Jag har en bror, en storebror, ganska mycket äldre än jag, så man kanske kan säga att jag växte upp nästan som ensambarn. Han ville inte hänga med sin odrägliga lillasyster, jag ville alltid vara med honom eller åtminstone på hans rum bland hans grejer. Sen flyttade han hemifrån och vi stod inte varandra speciellt nära. Men jag kommer ihåg första gången det klickade för mig, som jag förstod grejen med att ha ett syskon. Jag var aupair i USA, 20 år gammal och telefonen ringde en dag efter några månader där. Och det var han, storebrorsan, som ringde mig och vi pratade länge och helt plötsligt kunde vi mötas på lika villkor. Det var fint.
Numer ses vi för sällan, det kommer barn och annat emellan, men han finns där alltid. Energisk, charmerande och ganska olik mig. Men min alldeles egna storebror.
2 kommentarer:
Det är verkligen något särskilt med syskon. Jag upptäckte min lillebror på allvar när det visade sig att han var minst lika bevandrad i populärkultur som jag då han var blott 15 år (och jag 24). Men det tycks aldrig vara för sent med de där syskonen!
Hoppas att du får en fin nyårsafton imorgon! Kramar!
k:
Ja, det är speciellt. Även om man möts sent så är det speciellt att veta att man har varandra, alltid och oåterkalleligen. Därför är jag väldigt glad att vi har haft ynnesten att få två fina barn som kommer kunna ha stöd i varandra. Lite syskonilska kommer på köpet då och då... Du, detsamma till dig - en fin nyårsafton och ett fantastiskt 2011 önskar jag dig. Kram!
Skicka en kommentar