Vårbytets bokfrågor, till min hemlige bokvän:-)

* Vilken genre håller du dig helst till då du läser? Läser oftast oftast romaner, ibland biografier. Deckare på sommaren som snabbläsning.

* Favoritförfattare? (Har du alla titlar eller har du läst alla titlar; alltså, är det idé att skicka något av just den författaren..?) Inte direkt nån nu. Har varit allvarligt kär i Peter Hoeg, Annie Proulx och Jeanette Winterson, men just nu, nä, ingen jag kan komma på.

* Läser du på andra språk än svenska? Vilka? Gärna engelska om det är det som är originalspråket, men är det bara bra översättning så läser jag gärna på svenska också.

* Lyssnar du på böcker? Vilket format, i så fall? Lyssnar väldigt sällan, men ibland blir det en cd i bilen, ibland någon MP3-bok. Men jag har svårt att släppa b o k e n, jag är mer en läsmänniska.

* Samlar du på böcker av någon särskild författare? Nix. Alla som är bra får bo hos mig!

* Har du någonstans publicerat en lista över böcker som du har läst eller som du äger? I så fall, var? Nä, inte en fullständig lista i alla fall. Men jag har två etiketter på blogginlägg som kan vara till hjälp: böcker och på nattduksbordet. Och min "Läs för guds skull"-lista:

• Elizabeth Gilbert; Eat, pray, love
• Linda Olsson; Nu vill jag sjunga dig milda sånger
• John Irwing; Widow for a year
• Jeanette Winterson; The Passion
• Arundhati Roy; God of Small Things
• Hjalmar Söderberg; Doktor Glas
• Chimamanda Ngozi Adichie; En halv gul sol

Några andra böcker jag tyckt mycket om, helt slumpmässigt, är: Helena Henschen Hon älskade, Åsa Linderborg Mig äger ingen, Tove Jansson Sommarboken, Khaled Hosseini Tusen strålande solar, Neil Gaiman American Gods, Vibeke Olsson Molnfri bombnatt, David Sedaris Naked, Gabriel Garcia Marquez Hundra år av ensamhet.

* Vad är du ute efter, då du läser? (Bildning, äventyr, romantik, hjärngymnastik, nya erfarenheter..? Försök att berätta!) Allt beroende på humör! Jag läser alla genrer och alla stilar, är en av dem som gillar att läsa flera böcker samtidigt, gärna nåt som man måste läsa långsamt och nåt man kan läsa snabbt samtidigt så kan man välja efter humör. Men, jag vill bli berörd. Deckare läser jag bara när jag är extremt trött på att bli för berörd. Kanske är det en fördom men jag tycker inte att de brukar göra några djupare intryck, nåt som stannar kvar alltså. Jag läser gärna romaner som utspelar sig någon annanstans, just för att få resa lite i tanken. Men, jag vill ha levande romaner, inte distanserade, jag vill bli insugen med hull och hår i historien, och gärna få en och annan metafor att rulla i munnen, då älskar jag att läsa.

* Finns det någon genre eller författare som du undviker? Vilken? Det beror som sagt på humör. Inte någon uttalad i alla fall. Är inte speciellt förtjust i Paulo Coelho eller utpräglad chiclit. Fast är jag tillräckligt trött och svältfödd går det nog också ner:D

* Finns det någon genre eller författare som du gärna vill prova på, men inte kommit dig för? Vilken? Njä, jag vet inte. Jag har inte läst så mycket sci-fi, har svårt för strålpistoler och tecknade omslag... Poesi läser jag inte så ofta heller, det kan kännas lite svårtillgängligt efter jobbet. Kanske också en fördom. Och jag tycket ofta om poetiskt språk.

* Finns det några särskilda titlar som du letar efter och som du skulle bli riktigt glad över att få?
Jag har det mesta av Katarina Wennstam, men har inte läst Alfahannen. Inte heller Keplers Hypnotisören. Men, hm, jag har funderat fram och tillbaka. Ingen speciell som jag letat efter utan mer böcker som jag inte kommit mig för att köpa än bara.

Små lyckor

Ibland händer det. Små, små saker som klaffar till ett mönster av det där som är lycka.

