En sur en. I en burk.

Surdeg har haft ett magiskt skimmer över sig ända sen jag såg en dokumentär om Peter Hoeg, där han pratade om surdegens innersta i en halvtimme. Och så bakar min pappa på surdeg. Han gör en monsterdeg och knådar med en enorm maskin som ser ut som den skulle kunna vara hämtad från någon sovjetstat på 50-talet. Den får jäsa i ett badkar. Sen gräddar han i enrissopad ugn och det blir världens godaste bröd.

Jag älskar att baka. Fast inte knåda för hand så länge som man behöver för att få till det. Och just nu orkar jag bara inte med för mycket jobb. Fast surdegen lockar fortfarande. Någongång, någonstans, i ett annat kök, ska jag ha en assistent som kan stå och snurra i 20 minuter. Och då ska jag sätta surdeg. Men inte nu. Inte här.

Här gläds jag å det grövsta åt att det har öppnat ett litet ljuvligt hål i väggen på Scheelegatan där de säljer fantastiska surdegslimpor. Levain, rågsurdeg, danska bröd. Vilken lycka att någon annan har knådat de här fantastiska limporna och att jag bara kan få äta dem.

De två nedersta bilderna är från pappas brödbak i somras, den översta bilden är min Scheelegata-limpa.

Sane in the brain

Morgonen förflöt som vanligt. Gröt, kaffe med mjölk, Bolibompa, upphackad läsning ur dagens DN mellan frukostfix och dusch, en rörig promenad till dagis och sen handla blöjor och mat på vägen hem. Lunch till Nils, lite lek och bus.

Vid lunch åkte jag till jobbet för att vara med på planeringsmöte inför nästa år. Några timmar i en annan värld. En värld med höga klackar, kavaj utan fläckar och vuxensamtal, icke avbrutna av nerbajsade blöjor eller skrapa-knäet-vrål. Min hjärna hittade helt plötsligt nygamla spår att köra i. Sinnet gladdes över att få träffa mina fina kollegor igen. Och helt plötsligt började jag längta efter att börja jobba igen.

Kom hem. Åt god middag glupskt. Hängde med barnen och hade väldigt lite trotskonflikter med Sixten. Han kom och satte sig i mitt knä, mage mot mage och kramades. Jag kände värmen och kärleken i kroppen och hörde att min röst lät annorlunda. Glad. Äkta. Uppriktig.

Idag fick jag tillbaka en bit av mig som jag inte sett på länge. Jag har saknat den. Men jag har faktiskt inte förstått hur mycket förrän nu.

Att chockera

Body Pump. Klockan 06.45.
Min kropp behöver framstupa sidoläge. Och kaffe.

Nästan som på landet. Och i rött.

Vi gillar Skansen. Så där var vi även denna helg tillsammans med stor- och lillkusse. Som riktiga Skansenrävar tog vi bussen från rätt hållplats, Vasaparken, INTE Centralen, där både vagnar och panik var stor och vi fick se början av ett härligt familjegräl. Som riktiga rävar hängde vi också på låset till lunchen, som intogs 11.15, INNAN köerna växt sig till boaormar och barnen ballar ur av hunger (liksom de vuxna, i vår familj med lite klent blodsocker).

Men, alla kan inte vara perfekta. Som en riktig ärketurist gick jag i fällan i Skansenbutiken. Åh, en pläd, to die for. Åh, en surdegsbakbok, I like. Åh, en diskhandduk med sillar, vad varje hem måste äga. Nu bor de hos oss och jag drömmer redan drömmar om hur snyggt mitt rensade hem kommer vara till visningen (nä, vi har bara träffat mäklarna en gång, inte bestämt oss för vilken och kommer inte att sälja innan vi köpt något nytt...men det har liksom satt igång i mitt hjärta).

Själva rensningen är ett annat kapitel. Nu håller jag drömmen vid liv.

Äntligen fyra

Jag satt och tänkte på en fråga som en vän ställde härom dagen: "Tycker inte du att det är jobbigt att Sixten inte får så mycket uppmärksamhet som han fick innan Nils kom?". Och jag kom på det idag. Jag har inte haft ångest för att Sixten eller Nils får för lite uppmärksamhet på väldigt väldigt länge. Den där malande känslan jag hade i början av tvåbarnslivet, att något barn alltid liksom kom på undantag. I början Sixten, sen Nils. Men jag känner inte så längre. Jag kan ha ångest av andra skäl, men inte just det.

