Tillbaka

Vi skulle på äventyr och tog tåget ner till Skåne. På vägen ner åt vi usel SJ-mat, blev X2000-illamående och sen tokkräktes Sixten över sin bok, min kappa, kärlekens jeans och i sina stövlar. Onekligen äventyr. Dan efter åt vi våfflor hos farmor och farfar, jag köpte en ny jacka och njöt av en fin vårdag.

Sen drog vi till Budapest tillsammans med kärlekens hela familj och njöt av vårsol och regn, blommande magnolia och forsythia, panerat kött och syltade grönsaker, fantastiska byggnader, djurpark, korv i stora lass, ett helt omöjligt språk, båtsightseeing på Donau, kusinhäng och många promenader.

Nu är vi hemma igen. Lite trötta, lite mätta på kvällens lammstek och rabarberpaj, men glada efter en fin påsk.

Varde helg. Och så var den över.

Helgens nyckelord: pannkakstårta, jackjakt, släktmiddag, snöväta, solvärme, kärlek, trotsutbrott, morgonväckning, Skansen och glatt humör.

Den var fin, helgen och sen tog den slut. Vi har klappat ormar på Skansen, promenerat massor, blivit varma i våra dunjackor och sen blivit kalla och blöta i desamma. Vi har ätit god mat, sett på film, träffat släkt och vänner. Jag har sett vårens första snödroppe. Det gjorde mig intensivt lycklig. Sen snöade det jättemycket och det kändes lite tröttsamt.

Livet rullar på. Livet rasslar iväg, lite väl snabbt kan jag tycka. Jag hänger inte riktigt med. Men det är bra ändå, livet. Vi trängs i tvåan, vi släpar matkassar mellan Daglivs och kylskåpet, vi går upp 6 varje morgon oavsett om det är helg eller vardag och har rutiner för hela dagen fram till 20 när bägge barnen brukar sova. Allt fungerar utom sömnen. Ibland är det så jobbigt att jag svär och gråter. Ibland är det hopplöst. Men just nu är det bra ändå, för allt flyter, vi är här på samma plats i världen och inom mig brinner ett ljus av glädje .

Och just nu vaknar Nils för tredje gången på två timmar och jag inser att jag får publicera det här väldigt snabbt. Så jag inte ångrar mig.

Jag älskar

Jag tar fram den på morgonen, efter den långa rulltrappan ner i mörkret. Blå linje mot Akalla. Det var länge sen sist. Trots att jag har läst den säkert tio gånger på lika många år. The Passion, eller Passionen som den heter på svenska, av Jeanette Winterson.

Lite rädd är jag för att börja läsa den igen. Tänk om jag inte tycker om den längre, min gamla kärlek från förr. Men, värmen och känslan skruvar sig upp i magen direkt när jag öppnar boken. Jag älskar den, rent fysiskt älskar jag den.  Språket, tankarna, personerna. Jag älskar orden. Jag älskar persongalleriet. Jag älskar känslan av skröna, av saga, av historieberättande. Och efter att ha läst den på svenska för första gången, så kan jag bara konstatera att översättningen gör den lika bra på svenska som på engelska.

Och samma återtagande av sitt hjärta, som Villanelle gör i Venedig, har jag gjort i London. Har man förlorat sitt hjärta måste man ta tillbaka det. Så är det bara. Så den här boken är till er, alla som har förlorat ett hjärta och vill hämta hem det, till alla som vill njuta av en historia och ett språk som sväller över gränserna för vad som är möjligt. Till alla som älskar.

Krask under fötterna och en snyting av Gudrun

Det känns i luften. Det känns i magen. Det känns i krasket under fötterna. Jo, det är banne mig lite vår idag.

För övrigt har jag startade dagen med en debatt kring säkerhet, försvar, säkerhetspolitik och genus. Skitintressant ämne som satte igång många tankar hos mig. Jag fick dessutom se en av "mina" forskare bli  spöad, tuggad på och utspottad av Gudrun Schyman. Denna fantastiska kvinna. Forskaren i fråga ska dock ha all heder och beröm eftersom han reste sig, borstade dammet av sig och satte sig i respekt igen. Det är nog mer än vad jag hade klarat om Gudrun hade ätit mig till frukost.

