I lite över en månad har vi varit fyra nu. Nils växer och frodas, väger nästan 5 kg och är numer 56 cm lång. Och har därför vuxit ur sina första kläder... Det händer nog mycket nu med både kropp och själ nu, han gnisslar mycket, har svårt att komma till ro och vill helst ligga nära nära och snutta. Så så tillbringar vi mycket tid, han och jag. Vi håller fortfarande på att lära känna varandra. Lite mer och mer för varje dag. Idag fick jag det första leendet från honom. Stort!
Att bli fler i familjen känns både nytt och bekant. Det är ibland lätt som en plätt och ibland på gränsen till nervsammanbrott. Men jag har kommit till en punkt när det inte känns så otroligt läskigt att vara ensam med två barn längre. Allt löser sig. I alla fall om man förbereder sig så mycket som möjligt... Och det är jäkligt coolt med flera barn.
Sixten har blivit 20 månader och är närmare två år än ett. Han är en sån stor kille i jämförelse med Nils. Men ändå inte så stor. Han klättrar och älskar att hoppa. "Mamma hoppa" säger han. "Tycker du att jag ska hoppa?", frågar jag. "Jaaaaaaaaaaaaa!" På utvecklingssamtalet på dagis förra veckan så berättade hans fröknar att han är kompis med de flesta barnen. "Alla känner Sixten, men inte för att han är den som skriker högst eller tar deras saker" sammanfattade de. Och det känns bra. För dagis funkar jättebra nu. Han är glad när han kommer dit och glad när vi går hem. Han har kompisar och har utvecklats så mycket i både talet och motoriken. Han äter och sover bra. Han är trygg och kommunicerar mycket med både barnen och fröknarna. Vår söta lilla gris.
Och han tycker också om att bli buren, kanske för att han ser att lillebror blir det. "Mamma bäja Titti" [Mamma ska bära Sixten]. Pratar och härmar hela, hela tiden. Älskar att få läsa om Hemulen i "Vem ska trösta Knyttet".
Barnen. Plural.
Det är så stort. Och de är så fina.
4 kommentarer:
Härligt. Och vad Nils växer. Siri är bara en liten ärta i jämförelse, fortfarande 51 cm och drygt 3,5 kilo. Men nu var det nästan två veckor sen vi var på bvc så hon har nog växt på sig lite till.
Vad mysigt det låter. Du är en fantastisk tvåbarnsmamma !! KRAM
Känns så skönt att läsa att jag som nybliven 2-barns mamma inte är ensam om att sväva mellan total lycka och mental härdsmälta kombinerat med nervsammanbrott :-)
Igår stod jag med en närhetstörstande skrikandes 2 månaders och en galen 2-års trotsare samtidigt som jag skulle svänga ihop middagen....Adrenalinet och svetten sprutade och tålamodet var på bottennivå. Jag kände mig som världens sämsta mamma, all time high.
Min minsta groda Selma är nu 59,5 cm och väger 6 kg. Stora grodan Ella väger ca 13 kg och är 89 cm.
Tyvärr har stora grodan hamnat i en dagis-svacka sedan hon fick syster och varje lämning är ett trauma för både henne och mig...Tidigare sprang hon in på dagis med ett leende på läpparna. Undra när hon ska tycka att lämningen blir kul igen...
Tack för en underbar blogg!
Yogamamma:
Och jag hoppas att Siri växer på sig snabbt efter sin influensa! Stackars liten. Nils äter mest hela tiden och har varit förkyld men [peppar, peppar] inget värre än så trots snorig brorsa och dagisbesök. Jag hoppas innerligt att det håller sig så. Kram till er och till grynets tillfrisknande!
Borgarbrackan:
Tja, lite för ofta känner jag mig som en usel mamma som inte hinner ge uppmärksamhet till varken Sixten eller Nils. Men jag försöker öva mig på att inte få dåligt samvete för det. De får så mycket jag kan just nu! Kram till dig!
Jessica E:
Visst är det jäkligt skönt att veta att man inte är ensam:-) Jag förstår din känsla precis. Hoppas stora tjejens lämningsångest går över snart också. Det är fruktansvärt att bära med sig den känslan under dagen... Det är ju stora förändringar, så det är ju inte så konstigt att det händer mycket. Sixten har sovit som en kratta de senaste veckorna och det handlar förmodligen om samma sak även där. Jag håller tummarna för er!
Och tusen tack för fin kommentar - det gör mig jätteglad:D
Skicka en kommentar