Jag tror det är för att vi är en familj på fyra nu. Ja, det har vi ju varit sen januari, men nu är det självklart att familjen verkligen består av fyra individer. Inte tre och en till. För så kändes det i början. Och kanske också för att brorsorna börjar kommunicera och vara med varandra på ett annat sätt nu. Ibland sticker de själva in till vardagsrummet och sitter där och fixar med något. Ibland bråkar de. Ibland skrattar de. Och igår sa Sixten "Min lilla kompis heter lillebror Nilla".

De är också ett par nu, smågrisarna. Jag är så glad för det.

Vånda

Vi letar ny, större lägenhet. Eller kanske hus. Vem vet? Vi har varit på visningar, träffat mäklare, irriterats över floskligt mäklarspråk och nu våndas jag. Våndas för att jag inser att den största utmaningen inte är att hitta en hyfsad fyra för under sex miljoner*, det är att plocka undan alla grejer i vår lägenhet till fotografering och visning.

För det är prylar överallt. Det svämmar över i garderoberna, ligger leksaker i varenda skrymsle och i bokhyllan kör vi dubbla rader. Och detta trots att vi rensar med jämna mellanrum och inte har jättemycket saker.

Trodde jag. Fast det är bara att inse. Vi har faktiskt jättejättemycket saker.

*minst 100 kvadrat i stan då, och jo, jag vet att det finns finfina förorter där lägenheterna är billigare...

Att tänka fel. Men äntligen göra rätt.

Ibland är jag en riktig idiot. Jag spelar upp en scen i mitt huvud, funderar ut det värsta som skulle kunna hända och gör det till en sanning. Som i somras när jag missade att höra av mig till en gammal vän, vi hade fått kontakt igen efter lång frånvaro från varandras liv och skulle träffas när vi var i närheten av varandra. Men sommartrassel, nattvak och tvåbarnsliv pressade sig in mitt i allt och jag ringde inte, hon ringde inte heller och vi sågs aldrig.

I flera månader har jag gått med en gnagande känsla i bröstet: fan nu har det gått så lång tid hon är säkert skitförbannad på att jag inte hört av mig jag ska ringa jag SKA ringa JAG MÅSTE RINGA NU men tänk om hon inte vill prata med mig tänk om hon är besviken på mig hon är besviken hon vill inte ha kontakt med mig igen nu, ja, typ så. Jag har byggt och byggt på min bild av vad hon tänker och ju längre tiden gått desto jobbigare har det där samtalet blivit.

Men idag ringde jag. Och snurrade in mig i en lång förklaring och sa nåt om att jag var rädd att hon inte skulle vilja prata med mig. Och hon svarar, med skrattet bubblande i rösten: "Ja, fast det är ju inte precis jag". Nä, min vackra kosmiska vän, jag borde veta så mycket bättre. Du är verkligen inte sån. Men jag är en rädd idiot. Fast en glad idiot, som längtat efter att få möta dig igen.

Nu tar jag tag i de andra samtalen jag väntat ut alltför länge. Och försöker att inte fastna i sanningarna i mitt huvud.

Åtta

Status: han har hunnit bli åtta månader, Nils. Tre tänder kom på två veckor under augusti. Inte konstigt att han var lite grinig. Han är fortfarande en glad gris. Oftast. Och skriker högst på jorden när han inte är det. Väldigt morgonpigg (i morse var han uppe 05.15) och fortfarande en usel sovare på natten. Väldigt ofta hör vi Sixten ropa "bort Nilla" på natten/morgonen, när Nils ligger och pratar HÖGT i sängen bredvid Sixten och Sixten inte alls vill vakna.

Gör just nu: kryper som en raket. Gärna efter storebror som ofta springer iväg. Och kliver över trösklarna på alla fyra, med spikraka ben och rumpan i vädret. Håller på att lära sig att ställa sig upp själv.

Älskar: att få kravla ut på balkongen och slita upp blommor, när storebror busar och att bada.

Hatar: att behöva sätta på sig blöja eller kläder, att sova hela natten och att sluta bada.

Bara så ni vet

Keith Jarretts Kölnkonsert och Fader Abraham på litet självspelande färgglatt plastpiano tillför ingenting till varandra. Ingenting.

Ögonblick

Vi dammsuger, Nils och jag. Jag går före och Nils kryper efter, genom hela lägenheten. Då och då stannar han och kissar lite förstrött på golvet eftersom han är blöjlös. Och jag är så mycket mamma att det inte ens bekommer mig att min matta blir kissad på. Herregud. Det är lite babykiss, praktiskt taget vatten.

Under tiden lyssnar vi på Prince. Nils tycker om Soft and wet och jag I wanna be your lover. Vi dansar. Jag vill köra lite pardans, hålla hand och se in i hans blåbärsögon men Nils tycker mest om när jag snurrar honom snabbt fram eller tillbaka. Då fnissar han förtjust och lutar sig tungt mot mig. Det tycker jag också om så jag gör det tills jag blir snurrig i huvet.

