4 månader

Han har ett tålamod som är fantastiskt. Och en röst som inte går av för hackor när tålamodet väl är slut. Stora vackra blågrå ögon och antydan till smilgrop på vänster kind. Pratar man med honom belönas man nästan alltid med ett stort leende, ibland ett kluckande skratt och ett joller till svar. Han vänder sig från mage till rygg, men förstår inte hur det går till.

Är ganska regelbunden med sömnen och verkar vara morgonpigg liksom sin bror... Jag vill vägra uppstigning kl 05.15 när han oftast grymtar som en liten gris och börjar vakna, men jag går sällan segrande ur den striden. Han äter sista nattmålet runt 19.30 när storebror går och lägger sig, ligger i vaggan och sover de första timmarna innan jag lyfter över honom till vår säng vid midnatt. Älskar att ligga nära mig och sova, när jag flyttar bort honom eller vänder mig för att sova bättre så hör jag honom grymta och åla sig nära igen.

Han väger över 7 kilo och är minst 65 cm lång nu. En ganska stadig bit alltså. Vår fina Nils.

Genombrott!

Lördagen kändes plötsligt väldigt festlig.

Vi hängde på låset klockan 17 och frågade om köket hade öppnat. Beställde var sin öl till mig och kärleken. Gick upp och ner i trappan till toaletten ett gäng gånger med Sixten och undanröjde de flesta utbrotten av tvåårstrots. Hade Nils hängande på axeln eller i knäet. Åt lax (jag), entrecote (kärleken) och en skål rårörda lingon (Sixten). Och lät faktumet skölja in: vi äter på restaurang - hela familjen. Utan några större sammanbrott. För första gången på väldigt lång tid...En ny fas är nådd i familjelivet!

För övrigt har jag inte försvunnit, bara tagit en paus på landet tillsammans med smågrisarna. Men nu är vi hemma igen, hela högen. Och bloggandet kan vara på väg tillbaka.

vardags[kär]lek

Glädje och oändlig kärlek!

Närvaro

Tålamod och närvaro. Det är saker jag tänker och övar mig på varje dag. Speciellt vid hämtning på dagis.

Sixten går oftast själv numer och vill inte åka i vagnen. Han går med myrsteg, några fram och några tillbaka. Stannar för att titta på brevinkastet till företaget bredvid dagis. Stannar för att gå upp ett trappsteg och hoppa ner tio gånger. Stannar för att springa åt motsatt håll. Stannar för att titta på någon som kommer gående emot honom. Stannar för att prova hur automatiska dörrar fungerar. Stannar för att titta på en hund. Stannar för att slicka på en vägg (jag vet...jag försöker att inte tänka på vad som finns där, men säger jag nej så gör han det 50 gånger istället för en...). Stannar för att titta på ett litet litet papper på marken. Stannar för att springa nerför en garageinfart som sluttar ner.

Det är då jag verkligen är tacksam att jag är föräldraledig och att vi inte behöver hinna hem till något. Och som jag försöker tänka på hur mycket han lär mig att vara där och då. Det är så lätt att gå snabbt, dra honom i armen eller lyfta och kånka under skrik och skrän. Ibland gör jag det också, men alltmer sällan. Det får bara motsatt effekt. Så jag försöker gå där och uppleva världen som han gör det, när allt är nytt och spännande. Utan att få en stressattack av att allt går så långsamt. Jag hoppas jag kan försöka hålla kvar i det när jag börjar jobba igen också för det lär väl bli den största utmaningen.

Närvaro är också att skära laxrosa rabarberstjälkar i lagom stora delar och koka dem med jordgubbar, vaniljstång, lite socker och vitt vin. Och sen äta det till varm Brie. Försök motstå det den som kan, hur man gör ser man här.

Flöde

Vi har lagat lammstek, rabarberkompott och köttbullar. Vi har varit på Skansen inte mindre än tre gånger. Vi har träffat härliga vänner, skrattat och pratat. Vi har vänt näsan mot solen. Vi har besegrat en förkylning och fått en annan. Vi har åkt bergbana, rutschbana och tunnelbana. Vi har målat ägg, läst och sjungit. Vi har njutit av gröna knoppar, blyga vitsippor och sprakande tulpaner. Vi har gjort mycket men inte stressat.

Jag är så tacksam för att vi har fått vara tillsammans under fem sköna dagar. Och jag har njutit så av att vi har fått tid att bara vara med varandra. Min fina, fina familj.