Nils var inte vaken klockan 05.45, som han brukar utan sov till 06.30. Sixten vaknade glad och ville äta frukost. Nils också. Jag fick dricka kaffe och läsa nästan hela tidningen utan allt för många avbrott. Inget påklädningstrauma utspelades, utan allt gick snabbt och med relativt glatt humör. Tunnelbanan kom efter två minuter och jag fick sitta. Läste ut Hjärtdjur. Och satt bredvid en dagisgrupp som åkte tunnelbana till Kista. För några år sen hade jag blivit irriterad på allt stoj och bytt vagn, men nu satt jag bara där med ljus i hjärtat av deras små röster som speglade äventyret i att åka tunnelbana. Ända till Kista.

Och så har jag hunnit läsa ju

Dubbad ungersk tv i kombination med att vi landade på hotellrummet senast kl 19.30 varje kväll för att lägga barn gjorde Budapest till en bra lässtad.

Tjuvarnas stad av David Benioff: historia som utspelar sig under Leningrads belägring, vintern 1942. Mycket kyla, svält, kamratskap och ung längtan. En oväntad historia, en oväntad vänskap. Jag tyckte mycket om den faktiskt, riktigt mycket även om den ibland känns lite grabbig.

Flickvännen av Karolina Ramqvist: handlar om att vara tillsammans med en man som försörjer sig på våld och brott och hur livet förändrats av det. Dialogen ligger hela tiden på ytan liksom huvudpersonens tankar och därför blir det så jobbigt. Jag vet inte riktigt om jag tycker om den, just för att den blir så ytlig, men samtidigt är det dess styrka. Allt det som är för tungt att ta i men som bubblar under ytan. Och det finns mycket att fundera över som romanen sätter igång: makt, kärlek, roller. Men, jag är lite kluven till om jag tycker att den håller hela vägen.

Sorgesång av Siri Hustvedt. Människors historia, sanningar, processer - vad vi väljer att se eller inte. Och en massa psykoanalys... Först ville det sig inte riktigt med Sorgesång och mig, men efter några dagar ville jag bara sträckläsa den. Dessutom fick den mig att känna en massa saker på ett odefinierat sätt - varje kväll när jag la den ifrån mig liksom böljade det i mig av känslor. En stark bok, ibland kanske lite övertydlig, men en bra motvikt till Flickvännen.

Just nu är tunnelbaneläsningen Herta Müllers Hjärtdjur. Jag blir illamående när jag läser den, som om jag har för starka glasögon. Bara en karaktär har fångat mig och resten bara rusar förbi i ett myller. Sitter och tänker att "det här är riktigt bra språk" men jag tycker inte om den, jag känner mig bara galen. Men den är nästan slut och jag längtar efter att börja med något annat.

Lycka i ett grönt kuvert

Jag är väl lite sen, men det här gick jag igång på big time: ett bokbyte från och till annan bloggare. Ett hemligt bokpaket tillsammans med något ätbart. Som ett kinderägg - både överraskning och choklad i ett kan man hoppas. Och så böcker då... Lycka!

Läs mer om hur det funkar och anmäl dig före den 10 april hos En bok om dagen.

Två år och 10 mån + ett år och tre mån = a handful

Sixten fyller tre om två månader. Han hoppar från soffans översta kant utan rädsla, klättrar upp i parkens höga mast, älskar att springa, att bli jagad. Stor kille som inte vill bli pussad av mamma på väg till dagis. "Nej, jag vill inte", vrålar han. "Jag vill vara ifred!". Sen, när han har lust, kommer han nära, sticker sin hand i min och säger "Mamma, jag vill vara med dig". Han är en tvättäkta treåring med mycket trots i kroppen, mycket vilja som måste utforskas, många gränser att studera och träda över, mycket längtan efter att göra själv, att hjälpa till, att vara behövd.

Och det är han ju. Behövd. För vad skulle vi göra utan hans integritet, utan hans små sånger som följer honom överallt, utan hans små hoppande trampande fötter som måste röra sig, springa på tå, klättra upp. Utan hans glimrande tankar som böljar och fräser och blir krokodiler och lejon som jagar och kan äta upp så det kommer BLOD eller som är små luddiga kaniner som gömmer sig under täcket. Favoritleken är fortfarande att bli jagad eller jaga, men mer och mer leker han för sig själv,  i sitt eget sällskap. Han pratar och pratar, Sixten. Alla pluraländelser är -or: fåglor och gubbor. Logiskt. Och alfabetet är spännande, "Min bokstav", ropar han, lyckligt som om han hittat en ovärderlig skatt, när han ser ett s.

