Åtta

Status: han har hunnit bli åtta månader, Nils. Tre tänder kom på två veckor under augusti. Inte konstigt att han var lite grinig. Han är fortfarande en glad gris. Oftast. Och skriker högst på jorden när han inte är det. Väldigt morgonpigg (i morse var han uppe 05.15) och fortfarande en usel sovare på natten. Väldigt ofta hör vi Sixten ropa "bort Nilla" på natten/morgonen, när Nils ligger och pratar HÖGT i sängen bredvid Sixten och Sixten inte alls vill vakna.

Gör just nu: kryper som en raket. Gärna efter storebror som ofta springer iväg. Och kliver över trösklarna på alla fyra, med spikraka ben och rumpan i vädret. Håller på att lära sig att ställa sig upp själv.

Älskar: att få kravla ut på balkongen och slita upp blommor, när storebror busar och att bada.

Hatar: att behöva sätta på sig blöja eller kläder, att sova hela natten och att sluta bada.

Bara så ni vet

Keith Jarretts Kölnkonsert och Fader Abraham på litet självspelande färgglatt plastpiano tillför ingenting till varandra. Ingenting.

Ögonblick

Vi dammsuger, Nils och jag. Jag går före och Nils kryper efter, genom hela lägenheten. Då och då stannar han och kissar lite förstrött på golvet eftersom han är blöjlös. Och jag är så mycket mamma att det inte ens bekommer mig att min matta blir kissad på. Herregud. Det är lite babykiss, praktiskt taget vatten.

Under tiden lyssnar vi på Prince. Nils tycker om Soft and wet och jag I wanna be your lover. Vi dansar. Jag vill köra lite pardans, hålla hand och se in i hans blåbärsögon men Nils tycker mest om när jag snurrar honom snabbt fram eller tillbaka. Då fnissar han förtjust och lutar sig tungt mot mig. Det tycker jag också om så jag gör det tills jag blir snurrig i huvet.

Och det slår mig mitt i sömndimma, hemmafruträsk och trotsattacker, att livet är så vackert att det gör ont. Att glädjen kommer när man stannar upp och tillåter sig att bara känna. Med eller utan dammråttor.

Sommarlov, del fem

Vardagsedge

Äventyr får en ny innebörd med barn har jag upptäckt. Som att äta ute. Det är liksom ett överaskningsmoment varje gång. Ska maten funka, ska barnen vara glada, hur mycket kladd tål duken?

Men igår behövde vi det. Nån som lagar maten, dukar undan och tar disken. Så vi spankulerade till La Famiglia, åt mängder med bröd, pasta och kött. Jag drack ett glas vin. Kärleken tog en öl. Och på 45 minuter var vi färdigätna - precis lagom till att Nils började bli trött och gnällig och Sixten började få myror i benen. En mycket lyckad kväll ute, som var slut lagom till halv sju.

När vi kom hem var Nils tokförkyld. Det är han fortfarande, min stackars lilla gris. Snoret rinner och han skriker i högan sky när jag torkar av honom. Jag börjar inse att Sixten inte längre är det stora problemet för höstens förkylningar och influensor. Och hur skyddar man Nils från storebrors snoriga pussar? En omöjlig ekvation.

Plättar, Flåklypa och parken

Det är höst. Oåterkalleligen. Det känns lite fel att vara utan strumpor i skorna, det är lite för kallt utan tröja. Och Sixten har åkt på första förkylningen och är hemma från dagis. En liten försmak av det som komma skall...

Är det inte den ena så...

Lite ironiskt är det att Nils verkar vara den som har sovit bäst i natt. Sixten har kommit in i någon fas med mycket drömmar och mycket gråt på nätterna. Eftersom han inte använder napp, men istället flaska så har alla uppvak och alla "vatten"-rop dessutom genererat ett styck blöj-, lakan- och pyjamasbyte mitt i natten. Det var ingen hit, om man säger så. Mer gråt, mer skrik, mer rop på vatten.

På dagis berättade en av hans fröknar idag att han pratar så mycket. Eller rättare sagt, han försöker och vill säga så mycket, men det kommer inte riktigt ut. Och jag känner igen det. Han pratar långa haranger här hemma, men kommer liksom av sig när det är något han inte riktigt kan uttrycka. Kanske är det det som gör att nätterna är så oroliga? Eller nåt annat. I vanlig ordning kan det ju vara vad som helst.

