lördag 7 mars 2009

Två månader

Han luktar sött av mjölk, varmt som solmogen säd och lite kräk. Nils. En liten människa som lämnat kosmos och landat här hos oss på jorden. Han hänger på min axel och sparkar ifrån med sina små ben, starka trots sin litenhet. Ögonen är två nyanser mörkare blåbärsgrå än Sixtens och håret mörkt med en ton av rött i sig. En spetsig tunga sticker fram med jämna mellanrum, munnen formad till ett förvånat o.

På förmiddagarna har han sin mest intensiva vakenperiod. Han ler när jag pratar med honom, när jag berättar hur fin han är, hur gott han luktar, hur glad jag är att han är här. Han ger ifrån sig små intresserade utrop när han är glad och får titta i sin bok med bilden på ankan och båten. När han sovit och vaknar och sträcker på sig böjer han ryggen till en ostbåge, händer knutna som till seger.

På natten sover han mellan mig och kärleken. Gnyfflar, bökar med ansiktet och krafsar sig målmedvetet och sovande nära mig tills jag ligger på en decimeter av madrassen och måste sätta foten i golvet för att inte trilla ur. Ammar som om det vore det sista målet mat han skulle få, kluckande, smackande tills han faller i djup sömn igen. Men sover oftast 3-4 timmar mellan ätningarna och det räcker för att göra nätterna överkomliga. Och någon slags rytm har infunnit sig på dagarna också, med sovande och vakenhet. Mellan dem så blir han överöst med hårdhänta kärleksbetygelser från storebror som vrålar "Lillebor ils buss, lillebor kjam" [Lillebror Nils puss, lillebror kram] oftast när han får syn på sin lillebror.

Idag fyller han två månader, Nils. Och växer så det knakar.

Min Photoshop har lagt ner för tillfället så det blir ingen bild på sötgrisen. Men det kommer.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Underbart. Jag får såna flaschbacks till när Peo var bebis... mm...

Anna ser dej sa...

Camillas lockar:
Ja, det är coolt att de kommer tillbaka så starkt, känslorna. Jag får det också från första tiden med Sixten. Det är liksom både nytt och gammalt, det här livet.

Borgarbrackan sa...

Ja, verkligen flashbacks.. Jag sitter och tittar på en ivrig Noel som far omkring i sin gåstol, 6,5 månader har gått och den där tiden du beskriver så fint känns som evigheter sedan..Puss

Anna ser dej sa...

Borgarbrackan:
Ja det är märkligt. Det går så snabbt och man glömmer så fort hur det var. Men varje tid har sin egen charm. Och utmaningar... Kram!