Annars stod nog en forskare från FHS, Försvarshögskolan, för de intressantaste tankeutropen hos mig. Därifrån kom Sophia Ivarsson som forskar bland annat just kring genus och säkerhetspolitik och pratade kring tanken: om kvinnor vore en etnisk grupp, skulle man säga att det pågår krig mellan kvinnor och män? Svaret blir ja. Alltså, det pågår så många konflikter runt om i världen där krig indirekt och bakom kulisserna förs mot kvinnor. Massvåldtäkter, våld, övergrepp - delar av många kvinnors vardag och delar av en systematiserad krigföring. Fast i de flesta fall inte alls talat om som del av kriget. Även i de fall det finns militär och polis som normalt sett står för säkerheten, så är ofta just de ett hot mot kvinnorna. Som Sophia Ivarsson, något syrligt, uttryckte det: jag vet ju av erfarenhet att det är väldigt viktigt att erkänna det som män gör som är bra för kvinnor, men i min forskning så ser jag att det är ännu viktigare att framhålla att de som faktiskt står för kvinnors säkerhet faktiskt är andra kvinnor (lite fritt citerat, men på ett ungefär).

Som av en slump läser jag  just nu också Susan Faludis ”Den amerikanska mardrömmen – bakhållet mot kvinnorna”som handlar om medievärldens bakåtdans mot hemmafruar, kvinnliga offer och den starke mannen som befriare efter 11 september. Det var mycket av dagens diskussion och boken som klickade i varandra idag. Jag måste tänka lite mer och skriva mer om det senare.

För ett gäng år sen jobbade jag mycket med kvinno- och tjejjoursarbete. Det var viktigt och kändes så bra att göra något praktiskt mot något jag ville vara med och förändra i samhället. Så flyttade jag till Stockholm, började jobba en massa, skaffade barn och orkade inte mer än så - jag var för upptagen med mig själv. Men, den där brandfacklan av ilska över orättvisor brann till i magen idag igen och jag tror att det är dags att börja göra något igen. Något praktisk. Något att ge från mig själv till någon annan. Vi får se vad det blir och när, men något ska det bli. För det finns så mycket kraft i att gå samman med andra och göra saker tillsammans. Och det finns så mycket som behöver kraft att ändras.

Ta avsked och välkomna in. Samtidigt.

Helgen har varit energikrävande. Begravning i fredags, kärlekens fina mormor. Fin, ljus ceremoni trots den stora sorgen.. Men vissa saker gjorde avskedet lättare. Som marssolen som helt plötsligt kom silande in med kraft genom de målade fönstren. Som en fantastisk mansstämma som sjöng Ave Maria. Som att barnen vaknade mitt under pågående begravningsakt och jag fick bära in dem i kyrkan under akten, varma kroppar tryckta mot min, stora ögon som häpet tittade upp på ljus och takmålningar, så mycket liv i två små människor. Och det behövs. Varje gång jag möter döden så blir jag i de stunderna så medveten om hur mycket jag längtar efter liv, så nära och så intensivt som möjligt. Och jag kände hur tacksamheten vällde upp i mig, där i kyrkan, när jag fick sitta genom avskedet med det största livet har gett mig tätt intill, sötvarm andedräkt och mjukt hår mot kinden. Livet och döden i det naturligaste mötet.

De följer ju varandra. Alltid. Livet och döden. Och det finns tillfällen när det blir så tydligt, när det inte finns några gränser mellan dem nästan. Så har jag i alla fall känt när jag fött både Sixten och Nils: att det varit det närmaste mötet med både livet och döden på en gång. Inte för att det har varit något som hänt som gjort mig rädd för att det skulle gå illa just då, men bara för att själva födandet varit som ett gränsland. Att föda barn har varit så nära livet som det i princip går att komma och just därför också nära döden. Det naturligaste gränslandet, med bara en tunn hinna mellan de två, utan rädsla men tydligt: i livets närvaro finns alltid döden. Så har det varit för mig. Och den upplevelsen har varit otroligt stark.