Sommarlov, del fyra

Ett steg framåt och litet skutt tillbaka

Det går långsamt. Åt något håll, jag hoppas det är rätt. Sömndimman är inte längre lika genomträngande. Vi sover lite bättre på nätterna men har också kapitulerat en aning. Jag plockar upp Nils och ammar honom några gånger per natt, men lägger tillbaka honom i sin säng där han oftast sover vidare några timmar. Jag vill inte nattamma längre, men orkar faktiskt inte ta kampen just nu. Och det känns som det lugnar sig för varje natt, Nils somnar om lite lättare men behöver fortfarande lite hjälp på traven. Ironiskt nog har Sixten istället hamnat i en dålig-sömn-period. Igen. Han vaknar flera gånger varje natt, gråter och vill ha vatten. Kissar igenom blöjan. Upp, byta, ner i sängen igen... Och då vaknar Nils och cirkusen är igång. Puh.

Jag känner mig inte riktigt lika dimmig och skör. Fast jag märker att sömnbristen gör att jag inte känner lika mycket. Jag kan uppleva nuet som härligt eller jobbigt, men sen är det som jag blir stum. Som tröttman gör att jag glömmer eller sorterar bort. Jag avskyr det. Jag känner mig inte närvarande, liksom avtrubbad. Och det är svårt att ta sig ur. Acceptans är nog ordet. Så här är det just nu. Det kommer inte vara för evigt, men det är så det är nu. Och sen försöka få en hel natts sömn någon gång.

Men, ett glädjeämne är att Nils somnar själv på kvällarna numer, utan amning. Det gav mig min första kväll ute häromdagen när jag gick iväg på lätta ben, utan vagn, utan bäbis och fick äta god thaimat och prata Shantaram med min bokcirkel. Ett annat är att Sixten rimmar på allt (boken poken, nilla pilla, tåget båget...). Och att det är kul att se att Sixten och Nils gillar att vara med varandra mer och mer. Sixten fräser iväg och Nils kryphasar efter, tar sig över trösklar och mattor till olika rum och håller på att lära sig att ställa sig upp också. Det är klart att det blir mycket klagomål från Sixten också, men de kan samtidigt skratta mycket tillsammans när Sixten busar och Nils tokskrattar åt det.

Så är det i livet just nu. Vi lär oss, vi mäktar med, vi lever inte i vår fulla potential (som man skulle kunna säga om man hade någon slags ambition) men det går. Och det går långsamt framåt.

Sommarlov, del tre

Jodå

Idag är en mycket bättre dag än gårdagen. Tack gode gud för det. Jag har fått funderingar om mat kan vara haken med Nils skrikfest och sömnlöshet, för lite mat alltså och lite fel i tid. Ska testa annat schema imorgon och se hur det funkar. Tills dess frossar jag i lite mer sommar. För den är ju inte slut än.

Puh

Vi fick en bra eftermiddag ändå, trots de suddiga konturerna. Sixten var glad, Nils var glad och jag var trött men glad. Kärleken ringde och föreslog middag ute. Så vi hamnade på pizzerian, drack en öl och matade ungar. Och firade vår fjärde förlovningsdag. Alla fortfarande glada. Kom hem, la Nils som fortfarande sover, läste böcker med Sixten tills han somnade i vår säng. Där ligger han fortfarande och andras mjukt med armen över ögonen.

Dimman från förmiddagen har släppt, sinnet lättat. Strax ska jag borsta tänderna och krypa ner i sängen. Min stilla bön ber jag fortfarande. Sömn.

En nåd att stilla bedja om

Jag går till dagis med Sixten. Det dimmar liksom i utkanten av mitt synfält, som är ovanligt smalt. Jag är suddig i konturen. Går in på Daglivs efteråt, dras som en fluga mot ljuset till socker och fett. Jag behöver den snabba energin, behöver kicken. Jag vet att det inte är en hjälp, men just nu känns det som en smekning.

För några dagar sen kände jag smaken av frihet i munnen. Åh, snart, snart kanske jag kan få sova en hel natt. Åh, inte längre nattamma. Nu känner jag bara hopplöshet. Jag känner mig löjlig, ömklig, gnällig, men jag vet inte vad jag ska göra. Nils har sen i söndags trasslat värre än någonsin med sömnen. Att lägga honom går hyfsat, men när han vaknar så häver han snabbt upp i jordens mest illande och högsta skrik. Inte gnäll alltså. Närmast hysteriskt. Det händer inte hela tiden och inte bara när han sover. Igår och idag har han gjort det på dagen också. Skrikit som en mistlur i minst en halvtimme, oftast mer. I söndags natt 1,5 timme. Jag vet inte om något är fel - har han ont, är det den nya tanden som precis stuckit upp, är det separationsångest eller en fas?

