frågade om han fick komma ut och leka. Och det fick han alltid.
Han var min förste bäste vän, Skippy, dvärgcollie och trogen bundsförvant. Jag vet inte om jag var ett knepigt barn, men jag lekte ofta ensam, hade en våldsam fantasi och var dessutom ganska blyg. Men min hundvän älskade jag och kommer fortfarande ihåg, 30 år senare, hur han kom linkande på trötta gamla hundben flera år senare när jag blivit större och skaffat mig andra vänner att leka med efter skolan. Han traskade fram över skolgården, stelbent och med ömma tassar, men alltid med samma uppriktiga glädje att ses.
Jag tror han har det bra, Skippy, däruppe i hundhimlen. Du finns här i mitt hjärta också och vi ses säkert igen, när vi båda har trötta ben som får springa igen bland moln, hundchoklad och gröna ängar.
3 kommentarer:
Jag är ganska övertygad om att Skippy skäller glatt i sin hundhimmel över dessa fina ord.
Hundar är fina vänner!
äsch nu gråter jag i frukostyoughurten.
Yogamamma:
haha, jag hoppas det. och ja, de är fina trogna vänner, hundarna.
linda k:
haha, det var ju inte meningen:)
Skicka en kommentar