Äntligen

Efter förra veckans tre läkar- och ett akutenbesök under fem dagars tid så kom långfredagen som en varm kram. En lite hostig, men relativt pigg Sixten, en lite kräkig men relativt glad Nils, en lite sliten men relativt utsövd mamma och en lite mosig men relativt glad pappa tog sig ut i solen och åkte till Skansen. Själva bussresan ut var en smärre pärs, men när vi väl var där så införskaffades årskort och sen var det bara ljuvligt.

Solen värmde, ekorrarna (ekekorren som Sixten säger) hoppade sitt allra gladaste, vårblommorna kantade gångarna, vi såg älg och säl och ko och gris, spenderade hundratals kronor på korv, älgskav och kaffe (nej, det är inte alls svårt på Skansen) och njöt av att vara lediga. När det började välla in folk vid ettsnåret så tog vi våra årskort och åkte hem.

Nu har vi ätit god middag och druckit ett glas vin. Bägge barnen sover. Och det är bara fredag. Gud ske lov!

(Om någon undrar över läkar och akutenbesök så hände följande: Sixten blev febrig och efter ett antal öroninfektioner under vintern så gick vi snabbt till läkaren för att undvika en ny runda. Fick en ny penicillinkur som verkade funka tills Sixten fick en allergisk reaktion mot medicinen, fick kliande utslag över precis hela kroppen och svullnade i ansiket. När vi ringde Vårdguiden på måndagkvällen blev rådet att vi absolut skulle åka till akuten. När kärleken och Sixten väl kom dit så sa de "Va, sa de att ni skulle åka hit för det? Ibland undrar man ju vad man ska ha dem till...". Utslagen är borta igen, men nu har han hosta. Det är en never ending sjukdomshistoria som utspelar sig...).

Skimmer

Den skimrar in genom dammiga rutor. Solen. Ljuset är tillbaka och i spegeln ser jag hur mitt hår också skimrar. Någon gång i vintermörkret blandades det mörka ut med tunna vita hårstrån. Är det tvåbarnslivet som tar ut sin rätt? Sixten har feber igen och är hemma. Vi har haft det riktigt bra, varit i parken och tampats med stora barn och cyklar och ätit macka istället för lunch. Att det ser ut som någon slängt in en bomb i lägenheten undviker jag helt att bry mig om tills bägge barnen sover. Som de gör nu. Jag röjer en snabbis och gör fruktsallad till eftermiddagsmellis.

Klematiserna på balkongen har fått små, små skott. Jag längtar efter att ta tag i balkongröjning och klippa ner alla vissna löv så det grönskande nya kan komma fram. Vi ser lite skräpiga ut nu, både jag och balkongerna, men det finns hopp. Trots vita hårstrån och bruna löv så knoppas det där inunder.

Veckan som gått

Idag lördag. Jag äter bröd från Rosendahls bageri till frukost, från den nyöppnade butiken på Arbetargatan. Det är ljuvligt!

Veckan som gått har annars innehållit följande: en mycket behövlig tankeställare, en ovälkommen mjölkstockning med över 39 graders feber, nya dagisuttryck från Sixten (dumma dej mamma, bort mamma), ny föräldragrupp som verkar trevlig och ganska okej nätter. Dock ingen träning av magmusklerna, som jag hade föresatt mig. Jag är väldigt mycket bulldeg runt midjan... Men, jag och Paolo ska ta tag i saken. Snart. Mycket snart.

Bilden är lånad från www.adlibris.com

När jag lämnat Sixten på dagis och tar min morgonpromenad med Nils så saxar vi förbi glömda grusbeklädda snöhögar. Det kraskar av grus mot torr asfalt under fötterna, snödroppar lyser upp svart fuktig jord och dammet yr från torra gator. Det är överväldigande grått runt omkring. Jag längtar och fantiserar om hur det kommer se ut om några månader. Grönskan. Doften. Värmen.

När jag kommer hem så snöar det igen. Och jag fortsätter längta.

Upptäckt

1. Solen, solen, solen!
2. Haremsbyxan är tillbaka. MC Hammer, kommer ni gamlingar ihåg? Och det var faktiskt inte snyggt då heller.
3. En supersnygg bibliotekarie visade att röda byxor är snyggt idag. Jag vill ha!
4. Det här är förhoppningsvis den värsta sovperioden jag och kärleken upplevt (förhoppningsvis eftersom jag inte vet hur det skulle gå om det blev värre...). Ett barn som sover som en kratta tillsammans med en nattammare är en utmaning. Förhoppningsvis går det över om något år. Eller två. Kanske tre...
5. Att ha diskmaskin är nästan som nirvana.
   