Bakom honom kommer nästan alltid en lillebror, som också vill ha, som också vill klättra, som också vill leka med samma saker. Och han tar ingen skit, Nils. Blir han slagen slår han nästan alltid tillbaka, blir han fråntagen något skriker han sitt höga argskrik, blir han tillsagd gör han oftast om det han inte får. Han klättrar och klättrar, det finns bara ett ställe han inte kan ta sig upp till nu och det är vår säng som fortfarande är lite för hög. Men, Nils använder saker att kliva på, flyttar stolar och klättrar upp, häver sig och sprattlar ilsket med benen tills han kommer dit han vill. En vilja av stål. Och stora blöta pussar med öppen mun. Pratar gör han inte, men han kommunicerar otroligt mycket. Pekar, nickar, skakar på huvudet, kastar sig på golvet, skriker, skrattar, vinkar, kramas, låter. Han är mycket, vår minsta guldgris, mycket vilja, mycket kärlek som han liksom öser ur sig i ett ständigt flöde.

Sömnen är bättre nu. Han somnar själv, i sin säng, fast oftast med protest, vaknar nästan alltid nån gång runt midnatt och får sova vidare i vår säng. Och nästan alltid sover han resten av natten till 6-tiden när han brukar vakna, som den glada lilla skrutt han oftast är. Och faktiskt, de senaste två veckorna har han sovit flera hela nätter i sin egen säng också. Det går framåt, jag känner mig som en ny människa efter alla nätter med sömn i en- eller två timmars sjok till den här nya lyxen av tre-fyra-fem timmarssömn.

Vi växer allihop, på olika sätt. Nya faser, nya vanor, nya delar av oss som kommer fram. Ibland vill jag bara springa hemifrån för att få vara med mig själv ett tag i mina egna tankar, slippa ansvaret, slippa ha ögon i nacken, men aldrig aldrig släpper den taget för en enda sekund, havet av kärlek i bröstet som bara växer och växer. Kärleken till de vackraste små människorna på jorden.

Tillbaka

Vi skulle på äventyr och tog tåget ner till Skåne. På vägen ner åt vi usel SJ-mat, blev X2000-illamående och sen tokkräktes Sixten över sin bok, min kappa, kärlekens jeans och i sina stövlar. Onekligen äventyr. Dan efter åt vi våfflor hos farmor och farfar, jag köpte en ny jacka och njöt av en fin vårdag.

Sen drog vi till Budapest tillsammans med kärlekens hela familj och njöt av vårsol och regn, blommande magnolia och forsythia, panerat kött och syltade grönsaker, fantastiska byggnader, djurpark, korv i stora lass, ett helt omöjligt språk, båtsightseeing på Donau, kusinhäng och många promenader.

Nu är vi hemma igen. Lite trötta, lite mätta på kvällens lammstek och rabarberpaj, men glada efter en fin påsk.

Varde helg. Och så var den över.

Helgens nyckelord: pannkakstårta, jackjakt, släktmiddag, snöväta, solvärme, kärlek, trotsutbrott, morgonväckning, Skansen och glatt humör.

Den var fin, helgen och sen tog den slut. Vi har klappat ormar på Skansen, promenerat massor, blivit varma i våra dunjackor och sen blivit kalla och blöta i desamma. Vi har ätit god mat, sett på film, träffat släkt och vänner. Jag har sett vårens första snödroppe. Det gjorde mig intensivt lycklig. Sen snöade det jättemycket och det kändes lite tröttsamt.

Livet rullar på. Livet rasslar iväg, lite väl snabbt kan jag tycka. Jag hänger inte riktigt med. Men det är bra ändå, livet. Vi trängs i tvåan, vi släpar matkassar mellan Daglivs och kylskåpet, vi går upp 6 varje morgon oavsett om det är helg eller vardag och har rutiner för hela dagen fram till 20 när bägge barnen brukar sova. Allt fungerar utom sömnen. Ibland är det så jobbigt att jag svär och gråter. Ibland är det hopplöst. Men just nu är det bra ändå, för allt flyter, vi är här på samma plats i världen och inom mig brinner ett ljus av glädje .

Och just nu vaknar Nils för tredje gången på två timmar och jag inser att jag får publicera det här väldigt snabbt. Så jag inte ångrar mig.

Jag älskar

Jag tar fram den på morgonen, efter den långa rulltrappan ner i mörkret. Blå linje mot Akalla. Det var länge sen sist. Trots att jag har läst den säkert tio gånger på lika många år. The Passion, eller Passionen som den heter på svenska, av Jeanette Winterson.