Det som känns så löjligt är att ungen inte ens har kolik och ändå får jag panik. Herregud, lite skrik i en halvtimme, det ska man väl klara? Men jag kan nästan inte hantera det. Jag får panik, inte för hans skull egentligen utan för min. Det skäms jag för. För att jag inte orkar, för att jag inte har fått sova på så länge, för att vad jag klarar av som stark och stabil mamma närmar sig en gräns. Jag kan inte förklara. Jag börjar bara gråta. Jag känner mig så usel och dålig. Jag snäser åt Sixten när han inte lyssnar direkt, vilket han aldrig gör - han är två och vill upptäcka världen själv. Jag väser mellan tänderna till Nils när han skriker så det ringer i öronen, Men för helvete Nils. Och efteråt drabbas jag av ett fruktansvärt dåligt samvete som tar stryptag och jag vill krypa in till de varma, sovande små kropparna och viska förlåt, förlåt, förlåt.

Vi bor i en tvåa. Vi har ett sovrum och barnen sover i vardagsrummet. Det betyder att killarna väcker varandra när det tjuts för högt och länge. Och vi har liksom ingen annanstans att lägga dem, inget extra rum där Nils skulle kunna få sova till en början. Eller där någon av oss vuxna skulle kunna få sova några ostörda timmar. Hittills har jag tyckt att det har funkat riktigt bra. Visst, det är lite trångt och vi har inget vardagsrum att hänga i på kvällarna utan kör något mer korridorsliv med vandring mellan kök och säng, men det har funkat. Till nu. Nu känner jag bara hopplöshet.

Men, vi kan ju knappast vara de enda i universum som bor med två barn i en tvåa. Hur har ni andra gjort för att få ihop sömnen med små barn i samma rum? Och hur hanterar man sömnbristen? Och jag vet, jag är inte ensam. K skriver så precis rakt på om sömnbristen. Men det suger så mycket styrka.

Jag böjer långsamt huvudet och ber. Ber om vila för oss alla, ber om kärlek och styrka. Och häller upp en kopp kaffe till.

Sommarlov, del 2

Operation John Blund, del 2

Andra natten utan amning och samsovning har också gått bra. Det tog lite tid för Nils att somna på kvällen, men det gick - helt utan att ammas till sömns eller sömnighet. Sen några uppvak på kvällen, som han klarade själv att somna om efter och slutligen ett vakenpass på en halvtimme mellan 03.30 och 04.00 som krävde lite klapp, buff och ramsning från mig.

Sen sömn. Ända till 07.10. Yeah - ett rekord tror jag minsann! Ikväll flyttar kärleken och Sixten hem igen, så då hoppas vi att allt funkar med de bägge unga herrarna i samma rum.

Operation John Blund

Igår mötte jag en av Sixtens dagiskompisars mamma. Hon är höggravid och ska föda sitt andra barn när som helst. Hon tittade på mig med oroad blick och sa: "Oj, och det är ju det där jag kommer att vara i snart". Jag stod och försökte se glad ut och konversera med jordens ont i ryggen, en rymling som sprang som blixten nerför gatan mot bilarna och en smågris som kinkade i vagnen. Jag linkade, röt och ville helst bara lägga mig ner och somna under en buske. Att ha ryggskott är ett helvete med två småbarn. Att ha det i kombination med att inte fått sova en hel natt på minst 7 månader är olidligt.

Så igår startade det. Operation John Blund. Ingen mer nattamning. Ingen mer samsovning (förutom i nödfall). Och rutiner, rutiner, rutiner. För både Nils och Sixten.

Sixten har alltid sovit dåligt. Vi har i hemlighet skickat förbannelser till de föräldrajävlar som sagt "Jaså, sover han inte. Nähä. Vår lilla snutte har ju sovit hela nätter sen hon var 2 timmar. Vi bara lägger henne och har man bestämt sig så funkar det." Sixten har alltid vaknat. Vi har haft stenhårda rutiner med mat- och sovtider och försökt få honom att gilla sin säng och klara av att somna om själv, men ändå har vi rasslat runt på nätterna fler gånger än jag kan tänka på. Och det tär att inte få sova. Jag blir en tusen gånger uslare mamma om jag är trött än om jag har sovit så vi har pratat länge om att göra slag i saken. Spjälsäng till Nils har införskaffats och sovmöjlighet på annan plats ordnats till kärleken och Sixten.