Och det slår mig mitt i sömndimma, hemmafruträsk och trotsattacker, att livet är så vackert att det gör ont. Att glädjen kommer när man stannar upp och tillåter sig att bara känna. Med eller utan dammråttor.

Sommarlov, del fem

Vardagsedge

Äventyr får en ny innebörd med barn har jag upptäckt. Som att äta ute. Det är liksom ett överaskningsmoment varje gång. Ska maten funka, ska barnen vara glada, hur mycket kladd tål duken?

Men igår behövde vi det. Nån som lagar maten, dukar undan och tar disken. Så vi spankulerade till La Famiglia, åt mängder med bröd, pasta och kött. Jag drack ett glas vin. Kärleken tog en öl. Och på 45 minuter var vi färdigätna - precis lagom till att Nils började bli trött och gnällig och Sixten började få myror i benen. En mycket lyckad kväll ute, som var slut lagom till halv sju.

När vi kom hem var Nils tokförkyld. Det är han fortfarande, min stackars lilla gris. Snoret rinner och han skriker i högan sky när jag torkar av honom. Jag börjar inse att Sixten inte längre är det stora problemet för höstens förkylningar och influensor. Och hur skyddar man Nils från storebrors snoriga pussar? En omöjlig ekvation.

Plättar, Flåklypa och parken

Det är höst. Oåterkalleligen. Det känns lite fel att vara utan strumpor i skorna, det är lite för kallt utan tröja. Och Sixten har åkt på första förkylningen och är hemma från dagis. En liten försmak av det som komma skall...

Är det inte den ena så...

Lite ironiskt är det att Nils verkar vara den som har sovit bäst i natt. Sixten har kommit in i någon fas med mycket drömmar och mycket gråt på nätterna. Eftersom han inte använder napp, men istället flaska så har alla uppvak och alla "vatten"-rop dessutom genererat ett styck blöj-, lakan- och pyjamasbyte mitt i natten. Det var ingen hit, om man säger så. Mer gråt, mer skrik, mer rop på vatten.

På dagis berättade en av hans fröknar idag att han pratar så mycket. Eller rättare sagt, han försöker och vill säga så mycket, men det kommer inte riktigt ut. Och jag känner igen det. Han pratar långa haranger här hemma, men kommer liksom av sig när det är något han inte riktigt kan uttrycka. Kanske är det det som gör att nätterna är så oroliga? Eller nåt annat. I vanlig ordning kan det ju vara vad som helst.

Sommarlov, del fyra

Ett steg framåt och litet skutt tillbaka

Det går långsamt. Åt något håll, jag hoppas det är rätt. Sömndimman är inte längre lika genomträngande. Vi sover lite bättre på nätterna men har också kapitulerat en aning. Jag plockar upp Nils och ammar honom några gånger per natt, men lägger tillbaka honom i sin säng där han oftast sover vidare några timmar. Jag vill inte nattamma längre, men orkar faktiskt inte ta kampen just nu. Och det känns som det lugnar sig för varje natt, Nils somnar om lite lättare men behöver fortfarande lite hjälp på traven. Ironiskt nog har Sixten istället hamnat i en dålig-sömn-period. Igen. Han vaknar flera gånger varje natt, gråter och vill ha vatten. Kissar igenom blöjan. Upp, byta, ner i sängen igen... Och då vaknar Nils och cirkusen är igång. Puh.

Jag känner mig inte riktigt lika dimmig och skör. Fast jag märker att sömnbristen gör att jag inte känner lika mycket. Jag kan uppleva nuet som härligt eller jobbigt, men sen är det som jag blir stum. Som tröttman gör att jag glömmer eller sorterar bort. Jag avskyr det. Jag känner mig inte närvarande, liksom avtrubbad. Och det är svårt att ta sig ur. Acceptans är nog ordet. Så här är det just nu. Det kommer inte vara för evigt, men det är så det är nu. Och sen försöka få en hel natts sömn någon gång.

Men, ett glädjeämne är att Nils somnar själv på kvällarna numer, utan amning. Det gav mig min första kväll ute häromdagen när jag gick iväg på lätta ben, utan vagn, utan bäbis och fick äta god thaimat och prata Shantaram med min bokcirkel. Ett annat är att Sixten rimmar på allt (boken poken, nilla pilla, tåget båget...). Och att det är kul att se att Sixten och Nils gillar att vara med varandra mer och mer. Sixten fräser iväg och Nils kryphasar efter, tar sig över trösklar och mattor till olika rum och håller på att lära sig att ställa sig upp också. Det är klart att det blir mycket klagomål från Sixten också, men de kan samtidigt skratta mycket tillsammans när Sixten busar och Nils tokskrattar åt det.