Lite rädd är jag för att börja läsa den igen. Tänk om jag inte tycker om den längre, min gamla kärlek från förr. Men, värmen och känslan skruvar sig upp i magen direkt när jag öppnar boken. Jag älskar den, rent fysiskt älskar jag den.  Språket, tankarna, personerna. Jag älskar orden. Jag älskar persongalleriet. Jag älskar känslan av skröna, av saga, av historieberättande. Och efter att ha läst den på svenska för första gången, så kan jag bara konstatera att översättningen gör den lika bra på svenska som på engelska.

Och samma återtagande av sitt hjärta, som Villanelle gör i Venedig, har jag gjort i London. Har man förlorat sitt hjärta måste man ta tillbaka det. Så är det bara. Så den här boken är till er, alla som har förlorat ett hjärta och vill hämta hem det, till alla som vill njuta av en historia och ett språk som sväller över gränserna för vad som är möjligt. Till alla som älskar.

Krask under fötterna och en snyting av Gudrun

Det känns i luften. Det känns i magen. Det känns i krasket under fötterna. Jo, det är banne mig lite vår idag.

För övrigt har jag startade dagen med en debatt kring säkerhet, försvar, säkerhetspolitik och genus. Skitintressant ämne som satte igång många tankar hos mig. Jag fick dessutom se en av "mina" forskare bli  spöad, tuggad på och utspottad av Gudrun Schyman. Denna fantastiska kvinna. Forskaren i fråga ska dock ha all heder och beröm eftersom han reste sig, borstade dammet av sig och satte sig i respekt igen. Det är nog mer än vad jag hade klarat om Gudrun hade ätit mig till frukost.

Annars stod nog en forskare från FHS, Försvarshögskolan, för de intressantaste tankeutropen hos mig. Därifrån kom Sophia Ivarsson som forskar bland annat just kring genus och säkerhetspolitik och pratade kring tanken: om kvinnor vore en etnisk grupp, skulle man säga att det pågår krig mellan kvinnor och män? Svaret blir ja. Alltså, det pågår så många konflikter runt om i världen där krig indirekt och bakom kulisserna förs mot kvinnor. Massvåldtäkter, våld, övergrepp - delar av många kvinnors vardag och delar av en systematiserad krigföring. Fast i de flesta fall inte alls talat om som del av kriget. Även i de fall det finns militär och polis som normalt sett står för säkerheten, så är ofta just de ett hot mot kvinnorna. Som Sophia Ivarsson, något syrligt, uttryckte det: jag vet ju av erfarenhet att det är väldigt viktigt att erkänna det som män gör som är bra för kvinnor, men i min forskning så ser jag att det är ännu viktigare att framhålla att de som faktiskt står för kvinnors säkerhet faktiskt är andra kvinnor (lite fritt citerat, men på ett ungefär).

Som av en slump läser jag  just nu också Susan Faludis ”Den amerikanska mardrömmen – bakhållet mot kvinnorna”som handlar om medievärldens bakåtdans mot hemmafruar, kvinnliga offer och den starke mannen som befriare efter 11 september. Det var mycket av dagens diskussion och boken som klickade i varandra idag. Jag måste tänka lite mer och skriva mer om det senare.

För ett gäng år sen jobbade jag mycket med kvinno- och tjejjoursarbete. Det var viktigt och kändes så bra att göra något praktiskt mot något jag ville vara med och förändra i samhället. Så flyttade jag till Stockholm, började jobba en massa, skaffade barn och orkade inte mer än så - jag var för upptagen med mig själv. Men, den där brandfacklan av ilska över orättvisor brann till i magen idag igen och jag tror att det är dags att börja göra något igen. Något praktisk. Något att ge från mig själv till någon annan. Vi får se vad det blir och när, men något ska det bli. För det finns så mycket kraft i att gå samman med andra och göra saker tillsammans. Och det finns så mycket som behöver kraft att ändras.

Ta avsked och välkomna in. Samtidigt.