Igår ägde elddopet rum. Nils skulle få sova själv och inte få amma på natten. Taktiken blev någon slags blandning av 5-minuters metoden, Anna Wahlgren och lite eget. Schema för Nils spikades och genomfördes:

07.00 Uppstigning & morgongröt
09.00-09.45 Morgonlur
10.30 Lunch + amning
12.00-14.00 Middagslur
14.00 Stadigt mellanmål + amning
17.30 Middag
18.30 Kvällsgröt + amning
19.00 Sova för natten

Nils somnade som en sten i spjälsängen. Sov till 23.10 när han vaknade men somnade om själv. Vaknade 24.10 men somnade om själv. Vaknade 01.10 och var vaken till 01.40, protestgrät, jag var inne och stoppade om, klappade på rygg, buffade rumpa och ramsade godnattramsan. Somnade tillslut själv. Vaknade 04.20 och var vaken till 05.00. Ganska mycket protestgråt, men inte illskrik, jag var inne med några minuters mellanrum och ramsade, klappade, buffade, stoppade om och la tillrätta. Sov till 06.30 när jag tyckte att det var bra nog.

Allt som allt en riktigt bra första natt tycker jag. Inga traumatiska vak och att inte ha ammat verkar ha gått jättebra det också. Och jag är i spänd förväntan inför kvällen... Håll tummarna för att han har förstått själva grejen med att sova själv!

7 månader

Hans lilla kropp spänner sig på mage, tar spjärn och med vänsterfoten sparkar han sig framåt, mot allt som verkar spännande. Ställer sig i krypställning och gungar, nästan nästan där. Rullar obehindrat och åt vilket håll som helst (två gånger ner från sängen i sommar...). Hoppar med förtjusning i någons knä. Sitter själv om än inte helt stabilt och har lärt sig sätta sig själv från magläge nu också. Vänder sig alltid utåt när han sitter i en famn, vill se, vill vara med. Han är mycket kropp, vår Nils. Jag undrar om det är bondblodet från Blekinge som märks i honom?

Han är krallig. Inte tjock direkt, men bastant liksom. Väger förmodligen mellan 8,5 och 9 kilo. Mäter runt 70 cm. Det tidigare så tålmodiga humöret har bytts ut mot ett ganska ofta tydligt "underhåll mig" och när inte det tillfredställs så häver han upp jordens högsta skrik. Jag tror allvarligt att det skulle kunna orsaka tinnitus för hela familjen. Som tur är är han söt som socker och skrattar glatt gurglande när han får dra någon hårt i håret eller när man nafsar honom i magen. Säger da-da-da, blåser salivbubblor och dreglar infernaliskt. Men fortfarande har ingen tand tittat upp. Det mörka håret har blivit mörkblont, ögonen fortfarande blåbärsblå.

Äter gör han och ammar bara lite då och då. Förutom på kvällen och natten, när han sover ryckigt och helst vill ligga med mitt bröst i munnen som napp. Vi ska snart, snart sluta med det för det är tärande. Tycker jag, inte han. Och sovandet är ett eget kapitel. Precis som Sixten är han morgonpigg och vaknar mellan 5.30 och 6.30. Han somnar vid 19 men vaknar alltid inom två timmar. Somnar igen med hjälp av amning, vaknar runt 23. Och så håller vi på ett par tre gånger till på natten. Somnar han mellan oss i sängen så vaknar jag omedelbart när han vaknar till eftersom han snurrar som en propeller och antingen får man en sparkande fot i magen eller en hand som drar i näsa och hår.

Älskade unge, så mycket själ i liten kropp. Stark och envis. Vår Nilla Pilla, som Sixten kallar honom. Idag fyller han sju månader.

Sommarlov, del 1

Återkomst

Vi har landat i stan igen.

Hjärtat är fortfarande fyllt av sommar. Jag tänker bära några av sakerna med mig, nära, nära, och plocka fram igen när det känns motigt. Som idag. När jag nästan, nästan fått ryggskott och är själv hemma med bägge barnen hela veckan.

Så nu ska jag lägga mig på golvet och trycka ländryggen mot golvet och tänka på vägar kantade med blåeld och tistel. Att sätta tungan mot armen och smaka havet på huden efter sommarkalla bad. Doften av tång och jasmin. Loppmarknad i hamnen. Glass i kvällssol när vinden mojnat. En öppen dörr från köket ner mot havet och trappan där man kan stå och borsta tänderna med julinattens mjuka mörker och tallsuset runt omkring. Rummet där jag och min mormor alltid bodde på somrarna när jag var liten, som luktar likadant nu som då. Fladdermössens vilda dyk omkring oss när vi sitter kvar ute efter middagen och det mörknat. Glädjen i att se hur mycket kärlek det finns mellan Sixten och hans mor- och farföräldrar, hur trygg han är tillsammans med dem. Och en sexmånadersgris som går från att vara liten bäbis till en ganska stor bäbis som ålar och äter riktig mat.

Värmen stiger i bröstet. Allt är med mig. Utom några få saker som jag långsamt väljer att radera utrymme för i min själ.

Och jag har kommit hem.

Psssst

Jag är inte död. Bara på semester.