Nej rolig

Idag har jag ett tålamod som sträcker sig en millisekund. Jag är trött och har väldigt kort stubin. Och är glad att kärleken är tillbaka från Köpenhamnsresan igen. En ensam kväll till hade inte gått. Igår när jag nästan hade fått ett sammanbrott över gallskrikande hungrig Nils och gallskrikande trotsig Sixten, mat som inte skulle ätas, fontänkräkning, bångstyrigt blöjbyte och maniskt sjungande av "Små grodorna" (som är min räddning när jag håller på att gå i bitar) så utspelade sig följande i vårt hem:

[jag med forcerad röst] Ska vi läsa saga? Vi läser om hemulen, Sixten. (Jag ammar Nils samtidigt som jag bygger koja under täcket, tittar på Bolibompa och försöker få klockan att bli läggdags för Sixten)
[Sixten] Nej. Inte läsa hemulen.
[jag] Ska vi läsa om Kalle då? Kalle och hans morfar? (alltmer forcerad, trött och vill bara lägga mig själv)
[Sixten] Nej rolig. Nej rolig.
[jag] Vad betyder det? (Tänker efter) Du tycker inte att det är roligt?
[Sixten] Nej.

Älskade unge. Jag tycker inte heller det är roligt att vara så där kluven, onärvarande och trött. Det blir bättre, det är mitt mantra nu. Det kommer att bli bättre, ljusare och roligare att vara både mamma, Sixten och Nils. Men igår var det ingen hit.

Lilla smulan

Två månader

Han luktar sött av mjölk, varmt som solmogen säd och lite kräk. Nils. En liten människa som lämnat kosmos och landat här hos oss på jorden. Han hänger på min axel och sparkar ifrån med sina små ben, starka trots sin litenhet. Ögonen är två nyanser mörkare blåbärsgrå än Sixtens och håret mörkt med en ton av rött i sig. En spetsig tunga sticker fram med jämna mellanrum, munnen formad till ett förvånat o.

På förmiddagarna har han sin mest intensiva vakenperiod. Han ler när jag pratar med honom, när jag berättar hur fin han är, hur gott han luktar, hur glad jag är att han är här. Han ger ifrån sig små intresserade utrop när han är glad och får titta i sin bok med bilden på ankan och båten. När han sovit och vaknar och sträcker på sig böjer han ryggen till en ostbåge, händer knutna som till seger.

På natten sover han mellan mig och kärleken. Gnyfflar, bökar med ansiktet och krafsar sig målmedvetet och sovande nära mig tills jag ligger på en decimeter av madrassen och måste sätta foten i golvet för att inte trilla ur. Ammar som om det vore det sista målet mat han skulle få, kluckande, smackande tills han faller i djup sömn igen. Men sover oftast 3-4 timmar mellan ätningarna och det räcker för att göra nätterna överkomliga. Och någon slags rytm har infunnit sig på dagarna också, med sovande och vakenhet. Mellan dem så blir han överöst med hårdhänta kärleksbetygelser från storebror som vrålar "Lillebor ils buss, lillebor kjam" [Lillebror Nils puss, lillebror kram] oftast när han får syn på sin lillebror.

Idag fyller han två månader, Nils. Och växer så det knakar.

Min Photoshop har lagt ner för tillfället så det blir ingen bild på sötgrisen. Men det kommer.

Och plötsligt så kom den

Det är söndag. Morgonpigga familjen har ätit söndagsfrukost med kokt ägg, promenerat och gungat i 10 minus med lånkisar på och solgnister i ögonen, storhandlat inför veckan, impoviserat lunchlagning på veckans rester och sövt bägge barnen.

Jag dricker kaffe i köket, läser DN och väntar på att min ugnsrengöring ska verka efter en urartad kycklingtillagning. Och helt plötsligt är den här. Lusten att skriva. Lusten att sätta ihop verb, adjektiv och substantiv till en förvånande mening. Eller åtminstone en mening att tycka om. Det här är min blogg. Mitt kreativa vattenhål. Och här dödas inga älsklingar. It's my party and I'll cry if I want to.