Helgen har varit energikrävande. Begravning i fredags, kärlekens fina mormor. Fin, ljus ceremoni trots den stora sorgen.. Men vissa saker gjorde avskedet lättare. Som marssolen som helt plötsligt kom silande in med kraft genom de målade fönstren. Som en fantastisk mansstämma som sjöng Ave Maria. Som att barnen vaknade mitt under pågående begravningsakt och jag fick bära in dem i kyrkan under akten, varma kroppar tryckta mot min, stora ögon som häpet tittade upp på ljus och takmålningar, så mycket liv i två små människor. Och det behövs. Varje gång jag möter döden så blir jag i de stunderna så medveten om hur mycket jag längtar efter liv, så nära och så intensivt som möjligt. Och jag kände hur tacksamheten vällde upp i mig, där i kyrkan, när jag fick sitta genom avskedet med det största livet har gett mig tätt intill, sötvarm andedräkt och mjukt hår mot kinden. Livet och döden i det naturligaste mötet.

De följer ju varandra. Alltid. Livet och döden. Och det finns tillfällen när det blir så tydligt, när det inte finns några gränser mellan dem nästan. Så har jag i alla fall känt när jag fött både Sixten och Nils: att det varit det närmaste mötet med både livet och döden på en gång. Inte för att det har varit något som hänt som gjort mig rädd för att det skulle gå illa just då, men bara för att själva födandet varit som ett gränsland. Att föda barn har varit så nära livet som det i princip går att komma och just därför också nära döden. Det naturligaste gränslandet, med bara en tunn hinna mellan de två, utan rädsla men tydligt: i livets närvaro finns alltid döden. Så har det varit för mig. Och den upplevelsen har varit otroligt stark.

I övrigt. En stor, stor tröttma som gjort kvällarna korta och dimmiga. En intensiv lyckokänsla av marssol som möter snö. En överraskande fontänkräkning (Nils) vid lördagens släktmiddag, som fick alla närvarande att tänka vinterkräkis, men som inte verkar vara det (peppar, peppar). Och den ständiga känslan av fullständigt kaos som alltid verkar följa i våra fotspår varje gång vi är bortbjudna på middag (eller egentligen vid varje måltid oavsett tid och plats) och helt plötsligt måste kasta oss hemåt för att något barn flippar ut av kvällströttma, inte slutar kasta mat på golvet eller möjligtvis skriker som en besatt för att han inte får stå på stolens ryggstöd utan att hålla i sig.

Livet som småbarnsförälder är på något sätt hela tiden så överraskande. Eller inte, beroende på hur man ser det.

Om perioder, om sovande, om hopp och tröstlöshet

Vi snorar. Jag, Nils och Sixten. Det är mars. Det kalla, vintervita har ersatts av slask och blötsnö som virvlar ner från himlen. Jag känner mig tungandad och hostig, har hoppat över träningen jag såg fram mot. Istället mailar jag, dricker automatkaffe och äter medhavd matlåda.

Sover gör vi i sjok, vaknar med ett ryck av att Sixten drömmer och gnäller högt, eller att Nils vaknar och ställer sig upp i sängen och skriker tills någon kommer. Eller vaknar med ett ryck av att Sixten gnäller så högt att Nils vaknar. Det är ingen bra sömnperiod för oss. Jag och kärleken turas om att hålla på att förlora allt vett och sans av att inte få sova mer än några timmar innan det är dags igen. Jag mantrar "det är en period, det är en period, det är en period...". När Sixten fyllde 1,5 började han sova bättre och det är vad jag håller mitt hopp till med Nils också. Bara ett halvår kvar...

Ännu har inte Nils sovit en hel natt i sitt liv. Han går igång så fort han vaknar, ställer sig upp, skriker högt, högt, högt, kan liksom inte varva ner själv. Det är jävligt ansträngande. Tur att det fortfarande finns Thailand kvar i kroppen, fortfarande energi att ta av. Men det stressar så abnormt. I mig slår sirenen på med en gång när han eller Sixten vaknar och skriker på kvällen och natten. Stresspåslag som om elden vore lös, hjärtat pulserar varning varning varning. Marginalerna är så små att minsta kamp om sömnen blir så oändligt jobbig. Det kommer bli bättre, jag vet ju det, det har blivit bättre, men kampen utförs varje kväll, varje natt och är tillslut så tröstlös i sin upprepning.

Men, det är mars. Bara det är förhoppning om vår, om några månader till sommaren. Och om en sömn som komma skall.

Farsor och morsor på stan

I fredags hände det. Jag tror faktiskt inte att jag och kärleken varit ute och ätit middag, själva, sen Sixten föddes. Det är uruselt, men det har liksom bara inte blivit av. Men i fredags. Då smörjde vi kråset med pilgrimsmusslor, anklever, rådjursstek, ankkorv, 12-årig lagrad rom och choklad. Det var fantastiskt.

