Det har ju varit några stycken, men den första riktiga är den här.
Jag var 20 och aupair. En kväll i september såg jag honom tvärs över dansgolvet på en obskyr klubb i San Fransisco. Han dansade som regn faller, som havet som rör sig. Jag såg honom och han såg mig. Han ringde mig nästa dag och vi stämde träff. Han kom i nya kläder han köpt för min skull. Det var kärlek från början, stor och passionerad, som rann ut i sanden när jag åkte hem ett halvår senare. Vi möttes igen 10 år senare i en förvirrad blandning av känslor från förr och nu. Och så dumpade han mig och vi fick ett välbehövligt slut. En stängd dörr som öppnade en ny.
3 kommentarer:
Tänk, de där riktiga sluten. Closures. Oerhört viktiga. Oftast ganska smärtsamma. Eller, riktigt smärtsamma om man ska vara ärlig... I alla fall när jag tänker på mina.
Jag tycker att det är väldans spännande att följa den här utmaningen, att se allt du skriver om. Tusan så bra du skriver!!!
k:
Ja, det är viktigt med avslut. Måste stänga dörren annars kan inget nytt komma in, det tror jag uppriktigt på. Smärtsamt men ofta väldigt väldigt bra och lyckosamt på lite längre sikt.
fröken blund:
tack och kram!
Skicka en kommentar