De senaste dagarna har känslan växt och växt. Legat och gnagt i mig. Missnöjet. Känslan av att det är så svårt att vara glad just nu. Njutningen av att få vara hemma, som för tillfället ligger på minussidan. Jag har funderat och funderat. Och känt mig så ångestladdad för tankarna som kommit. Sanningen är att livet är ganska tungt just nu. Och det har varit det ett tag.
Sömnproblemen, som fortsatt, är den största boven i dramat. Nils vaknar ganska regelbundet varannan timme hela natten. Och när han vaknar ligger han inte och gnyfflar lite missnöjt utan går igång som en siren nästan omedelbart. Jag ammar honom till sömns. Amatörmässigt som det låter kan man ju inte tro att jag redan har ett annat barn som haft sömntrassel, men jag har bara inte orkat ta tag i det. Sixten sover fortfarande i princip inte hela nätter heller, med några oväntade undantag. Ofta vaknar han någon eller några gånger per natt och vill ha vatten eller sova hos oss. Att sen barnen ligger i samma rum gör det lite extra spännande, för kanske vaknar bägge samtidigt och ska krishanteras.
De senaste dagarna har jag gått och grubblat på min känsla, den gråa klumpen i magen.
Jag tycker inte att vi har det så kul just nu. Jag tycker inte att jag är så kul just nu. Jag tycker inte att barnen är så kul just nu. Att uttala de där tankarna har gett mig så mycket klumpar i magen och tårar i ögonen. De är så fyllda av skam och rädsla. Skam för vilken dålig förälder jag måste vara om jag inte tycker om att vara hemma med mina barn. Rädsla för att jag inte ger barnen all kärlek jag borde och kan. Att ha ett så bra liv som jag har och ändå inte vara nöjd med det, inte uppskatta det, inte njuta av det. Det känns så förbjudet. Det känns så dumt.
Men ändå har något hänt i mig. I och med att jag har tagit i tankarna och pratat om det med kärleken och några vänner så har något släppt. Inte stressen som gör musklerna spända och käkarna hårda, men väl ångesten av tankarna. Det är ganska jobbigt just nu. Det får vara det.
Det kommer att bli bättre. Och för att vara en skittrött tvåbarnsmorsa som inte sovit mer än två timmar i sträck på 10 månader så är jag faktiskt en riktigt, riktigt bra mamma. Och idag har vi haft det fint, barnen och jag. Jag har varit på öppna förskolan, ätit lunch med kollegorna, packat mellanmål, lagat middag, gått med myrsteg från dagis och hem, lekt, badat småkillar, bytt blöjor och fått Nils att somna om en gång utan att amma. Framför allt har jag tyckt om att vara tillsammans med dem. Busa med Nils tills han kiknar av skratt. Ligga nära Sixten innan han somnar, mysa, få höra hans tankar. Dra in doften av dem, det mjuka håret.
Nu väntar nattens prövningar som ensamförälder, tills imorgon när kärleken är hemma igen.