Och det som var ännu mer fantastiskt än att äta god mat någon annan lagat var känslan av att få vara två vuxna människor som älskar varandra, som har valt varandra, som mest möts över smutsig disk, joggingbyxor med knän och sömnbesvär, men som plötsligt får lov att mötas i att det är härligt att hänga med varandra. Det var jäkligt välbehövligt. Sen gick vi på Gondolen och drack drinkar. Inte en, utan två. Två! Vi hittade en hörna att sitta i och fnissade åt män i lusekofta på jakt och kvinnor som anammat att 40 är det nya 20.

Sen var klockan 23 och vi åkte hem. Nils var vaken och skrek högt och ilsket mot farmors axel. Somnade inte i sin egen säng igen utan tätt tryckt mot mitt ansikte. Jag somnade torr i munnen, med bultande hjärta och ofantligt glad över en härlig kväll med en härlig man.

En liten plats för tankarna att slå sig ner och dricka kaffe

Idag gnisslade snön under fötterna när jag gick hemifrån, så kallt var det och snoret nästan frös i näsan. Nya saker som fått flytta in hos oss: ett fång lila tulpaner, en rosa engelsk pelargon, ett garage i hårdplast och en jättegrävskopa. Jag äter c-vitamin och prinsesstårta. Barnen snorar och har feber om vartannat. Jag börjat träna lite försiktigt, på min statliga friskvårdstimme och ibland nästan känner jag att jag är stark. Nils har börjat gå, liksom på riktigt och ser fruktansvärt triumferande ut när han tar sig över rummet utan att hålla i något. Sixten har slutat med blöja på dagarna och fått kalsonger med mumin och Blixten McQueen på.

Jag vet inte. Jag har liksom inte hunnit blogga bara. Ibland funderar jag på att börja blogga från mobilen. Mina små brottstycken av lugn infinner sig oftast till eller från jobbet, en kvart som är bara min och som inte kräver något av mig. De flesta andra tidpunkterna känns det som jag hastar till eller från, försöker hinna något eller har glömt något jag borde gjort. Ofta känner jag mig som fågelsvärmarna som svävar över taken på Kistagallerian på seneftermiddagen. Separata tankar som hålls ihop av mängden och flödet, som irrande far omkring i mitt huvud. Jag behöver hitta ett bra ställe där de får slå sig ner, där jag kan tänka färdigt dem och där de får vila en stund.

Och jag saknar er. 

Alla hjärtans söndag

Mer långkalsong än röd ros. Mer korv med bröd än räkor och vitt vin. Men så mycket kärlek ändå. Större delen av dagen på Skansen. Fint, snötäckt och med sälarnas runda nosar som små berg upp ur vattnet. Mycket skratt, många kramar, Våra vackra barn. Min vackra man. Så mycket kärlek det rör upp i bröstet, i magen. Hjärtat fullt av värme, som sommarmoln som rör sig över himlen.

Jobbpremiär à la räkmacka

Första dagen avklarad. 2485 mail i inkorgen. Tre möten, varav ett med eventuell blivande chef och ett med eventuell blivande kollega. Lite långsam hjärna. Egentid på tunnelbanan med bok. Glädje över att vara tillbaka på jobbet och sen hem till vacker man, färdig middag och glada barn. Tjoho!

Ögonblick

Koh Rayang. En av de bästa födelsedagarna jag upplevt. Korallstrand, bungalow mellan djungel och hav, turkost vatten, sand mellan tårna. Middag med havet i bakgrunden. Kyckling och ris. Tropiskt nattmörker. Lyktor längs liten stig ner mot havet mot huset. Hela natten: ljuden från blad som rör sig, från djur som rör sig och från vågorna som möter stranden. Ljuden som tar sig in under myggnätet, Nils varma rygg mot min mage. Åskan som kommer och går. Och gryningsljuset som till slut silar sig in genom fönstren.

Mild kväll på Koh Mak. Promenad längs havet. Fantastisk middag på en nästan ödslig restaurang. Räkor, kycklingspett, kall Singha, färsk ananas, papaya, melon till efterrätt. Ett metspö utan krok, en bro att fiska från och ett myller av fisk i vattnet. Glädjen är i det närmaste oändlig för en tvååring.