I övrigt. En stor, stor tröttma som gjort kvällarna korta och dimmiga. En intensiv lyckokänsla av marssol som möter snö. En överraskande fontänkräkning (Nils) vid lördagens släktmiddag, som fick alla närvarande att tänka vinterkräkis, men som inte verkar vara det (peppar, peppar). Och den ständiga känslan av fullständigt kaos som alltid verkar följa i våra fotspår varje gång vi är bortbjudna på middag (eller egentligen vid varje måltid oavsett tid och plats) och helt plötsligt måste kasta oss hemåt för att något barn flippar ut av kvällströttma, inte slutar kasta mat på golvet eller möjligtvis skriker som en besatt för att han inte får stå på stolens ryggstöd utan att hålla i sig.

Livet som småbarnsförälder är på något sätt hela tiden så överraskande. Eller inte, beroende på hur man ser det.

Om perioder, om sovande, om hopp och tröstlöshet

Vi snorar. Jag, Nils och Sixten. Det är mars. Det kalla, vintervita har ersatts av slask och blötsnö som virvlar ner från himlen. Jag känner mig tungandad och hostig, har hoppat över träningen jag såg fram mot. Istället mailar jag, dricker automatkaffe och äter medhavd matlåda.

Sover gör vi i sjok, vaknar med ett ryck av att Sixten drömmer och gnäller högt, eller att Nils vaknar och ställer sig upp i sängen och skriker tills någon kommer. Eller vaknar med ett ryck av att Sixten gnäller så högt att Nils vaknar. Det är ingen bra sömnperiod för oss. Jag och kärleken turas om att hålla på att förlora allt vett och sans av att inte få sova mer än några timmar innan det är dags igen. Jag mantrar "det är en period, det är en period, det är en period...". När Sixten fyllde 1,5 började han sova bättre och det är vad jag håller mitt hopp till med Nils också. Bara ett halvår kvar...

Ännu har inte Nils sovit en hel natt i sitt liv. Han går igång så fort han vaknar, ställer sig upp, skriker högt, högt, högt, kan liksom inte varva ner själv. Det är jävligt ansträngande. Tur att det fortfarande finns Thailand kvar i kroppen, fortfarande energi att ta av. Men det stressar så abnormt. I mig slår sirenen på med en gång när han eller Sixten vaknar och skriker på kvällen och natten. Stresspåslag som om elden vore lös, hjärtat pulserar varning varning varning. Marginalerna är så små att minsta kamp om sömnen blir så oändligt jobbig. Det kommer bli bättre, jag vet ju det, det har blivit bättre, men kampen utförs varje kväll, varje natt och är tillslut så tröstlös i sin upprepning.

Men, det är mars. Bara det är förhoppning om vår, om några månader till sommaren. Och om en sömn som komma skall.

Farsor och morsor på stan

I fredags hände det. Jag tror faktiskt inte att jag och kärleken varit ute och ätit middag, själva, sen Sixten föddes. Det är uruselt, men det har liksom bara inte blivit av. Men i fredags. Då smörjde vi kråset med pilgrimsmusslor, anklever, rådjursstek, ankkorv, 12-årig lagrad rom och choklad. Det var fantastiskt.

Och det som var ännu mer fantastiskt än att äta god mat någon annan lagat var känslan av att få vara två vuxna människor som älskar varandra, som har valt varandra, som mest möts över smutsig disk, joggingbyxor med knän och sömnbesvär, men som plötsligt får lov att mötas i att det är härligt att hänga med varandra. Det var jäkligt välbehövligt. Sen gick vi på Gondolen och drack drinkar. Inte en, utan två. Två! Vi hittade en hörna att sitta i och fnissade åt män i lusekofta på jakt och kvinnor som anammat att 40 är det nya 20.

Sen var klockan 23 och vi åkte hem. Nils var vaken och skrek högt och ilsket mot farmors axel. Somnade inte i sin egen säng igen utan tätt tryckt mot mitt ansikte. Jag somnade torr i munnen, med bultande hjärta och ofantligt glad över en härlig kväll med en härlig man.

