Lunk

Det har börjat ljusna. Och tack gode gud för det. Igår kändes det som vår i luften när jag promenerade vid kanalen med Sixten och Nils. Fågelkvitter och krokusskott på väg upp tillsammans med blötsnö och vattenpölar.

Sixten har fått en ny antibiotikakur, den andra på två veckor, för sin öroninfektion. Så jag har tränat en hel del, både förra veckan och denna, med att vara hemma med bägge de unga männen. Det är så jäkla intensivt, men vi har haft fina dagar. Och jobbiga också. Sixten har haft en period av väldigt oroligt sovande, mycket vaknande med skrik och gråt. Jag duger oftast inte utan det är pappa som behövs. Nils börjar SE världen. Han tittar på mig med stora vackra blå ögon och svarar när jag pratar med honom. Jag har ganska ofta dåligt samvete för att jag inte hinner ta mig så mycket tid med honom när Sixten är med. Han får hänga med och gilla läget. Fast när storebror har lagt sig försöker jag låta honom få den tid han behöver för sig själv.

Och idag är vi ensamma hemma igen. Det känns som rena semestern jämfört med de senaste dagarna. Annars rullar livet på. En vardagslunk har infallit som handlar mycket om att förbereda mat, plocka undan och få ihop dagarna. Det där med att vila när Nils sover har jag helt förkastat till förmån för plättstekning (bra att ha i frysen till mellis), grytkokning (långkoket är på frammarsch hos oss) eller bakning (måste dock avslutas innan jag ser ut som jag var gravid igen). Men vi har det fint. Allt fungerar hyfsat och turbulensen i familjens humör är relativt liten.

Det får vara så bra det kan bli just nu.