Bangkok, Chinatown. En ström av människor och dofter. Stånd med frukt i pyramider, högar av torkad fisk, bönor i stora korgar. Guld, rött och avgaser. Dumplings. Råttor. Smala gränder. Något att köpa och något att äta överallt. Ett kaos, ett underbart lockande kaos. Rostade kastanjer. Stinkande pustar. Och mitt i detta virrvarr: Shanghai Inn, ett ljuvligt hotell som en varm famn. Vackert, överraskande, vilsamt. En sval hand på pannan mitt i allt det pulserande livet.

Nytt år, ny fas, ny ettåring

Han hann fylla ett i Thailand, vår lilla Nillagris. Och idag är han 13 månader. De första stegen på egen hand togs i tropisk värme och han går några stapplande steg här och där, fler för varje vecka. Nu har han börjat att verkligen gilla när man håller honom i händerna och går också. Den tredje tanden kom upp härom dagen, men annars har han klarat sig ganska bra på sina ynkans två gryn, som tur är. I Thailand fick han helt klara sig på vanlig mat och det funkade för det mesta. Äter gör han helst om han får sitta själv och peta med en gaffel eller sked och då verkar det mesta funka trots avsaknaden av tänder att tugga med.

Oftast är han glad och då är han otroligt härlig. Charmig, mysig och inte rädd för att ta för sig. Han tycker om att bli runtburen och peka med sin lilla hand på vad han vill titta på. Dä, dä, dä. När han är lite mysig och trött älskar han att rulla i sängen och kasta sig runt bland kuddarna tillsammans med gosemusen. När han blir arg kastar han sig raklång på mage på golvet och skriker högt, högt eller blir "arga pinnen". Otroligt mycket vilja i så liten kropp. Han tjuter i högan sky och gråter stora tårar varje dag när overallen ska på, eller pyjamasen, eller tröjan, eller...Och helst vill han ha det storebror har. Sixten lär få jobba hårt för att få ha sina saker ifred framöver. Nils passar på i ett obevakat ögonblick, tar storebrorsans saker och kryper iväg sitt allra snabbaste med stora tjut från Sixten som resultat. Fast lika ofta skrattar de också tillsammans när de busar med varandra eller jagar varandra. Mycket kärlek ser man redan. Och många bråk lär det bli...

Imorgon tar min och Nillas symbios slut på riktigt. Imorgon börjar jag jobba och kärleken tar över hemmafrulivet. Det känns bra, men lite lite vemodigt. En fas är slut i livet. Och jag ska inte ljuga, de senaste månaderna har jag längtat som en dåre efter att få lämna den fasen och få vara en annan Anna. Få gå till jobbet och använda de där delarna av mig som legat och dammat. Nu är vi här och plötsligt värker det lite i hjärtat av tanken på att inte få hänga med min lilla kille på dagarna. Men, det är dags och det kommer att bli så bra, det vet jag, det känner jag i hela kroppen. Så nu är det dags att gå och inventera garderoben på något ofläckigt, som inte är mysbyxor så jag inte behöver skämmas imorgon. För då är det jag som sitter på tunnelbanan mot kollegor, automatkaffe och lunchrast igen. Det pirrar lite i magen...

Borta bra och hemma jävligt kallt

Det har gått så snabbt och känts som en evighet på en gång. Resan. Jag bär den fortfarande i hjärta och minne som ett sovande barn, inte ett nyfött barn, men kanske en 4 månaders gris: vant men ändå med vördnad och rädsla för att tappa den. Den har gett mig så mycket, oss så mycket. Jag känner mig som ett solcellsbatteri som fått ligga på laddning. Varje cell i min kropp har slukat värmen, solen, havet. Framför allt havet, salt och varmare än kroppstempererat, varje bad som en omfamning.

I tisdags kom vi hem. Omtumlade, efter att ha börjat dagen i Bangkoks värme, avgaser och dofter och slutat den hemma i våra egna sängar efter taxiresa i snö och huttrande kyla från Arlanda. Det är så märkligt att resa så långt, som om själen inte riktigt hinner med. Jag har hört nån historia om amerikanska indianer som flög och som sen fick tillbringa 3 dagar på flygplatsen för att själen skulle hinna dit. Lite fånigt kanske, men så känner jag mig. Som om inte hela jag riktigt hinner med. Men nu är jag här, hel och hållen, förutom en bit av hjärtat som fortfarande är kvar där borta.