En liten plats för tankarna att slå sig ner och dricka kaffe

Idag gnisslade snön under fötterna när jag gick hemifrån, så kallt var det och snoret nästan frös i näsan. Nya saker som fått flytta in hos oss: ett fång lila tulpaner, en rosa engelsk pelargon, ett garage i hårdplast och en jättegrävskopa. Jag äter c-vitamin och prinsesstårta. Barnen snorar och har feber om vartannat. Jag börjat träna lite försiktigt, på min statliga friskvårdstimme och ibland nästan känner jag att jag är stark. Nils har börjat gå, liksom på riktigt och ser fruktansvärt triumferande ut när han tar sig över rummet utan att hålla i något. Sixten har slutat med blöja på dagarna och fått kalsonger med mumin och Blixten McQueen på.

Jag vet inte. Jag har liksom inte hunnit blogga bara. Ibland funderar jag på att börja blogga från mobilen. Mina små brottstycken av lugn infinner sig oftast till eller från jobbet, en kvart som är bara min och som inte kräver något av mig. De flesta andra tidpunkterna känns det som jag hastar till eller från, försöker hinna något eller har glömt något jag borde gjort. Ofta känner jag mig som fågelsvärmarna som svävar över taken på Kistagallerian på seneftermiddagen. Separata tankar som hålls ihop av mängden och flödet, som irrande far omkring i mitt huvud. Jag behöver hitta ett bra ställe där de får slå sig ner, där jag kan tänka färdigt dem och där de får vila en stund.

Och jag saknar er. 

Alla hjärtans söndag

Mer långkalsong än röd ros. Mer korv med bröd än räkor och vitt vin. Men så mycket kärlek ändå. Större delen av dagen på Skansen. Fint, snötäckt och med sälarnas runda nosar som små berg upp ur vattnet. Mycket skratt, många kramar, Våra vackra barn. Min vackra man. Så mycket kärlek det rör upp i bröstet, i magen. Hjärtat fullt av värme, som sommarmoln som rör sig över himlen.

Jobbpremiär à la räkmacka

Första dagen avklarad. 2485 mail i inkorgen. Tre möten, varav ett med eventuell blivande chef och ett med eventuell blivande kollega. Lite långsam hjärna. Egentid på tunnelbanan med bok. Glädje över att vara tillbaka på jobbet och sen hem till vacker man, färdig middag och glada barn. Tjoho!

Ögonblick

Koh Rayang. En av de bästa födelsedagarna jag upplevt. Korallstrand, bungalow mellan djungel och hav, turkost vatten, sand mellan tårna. Middag med havet i bakgrunden. Kyckling och ris. Tropiskt nattmörker. Lyktor längs liten stig ner mot havet mot huset. Hela natten: ljuden från blad som rör sig, från djur som rör sig och från vågorna som möter stranden. Ljuden som tar sig in under myggnätet, Nils varma rygg mot min mage. Åskan som kommer och går. Och gryningsljuset som till slut silar sig in genom fönstren.

Mild kväll på Koh Mak. Promenad längs havet. Fantastisk middag på en nästan ödslig restaurang. Räkor, kycklingspett, kall Singha, färsk ananas, papaya, melon till efterrätt. Ett metspö utan krok, en bro att fiska från och ett myller av fisk i vattnet. Glädjen är i det närmaste oändlig för en tvååring.

Bangkok, Chinatown. En ström av människor och dofter. Stånd med frukt i pyramider, högar av torkad fisk, bönor i stora korgar. Guld, rött och avgaser. Dumplings. Råttor. Smala gränder. Något att köpa och något att äta överallt. Ett kaos, ett underbart lockande kaos. Rostade kastanjer. Stinkande pustar. Och mitt i detta virrvarr: Shanghai Inn, ett ljuvligt hotell som en varm famn. Vackert, överraskande, vilsamt. En sval hand på pannan mitt i allt det pulserande livet.

Nytt år, ny fas, ny ettåring

Han hann fylla ett i Thailand, vår lilla Nillagris. Och idag är han 13 månader. De första stegen på egen hand togs i tropisk värme och han går några stapplande steg här och där, fler för varje vecka. Nu har han börjat att verkligen gilla när man håller honom i händerna och går också. Den tredje tanden kom upp härom dagen, men annars har han klarat sig ganska bra på sina ynkans två gryn, som tur är. I Thailand fick han helt klara sig på vanlig mat och det funkade för det mesta. Äter gör han helst om han får sitta själv och peta med en gaffel eller sked och då verkar det mesta funka trots avsaknaden av tänder att tugga med.