Och lika plötsligt som lusten kommer så är den borta. Eller, inte lusten egentligen, utan idéerna om vad jag skulle skriva om. I väntan på att de ska komma tillbaka så kan jag tipsa om Marciej Zarembas artikelserie "I väntan på Sverige". Den första delen idag i kulturdelen i DN. En artikel med både innehåll och snygga meningar. Väl värd att läsas.

Lunk

Det har börjat ljusna. Och tack gode gud för det. Igår kändes det som vår i luften när jag promenerade vid kanalen med Sixten och Nils. Fågelkvitter och krokusskott på väg upp tillsammans med blötsnö och vattenpölar.

Sixten har fått en ny antibiotikakur, den andra på två veckor, för sin öroninfektion. Så jag har tränat en hel del, både förra veckan och denna, med att vara hemma med bägge de unga männen. Det är så jäkla intensivt, men vi har haft fina dagar. Och jobbiga också. Sixten har haft en period av väldigt oroligt sovande, mycket vaknande med skrik och gråt. Jag duger oftast inte utan det är pappa som behövs. Nils börjar SE världen. Han tittar på mig med stora vackra blå ögon och svarar när jag pratar med honom. Jag har ganska ofta dåligt samvete för att jag inte hinner ta mig så mycket tid med honom när Sixten är med. Han får hänga med och gilla läget. Fast när storebror har lagt sig försöker jag låta honom få den tid han behöver för sig själv.

Och idag är vi ensamma hemma igen. Det känns som rena semestern jämfört med de senaste dagarna. Annars rullar livet på. En vardagslunk har infallit som handlar mycket om att förbereda mat, plocka undan och få ihop dagarna. Det där med att vila när Nils sover har jag helt förkastat till förmån för plättstekning (bra att ha i frysen till mellis), grytkokning (långkoket är på frammarsch hos oss) eller bakning (måste dock avslutas innan jag ser ut som jag var gravid igen). Men vi har det fint. Allt fungerar hyfsat och turbulensen i familjens humör är relativt liten.

Det får vara så bra det kan bli just nu.

Då och nu

Andra spädbarnstiden är väldigt annorlunda än första, så är det bara.

Med Sixten kommer jag så väl ihåg hur fruktansvärt jobbigt jag tyckte att det var med sömnbristen. Nu är den mer ett faktum och det stör mig oftast inte så mycket. Då var jag otroligt störd över att jag hade gått från feministisk heltidsarbetare till en 50-tals hemmafru. Nu är även det ett faktum, men det gör mig inget - det är nästan en lättnad att inte behöva stressa till och från dagis och att hinna förbereda middagen på dagen.

Då petade jag i tid och otid på Sixten för att se att han bara sov. Det gör jag väldigt sällan med Nils. Nu är det mer av "För guds skull, rör honom inte - han sover ju" och dessutom har han en bror som mer än gärna petar på honom när han sover. Då förstod jag inte hur jag skulle hinna både duscha och äta frukost innan lunch. Nu kan jag inte förstå hur det kunde kännas så. Då var jag helt ointresserad av omvärlden i åtminstone två månader och läste inte en dagstidning eller såg på nyheter under den tiden. Med Nils har det intresset aldrig avstannat över huvudtaget.

Bloggandet är däremot lite knixigt att hinna med. När jag inte kan blogga tänker jag en massa intressanta tankar (det verkar otroligt, jag vet, men jag lovar att det är sant!) som jag skulle vilja blogga om, men inte hinner. När jag väl kan blogga så har jag glömt allt jag tänkt under dagen och är mest intresserad av att få gå och lägga mig vilket gör inspirationen lätt bristfällig. Jag hoppas det är tillfälligt.

May I present to you...

Här är han. Nils. Liksom sin storebror, när han var i samma ålder, ganska trumpen. Utom när han får ligga nära och amma, vilket han gör mest hela tiden om han själv får välja. Då smackas det, ögonen rullar och en skymt av ett leende kan skönjas.

Hårfästet har flyttat upp sig lite sen födseln. Numer ser han lite ut som en liten kamrer som funderar på att börja överkamma. Dubbelhakan har gjort entré liksom armbågsgropen. Munnen är känslig och kurvig. Hans farmor tror att den tyder på en känslig konstnärssjäl. En ny Björn Ranelid, säger hon. Jag hoppas väl inte det, men välformad och känslig är den. Och den stora frågan är om man kan få Björns ego om man gångammas, ständigt får vänta och hanteras lite lagom hårdhänt av sin storebror?