Så är det i livet just nu. Vi lär oss, vi mäktar med, vi lever inte i vår fulla potential (som man skulle kunna säga om man hade någon slags ambition) men det går. Och det går långsamt framåt.

Sommarlov, del tre

Jodå

Idag är en mycket bättre dag än gårdagen. Tack gode gud för det. Jag har fått funderingar om mat kan vara haken med Nils skrikfest och sömnlöshet, för lite mat alltså och lite fel i tid. Ska testa annat schema imorgon och se hur det funkar. Tills dess frossar jag i lite mer sommar. För den är ju inte slut än.

Puh

Vi fick en bra eftermiddag ändå, trots de suddiga konturerna. Sixten var glad, Nils var glad och jag var trött men glad. Kärleken ringde och föreslog middag ute. Så vi hamnade på pizzerian, drack en öl och matade ungar. Och firade vår fjärde förlovningsdag. Alla fortfarande glada. Kom hem, la Nils som fortfarande sover, läste böcker med Sixten tills han somnade i vår säng. Där ligger han fortfarande och andras mjukt med armen över ögonen.

Dimman från förmiddagen har släppt, sinnet lättat. Strax ska jag borsta tänderna och krypa ner i sängen. Min stilla bön ber jag fortfarande. Sömn.

En nåd att stilla bedja om

Jag går till dagis med Sixten. Det dimmar liksom i utkanten av mitt synfält, som är ovanligt smalt. Jag är suddig i konturen. Går in på Daglivs efteråt, dras som en fluga mot ljuset till socker och fett. Jag behöver den snabba energin, behöver kicken. Jag vet att det inte är en hjälp, men just nu känns det som en smekning.

För några dagar sen kände jag smaken av frihet i munnen. Åh, snart, snart kanske jag kan få sova en hel natt. Åh, inte längre nattamma. Nu känner jag bara hopplöshet. Jag känner mig löjlig, ömklig, gnällig, men jag vet inte vad jag ska göra. Nils har sen i söndags trasslat värre än någonsin med sömnen. Att lägga honom går hyfsat, men när han vaknar så häver han snabbt upp i jordens mest illande och högsta skrik. Inte gnäll alltså. Närmast hysteriskt. Det händer inte hela tiden och inte bara när han sover. Igår och idag har han gjort det på dagen också. Skrikit som en mistlur i minst en halvtimme, oftast mer. I söndags natt 1,5 timme. Jag vet inte om något är fel - har han ont, är det den nya tanden som precis stuckit upp, är det separationsångest eller en fas?

Det som känns så löjligt är att ungen inte ens har kolik och ändå får jag panik. Herregud, lite skrik i en halvtimme, det ska man väl klara? Men jag kan nästan inte hantera det. Jag får panik, inte för hans skull egentligen utan för min. Det skäms jag för. För att jag inte orkar, för att jag inte har fått sova på så länge, för att vad jag klarar av som stark och stabil mamma närmar sig en gräns. Jag kan inte förklara. Jag börjar bara gråta. Jag känner mig så usel och dålig. Jag snäser åt Sixten när han inte lyssnar direkt, vilket han aldrig gör - han är två och vill upptäcka världen själv. Jag väser mellan tänderna till Nils när han skriker så det ringer i öronen, Men för helvete Nils. Och efteråt drabbas jag av ett fruktansvärt dåligt samvete som tar stryptag och jag vill krypa in till de varma, sovande små kropparna och viska förlåt, förlåt, förlåt.

Vi bor i en tvåa. Vi har ett sovrum och barnen sover i vardagsrummet. Det betyder att killarna väcker varandra när det tjuts för högt och länge. Och vi har liksom ingen annanstans att lägga dem, inget extra rum där Nils skulle kunna få sova till en början. Eller där någon av oss vuxna skulle kunna få sova några ostörda timmar. Hittills har jag tyckt att det har funkat riktigt bra. Visst, det är lite trångt och vi har inget vardagsrum att hänga i på kvällarna utan kör något mer korridorsliv med vandring mellan kök och säng, men det har funkat. Till nu. Nu känner jag bara hopplöshet.

Men, vi kan ju knappast vara de enda i universum som bor med två barn i en tvåa. Hur har ni andra gjort för att få ihop sömnen med små barn i samma rum? Och hur hanterar man sömnbristen? Och jag vet, jag är inte ensam. K skriver så precis rakt på om sömnbristen. Men det suger så mycket styrka.

Jag böjer långsamt huvudet och ber. Ber om vila för oss alla, ber om kärlek och styrka. Och häller upp en kopp kaffe till.