Oftast är han glad och då är han otroligt härlig. Charmig, mysig och inte rädd för att ta för sig. Han tycker om att bli runtburen och peka med sin lilla hand på vad han vill titta på. Dä, dä, dä. När han är lite mysig och trött älskar han att rulla i sängen och kasta sig runt bland kuddarna tillsammans med gosemusen. När han blir arg kastar han sig raklång på mage på golvet och skriker högt, högt eller blir "arga pinnen". Otroligt mycket vilja i så liten kropp. Han tjuter i högan sky och gråter stora tårar varje dag när overallen ska på, eller pyjamasen, eller tröjan, eller...Och helst vill han ha det storebror har. Sixten lär få jobba hårt för att få ha sina saker ifred framöver. Nils passar på i ett obevakat ögonblick, tar storebrorsans saker och kryper iväg sitt allra snabbaste med stora tjut från Sixten som resultat. Fast lika ofta skrattar de också tillsammans när de busar med varandra eller jagar varandra. Mycket kärlek ser man redan. Och många bråk lär det bli...

Imorgon tar min och Nillas symbios slut på riktigt. Imorgon börjar jag jobba och kärleken tar över hemmafrulivet. Det känns bra, men lite lite vemodigt. En fas är slut i livet. Och jag ska inte ljuga, de senaste månaderna har jag längtat som en dåre efter att få lämna den fasen och få vara en annan Anna. Få gå till jobbet och använda de där delarna av mig som legat och dammat. Nu är vi här och plötsligt värker det lite i hjärtat av tanken på att inte få hänga med min lilla kille på dagarna. Men, det är dags och det kommer att bli så bra, det vet jag, det känner jag i hela kroppen. Så nu är det dags att gå och inventera garderoben på något ofläckigt, som inte är mysbyxor så jag inte behöver skämmas imorgon. För då är det jag som sitter på tunnelbanan mot kollegor, automatkaffe och lunchrast igen. Det pirrar lite i magen...

Borta bra och hemma jävligt kallt

Det har gått så snabbt och känts som en evighet på en gång. Resan. Jag bär den fortfarande i hjärta och minne som ett sovande barn, inte ett nyfött barn, men kanske en 4 månaders gris: vant men ändå med vördnad och rädsla för att tappa den. Den har gett mig så mycket, oss så mycket. Jag känner mig som ett solcellsbatteri som fått ligga på laddning. Varje cell i min kropp har slukat värmen, solen, havet. Framför allt havet, salt och varmare än kroppstempererat, varje bad som en omfamning.

I tisdags kom vi hem. Omtumlade, efter att ha börjat dagen i Bangkoks värme, avgaser och dofter och slutat den hemma i våra egna sängar efter taxiresa i snö och huttrande kyla från Arlanda. Det är så märkligt att resa så långt, som om själen inte riktigt hinner med. Jag har hört nån historia om amerikanska indianer som flög och som sen fick tillbringa 3 dagar på flygplatsen för att själen skulle hinna dit. Lite fånigt kanske, men så känner jag mig. Som om inte hela jag riktigt hinner med. Men nu är jag här, hel och hållen, förutom en bit av hjärtat som fortfarande är kvar där borta.

Vi har haft det fantastiskt. Jag vet knappt var jag ska börja. Det hinner byggas upp så mycket glädje, lust och energi i kroppen av så många saker. Att få gå utan strumpor i en månad. Att äta färsk ananas varje dag till frukost. Att få bada varje dag. Att få känna solen värma kroppen och inte frysa. Att någon annan gjort sig mödan att laga fantastisk mat till just mig. Och att någon annan plockar undan disken och diskar den. Att se Sixten och Nils springa och krypa i salta vågor. Att ha tid att prata och umgås utan vardagsstress och hushållsarbete. Att se människor bli glada för att man har med sig sina barn till just deras restaurang. Att se sin hudfärg gå från vintergrå till sommarbeige (solandet är inte var det varit med små barn, så pepparkaka blir det inte just nu...). Att känna sig som värsta populära tjejen som alla vill hälsa på på grund av att man bär på en söt bäbis. Att åka båt på turkost vatten. Att mata fiskar som äter bröd ur handen. Att snorkla. Att äta middag på stranden under lyktor och stjärnor. Att få känna nya dofter, nya smaker, se nya platser.

