Sen i onsdags kväll har Sixten haft feber. Jag vet inte om det är mässlingsvaccinet från början av veckan eller en ihärdig förkylning, men han har varit hemma från dagis sen igår. Två dagar ensam med bägge barnen. Det är en bra träning på tvåbarnslivet. Jag har fasat ganska mycket inför tanken - hur tusan ska man göra för att få ihop allt för två små liv som har olika behov. Och så jag då.
Men det har gått ganska bra. Ibland har jag fått bita mig i kinden, ta tre djupa andetag och sjunga en liten glad sång för att mota bort den överväldigande frustrationen. Fast oftast har det faktiskt funkat. Och det jag är mest glad åt är att jag inte längre känner mig rädd att vara ensam med bägge. Det går. Oftast till och med bra. Och min första dust som ensamförälder känns ganska långt borta. Tack och lov.
Planering och ett oändligt tålamod verkar vara nycklar. Liksom att ta saker som det kommer, som det funkar bäst just då. Och inte få dåligt samvete över att titta på Bolibompa mitt på dagen, att man äter en eller annan kaka med sin stora unge eller att det blir lite skrik som man kanske inte kan trösta omedelbart.
Det går. Puh!
Uppdatering: Det slutade med att jag skickade följande sms till kärleken kl 16.55: Kom hem nu, snälla! Då vrålade Nils argt medan både Sixten och jag började få lågt blodsocker. Samtidigt som jag försökte förbereda middagen, muta Sixten med skorpor och Pingu och amma gående...
5 kommentarer:
Skönt det du säger med rädslan; alltså skönt att du erkänner att den funnits där. Och ännu bättre förstås att det i slutändan visar sig att det egentligen inte finns något att vara rädd för. Att det kanske mest handlar om att inte känna sig bekväm och hemma i sammanhanget. Det ska jag försöka inlemma i de egna tankarna.
Nu när det börjar närma sig har det framförallt varit de där scenarierna med en sjuk 20-månaders pojke hemma från förskola och en nyfödd, situationer som med största sannolikhet kommer att uppkomma, som skrämt mig mest. De har faktiskt överskuggat tankarna på förlossningen...
Har precis "överlevt" 3 veckors sjukperiod med mina döttrar (2 år och 2 månader gamla) Först hade den stora vattkoppor, sedan fick den lilla vattkoppor och då passade den stora på att få influensa med feber....(sa jag att stora tjejen dessutom är maximalt trotsig...;-))Det har gått bra men jag är helt slut och skulle med lätthet ställa upp i en tävling där man ska rabbla alla repliker i samtliga Pippi-filmer inkl tv-serien :-)
Tipset att sjunga en glad liten sång ska jag ta med mig till nästa gång.
Ja, jag kan se dig framför mig, med lille Nils på armen, och du gnolandes den glada barnvisan mellan sammanbitna tänder. Men visst går det. Människan är ju fantastisk på att klara det man utsätts för. Stor kram till dig.
skickar stor kram!
k:
Det är läskigt. Men det går, trästa dig med den tanken. Och som min svärmor sa: "Du är den bästa mamman för dina barn hur det än är". Det är en tanke att hålla sig i också. Det kommer att gå jättefint för dig. Men ibland är sammanbrottet nära och då är det bara att sjunga den glada barnsången och äta så man åtminstone inte har lågt blodsocker... Och jag kände likadant: det var mycket läskigare tankar än de på förlossningen... Lycka till!
Jessica E:
Mmmm. Jag kan tänka mig hur härligt ni haft det:-) Jag är själv inne på andra svängen med sjuk storebror hemma. Jag måste introducera Pippi för just nu så tittar vi väldigt mycket på Teletubbies och det kan man bli galen av som vuxen. Håll ut och hoppas dina skruttar blir friska och glada snart! (Och sångtipset funkar faktiskt...)
Borgarbrackan:
Precis:D Kramar tillbaka!
Linda K:
Tack och kram till dig!
Skicka en kommentar