Vi har haft det fantastiskt. Jag vet knappt var jag ska börja. Det hinner byggas upp så mycket glädje, lust och energi i kroppen av så många saker. Att få gå utan strumpor i en månad. Att äta färsk ananas varje dag till frukost. Att få bada varje dag. Att få känna solen värma kroppen och inte frysa. Att någon annan gjort sig mödan att laga fantastisk mat till just mig. Och att någon annan plockar undan disken och diskar den. Att se Sixten och Nils springa och krypa i salta vågor. Att ha tid att prata och umgås utan vardagsstress och hushållsarbete. Att se människor bli glada för att man har med sig sina barn till just deras restaurang. Att se sin hudfärg gå från vintergrå till sommarbeige (solandet är inte var det varit med små barn, så pepparkaka blir det inte just nu...). Att känna sig som värsta populära tjejen som alla vill hälsa på på grund av att man bär på en söt bäbis. Att åka båt på turkost vatten. Att mata fiskar som äter bröd ur handen. Att snorkla. Att äta middag på stranden under lyktor och stjärnor. Att få känna nya dofter, nya smaker, se nya platser.

Jag är här igen.

Utan blogg pa denna o forsmaktar jag

Jag har tankt blogg men det har inte blivit av. Vi har det sa bra att det liksom inte funnits ork att ga in och satta sig vid datorn. Kortfattat: vi har det fantastiskt och det har ar det basta beslut vi tagit.

Det ar sadar 25-30 grader dygnet runt, vattnet ar blatt och ljummet, stranden vit och lang. Vi ater farsk ananas, melon och grapefrukt till frukost. Vi rider pa elefanter och matar dem med bananer. Vi badar, mest i poolen, ibland i havet, men manga ganger varje dag. Vi snorklar bland tusentals fiskar. Vi aker taxi uppfor och nerfor de slingrande vagarna runt Koh Chang dar det mesta ar djupgron djungel. Vi ater ris i langa lass, med kyckling, med farsk tonfisk, med farska rakor, med grillspett, med nudlar, med mer ris. Vi har firat ettarsdag med tarta och paket. Alla mar bra, jattebra. Manniskorna vi moter ar underbara, leende, snalla, ljuvliga. Nils far en massa uppmarksamhet och alskar det. Sixten blir lite blyg nar det kommer frammande manniskor som vill bara honom och pussa pa honom.

Vi vilar, vi gar pa stranden, vi sover. Ibland sover vi fantastiskt och ibland som krattor, men da kan vi alltid vila middag tillsammans. Ibland ater barnen allt, ibland gar vi pa devisen "glass ar ocksa mat". Framfor allt ar vi tillsammans i lugnet, det ar helt underbart. Ingen stress, bara gora det vi kanner for. Hittills har vi varit pa samma stalle, enkelt och latt och bra, men imorgon, pa min fodelsedag, aker vi pa aventyr. 8 natter pa 3 smaoar utanfor den stora on vi bor pa nu. Lite Robinson Cruse-liv med natter utan elektricitet och bo i enkel bungalow pa stranden. Det ska bli spannande och harligt ocksa.

En manads semester ar skitlangt, nastan oandligt. Speciellt utan januarimorker och kyla. Vi njuter i fulla drag. Hoppas ni mar bra mina bloggvanner. Puss och kram till er alla!

PS. Flygresan gick over all forvantan. Bagge barnen var som anglar, lekte, at, sov. Inget skrik, inget gnissel. Jag haller tummarna for att hemresan... DS.

Resfeber och ont i halsen

Dan före dan. Jag är färdigpackad. En pärs, jag avskyr att packa. Och har ont i halsen, ett sånt där ont som antingen blir någonting eller ingenting beroende på något, vad vet jag inte. Om man får sova kanske?

Det kryper lite lätt i kroppen på mig av spänning inför morgondagen. Då åker vi. Thailand. Det känns overkligt, underbart och väldigt äventyrligt. Jag är grymt nyfiken på hur det ska bli att resa med barnen. Ber till alla goda gudar om bra flygresa och snälla magar. Det kommer säkert bli bra. Jättebra. Veckan hemma har mest handlat om förberedelser inför resan och jag har inte hunnit eller orkat blogga. Men ska försöka uppdatera lite då och då, när andan och internetet faller på, så ni får dela resan och upplevelserna med mig. Jag har saknat er hur som helst, ni som läser här och er jag läser själv.

Sköt om er så ses vi i värmen nästa gång...