Jag är här igen.

Utan blogg pa denna o forsmaktar jag

Jag har tankt blogg men det har inte blivit av. Vi har det sa bra att det liksom inte funnits ork att ga in och satta sig vid datorn. Kortfattat: vi har det fantastiskt och det har ar det basta beslut vi tagit.

Det ar sadar 25-30 grader dygnet runt, vattnet ar blatt och ljummet, stranden vit och lang. Vi ater farsk ananas, melon och grapefrukt till frukost. Vi rider pa elefanter och matar dem med bananer. Vi badar, mest i poolen, ibland i havet, men manga ganger varje dag. Vi snorklar bland tusentals fiskar. Vi aker taxi uppfor och nerfor de slingrande vagarna runt Koh Chang dar det mesta ar djupgron djungel. Vi ater ris i langa lass, med kyckling, med farsk tonfisk, med farska rakor, med grillspett, med nudlar, med mer ris. Vi har firat ettarsdag med tarta och paket. Alla mar bra, jattebra. Manniskorna vi moter ar underbara, leende, snalla, ljuvliga. Nils far en massa uppmarksamhet och alskar det. Sixten blir lite blyg nar det kommer frammande manniskor som vill bara honom och pussa pa honom.

Vi vilar, vi gar pa stranden, vi sover. Ibland sover vi fantastiskt och ibland som krattor, men da kan vi alltid vila middag tillsammans. Ibland ater barnen allt, ibland gar vi pa devisen "glass ar ocksa mat". Framfor allt ar vi tillsammans i lugnet, det ar helt underbart. Ingen stress, bara gora det vi kanner for. Hittills har vi varit pa samma stalle, enkelt och latt och bra, men imorgon, pa min fodelsedag, aker vi pa aventyr. 8 natter pa 3 smaoar utanfor den stora on vi bor pa nu. Lite Robinson Cruse-liv med natter utan elektricitet och bo i enkel bungalow pa stranden. Det ska bli spannande och harligt ocksa.

En manads semester ar skitlangt, nastan oandligt. Speciellt utan januarimorker och kyla. Vi njuter i fulla drag. Hoppas ni mar bra mina bloggvanner. Puss och kram till er alla!

PS. Flygresan gick over all forvantan. Bagge barnen var som anglar, lekte, at, sov. Inget skrik, inget gnissel. Jag haller tummarna for att hemresan... DS.

Resfeber och ont i halsen

Dan före dan. Jag är färdigpackad. En pärs, jag avskyr att packa. Och har ont i halsen, ett sånt där ont som antingen blir någonting eller ingenting beroende på något, vad vet jag inte. Om man får sova kanske?

Det kryper lite lätt i kroppen på mig av spänning inför morgondagen. Då åker vi. Thailand. Det känns overkligt, underbart och väldigt äventyrligt. Jag är grymt nyfiken på hur det ska bli att resa med barnen. Ber till alla goda gudar om bra flygresa och snälla magar. Det kommer säkert bli bra. Jättebra. Veckan hemma har mest handlat om förberedelser inför resan och jag har inte hunnit eller orkat blogga. Men ska försöka uppdatera lite då och då, när andan och internetet faller på, så ni får dela resan och upplevelserna med mig. Jag har saknat er hur som helst, ni som läser här och er jag läser själv.

Sköt om er så ses vi i värmen nästa gång...

Utandning

Ensamflygresan från Arlanda till Kastrup var inte att leka med, men gick riktigt bra. Ännu bättre hade det gått om inte flyget var försenat en timme, för fram till ordinarie avgångstid gick allt som på räls. Vi åkte buss, vi åkte tåg, jag fällde ihop, packade in och checkade in vagnen utan att få ett sammanbrott. Vi tog oss igenom säkerhetskontrollen utan besvär. Vi tittade på taxfreegrejerna, köpte glass och åt russin. Alla var glada.