Dagens matchvikt är 5,595 gram och några centimeter har han vuxit till på längden till 58,5. En klimp. Guldklimp!

Vab med två

Sen i onsdags kväll har Sixten haft feber. Jag vet inte om det är mässlingsvaccinet från början av veckan eller en ihärdig förkylning, men han har varit hemma från dagis sen igår. Två dagar ensam med bägge barnen. Det är en bra träning på tvåbarnslivet. Jag har fasat ganska mycket inför tanken - hur tusan ska man göra för att få ihop allt för två små liv som har olika behov. Och så jag då.

Men det har gått ganska bra. Ibland har jag fått bita mig i kinden, ta tre djupa andetag och sjunga en liten glad sång för att mota bort den överväldigande frustrationen. Fast oftast har det faktiskt funkat. Och det jag är mest glad åt är att jag inte längre känner mig rädd att vara ensam med bägge. Det går. Oftast till och med bra. Och min första dust som ensamförälder känns ganska långt borta. Tack och lov.

Planering och ett oändligt tålamod verkar vara nycklar. Liksom att ta saker som det kommer, som det funkar bäst just då. Och inte få dåligt samvete över att titta på Bolibompa mitt på dagen, att man äter en eller annan kaka med sin stora unge eller att det blir lite skrik som man kanske inte kan trösta omedelbart.

Det går. Puh!

Uppdatering: Det slutade med att jag skickade följande sms till kärleken kl 16.55: Kom hem nu, snälla! Då vrålade Nils argt medan både Sixten och jag började få lågt blodsocker. Samtidigt som jag försökte förbereda middagen, muta Sixten med skorpor och Pingu och amma gående...

20 + 1

I lite över en månad har vi varit fyra nu. Nils växer och frodas, väger nästan 5 kg och är numer 56 cm lång. Och har därför vuxit ur sina första kläder... Det händer nog mycket nu med både kropp och själ nu, han gnisslar mycket, har svårt att komma till ro och vill helst ligga nära nära och snutta. Så så tillbringar vi mycket tid, han och jag. Vi håller fortfarande på att lära känna varandra. Lite mer och mer för varje dag. Idag fick jag det första leendet från honom. Stort!

Att bli fler i familjen känns både nytt och bekant. Det är ibland lätt som en plätt och ibland på gränsen till nervsammanbrott. Men jag har kommit till en punkt när det inte känns så otroligt läskigt att vara ensam med två barn längre. Allt löser sig. I alla fall om man förbereder sig så mycket som möjligt... Och det är jäkligt coolt med flera barn.

Sixten har blivit 20 månader och är närmare två år än ett. Han är en sån stor kille i jämförelse med Nils. Men ändå inte så stor. Han klättrar och älskar att hoppa. "Mamma hoppa" säger han. "Tycker du att jag ska hoppa?", frågar jag. "Jaaaaaaaaaaaaa!" På utvecklingssamtalet på dagis förra veckan så berättade hans fröknar att han är kompis med de flesta barnen. "Alla känner Sixten, men inte för att han är den som skriker högst eller tar deras saker" sammanfattade de. Och det känns bra. För dagis funkar jättebra nu. Han är glad när han kommer dit och glad när vi går hem. Han har kompisar och har utvecklats så mycket i både talet och motoriken. Han äter och sover bra. Han är trygg och kommunicerar mycket med både barnen och fröknarna. Vår söta lilla gris.

Och han tycker också om att bli buren, kanske för att han ser att lillebror blir det. "Mamma bäja Titti" [Mamma ska bära Sixten]. Pratar och härmar hela, hela tiden. Älskar att få läsa om Hemulen i "Vem ska trösta Knyttet".

Barnen. Plural.
Det är så stort. Och de är så fina.

Lycka!

Vi har dimmat med dimmern, diskat i diskmaskinen, stekt köttbullar och kokat grönsaker på den fenomenala induktionshällen, tänt ljus för mysfaktorn, gått på vårt ljusa nyslipade golv, packat upp lådor i skåpen och njutit av att sitta i köket och äta. Det är magiskt härligt att ha fått tillbaka hemmets hjärta.

Idag har jag skurat golv och lägenheten börjar se ut som ett hem igen. Och lagret med damm är på väg bort...