Sen blev flyget försenat en timme. Och den timmen var faktiskt inte alls kul. Vi började alla bli varma, trötta och hungriga. Jag (iförd dunjacka och bärsele) bar på Nils och jagade efter Sixten, bar skötväska, bytte blöjor, kånkade på overaller. När vi väl kom ombord på flyget så började Sixten bli mörk i ögonen av tristess, outfört springibenen och trots. Nils skrek så högt att jag inte kunde höra vad flygvärdinnan sa, inte hela resan, men kanske halva. Men när vi kom av igen och jag hade lyckats jaga iväg Sixten till rätt bagageband, hittat vagnen och lyckats fälla upp den och få ner Sixten i den så väntade de finaste av svärföräldrar utanför och matade oss med köttbullar, mackor och choklad hela vägen på tåget till Malmö. Då kunde jag andas ut och slappna av.

Och resten av ledigheten har varit sån. En utandning. Trots otroligt mycket människor och mycket stress inför disputationsfesten för kärlekens grymma syster. Trots snuvor och feber och ungar som sprungit och skrikit och skrattat och lekt och gråtit. Trots att Nils var lite uppriven de första dagarna och bara ville vara hos mig. Trots några nätter med riktigt usel sömn. Trots vaccination. Trots trötthetstårar och trotsutbrott. För det har varit så härligt och fint alltihop. Härligt att få vara tillsammans med fina människor, varma famnar, människor som vi och barnen tycker mycket om. Fint för att barnen sovit bra några nätter, ja nästan hela nätter även om de då vaknat kl 05.00 istället. Härligt för att mina föräldrar också kommit och hälsat på och det var så länge sen vi sågs. Fint för att vi har ätit abnorma mängder god mat och sjungit Hej tomtegubbar en massa gånger.

Härligt för att det var helt nytt att fira jul med två fina småkillar och få dela deras upplevelser och glädje. Det första Sixten sa när han träffade sina kusiner var "Sixten älskar Mira" (lillkusinen) och sen har han fått hänga med storkusinen Elias och gjort precis samma saker som honom ("Så här gör Elias"), det värmer så i hjärtat att se att de har så kul ihop. Och Nils har liksom blivit en liten pojke, ingen bäbis längre. Han har nästan inte ätit någon burkmat utan delat våra måltider och tuggat i sig brysselkål, potatismos och korv med sina två små risgryn. Man märker att han verkligen vill kommunicera, han säger inte så mycket men pekar på allt han är intresserad av med sitt lilla pekfinger. "Dä, dä, dä, dä." Då vill han veta vad det är och titta, känna och smaka på det. Snart fyller han ett, lillgrisen.

Jag har andats ut, slappnat av och njutit. Nu är vi hemma igen och härligt har det också varit att få sova i sin egen säng igen. Nu förbereder vi oss inför resan, lägger fram pass och myggmedel, inventerar väskor och sommarkläder.

Det känns overkligt. Overkligt bra.

Nu drar vi

Jag dricker glögg och packar. Imorgon åker vi till farmor och farfar i Skåne, först för disputationsfest, sen för julefirande. Det känns skönt att komma bort lite, det känns skönt att fira jul tillsammans med andra varma famnar. Vi behöver få ett brejk allihop och bara vara lite. Tillsammans. Hitta glädjen igen, kanske baka en eller annan pepparkaka. Och bli av med all eländig feber och snuva.

Nu tar jag ett andetag inför morgondagens ensamflygresa med kidsen från Arlanda till Köpenhamn. Det blir ett äventyr, men jag ska bara tänka positiva tankar om det. Det kommer gå fint. Jag drar, men I'll be back. Kärlek till er alla!

Att ändra sig

Jag träffade henne för ett halvår sen kanske. En annan mamma i parken, tillsammans med litet barn. Hon med en andra bäbis i magen och jag med liten Nils på armen och Sixten rusande runt benen. Vi började prata, hon var skittrevlig och vi kom ganska snabbt in på folks reaktioner kring att vara gravid när man redan har ett litet barn och kunde vara rörande överens om att det är jävligt tråkigt att bara få höra "oj, vad du kommer få det jobbigt" kastat i ansiktet. Och vi kom överens om att det ju faktiskt är mycket en fråga om inställning, det blir liksom så jobbigt som man gör det. Sen dess har vi sprungit på varandra lite titt som tätt, senast för någon vecka sen. Hon är jättegullig och verkar väldigt energisk och kompetent. Men sist när vi sågs fick jag bita mig i läppen för att inte säga "Du, det där vi pratade om, med två barn tätt, det kan ju bli lite som det vill. Det kanske inte bara är en fråga om inställning faktiskt". 

Jag känner mig väldigt ödmjuk inför faktumet att man inte vet ett jävla skit om något. Och att allt kan hända. Det senaste halvåret har lärt mig mycket om det. Det var liksom så lätt i början med Nils och jag kände verkligen att det inte var så mycket att snacka om. Hur svårt kunde det bli, liksom? Tills jag började bli jättetrött. Tills han bara ville amma på nätterna. Tills han skrek så jag höll på att få tinnitus. De senaste veckorna har jag blivit uppmärksam på att jag känner mig som jag haft förlossningsdepression, lite i efterskott. Eller kanske mer korrekt, sömnbristsdepression. Och jag har tänkt mycket på vad det handlar om, mer än att jag faktiskt inte har sovit mer än två timmar åt gången det senaste året. Hur marginalerna krymper.

Att vara trött före barnen var jobbigt, men det fanns alltid någon tid att sova ut på, någon kväll att vara ensam och ta igen sig på. Men, nu finns liksom inga marginaler längre, en bra natt gör att allting funkar, en dålig natt gör att jag vill lämna allt och rymma hemifrån.  Jag har tänkt på tillfälligheterna som aldrig går att veta något om. Jag har tänkt på bristen av föräldrar och svärföräldrar i närheten som kan ge en kram och en avlastande hand när allt suger som mest. Jag har tänkt på att man når en gräns när det inte går längre, att bita ihop och låtsas som inget. Jag har tänkt på att man aldrig vet hur saker blir, även om man har en fantastisk inställning, för ibland räcker det inte. Jag har tänkt på att man ändå räcker så långt, orkar så oändligt mycket mer än man tror, fast ibland inte när man själv tror det.

Jag ska inte säga något till henne, den andra mamman, som snart får sitt andra barn. Men jag ska hålla ögonen öppna och berätta om hon börjar se trött och olycklig ut. Berätta att det inte alltid blir precis som man tänkt sig.

Vi delar med oss

Den här veckan är det influensa vi delar på i familjen. Jag har haft feber, hosta och ont i kroppen sen helgen, men börjar komma ur det. Kärleken var näste man till rakning och igår var Sixten varm när jag hämtade på dagis. Jodå, 39,5 i temp när vi kom hem. Tjoho. Hela familjen hemma idag, två med feber, två utan. Nils har än så länge klarat sig och jag försöker hålla hoppet uppe, men att han skulle klara sig är ju nästan ett underverk. Men, han kanske är precis så tuff som han ser ut...

11 månader

Han är så fin, Nilla. Vi har kommit över 9-månaders klängigheten. Han är stjärnögd och pigg, oftast. Skriker jordens högsta glad- och argskrik, då och då. Vill göra det som storebror gör, äta det som storebror äter, leka med det som storebror leker med. Och det gäller att se upp - håller Sixten sin macka lite för nära så hugger Nils den som en kobra. Fortfarande är det bara två tänder som visat sig, men oj vad han kan äta med dem. Favoriter är mackor av alla slag, plättar och apelsin. Huvudsaken är att han får äta själv, annars vill han inte.

Idag har han krupit upp själv i soffan och på soffbordet. Nu går han om man håller honom i en eller två händer, men kryper fortfarande helst. Som en raket. Han härmar mer och mer ljud och ord, klappar händer, vinkar, härmar rörelser. River gärna ner legotorn, men har börjat försöka bygga på med klossar också. 

Han är redan en kraft att räkna med i familjen. Och jag har en känsla av att det kommer bli mer och mer... Vår fina Nils, ett litet styrkepaket till både kropp och själ.