Kan man få en kattunge istället?

Igår fick jag spel efter min insikt om att jag ska bli förälder. Fullständigt tokspel.

Jag satt i soffan och det där abnormt stora ansvaret kröp upp i mitt knä, hängde sig tungt om halsen och viskade "Här kommer jag att stanna resten av ditt liv". Och jag blev skiträdd. Man kan ju tycka att det är lite sent att ångra sig nu, men finns det nån chans på den där kattungen istället?

Visst. Det är fantastiskt att vara gravid. Underbart att känna någon därinne. Men samtidigt är min kropp inte bara min längre. Och det är otroligt läskigt också. Och tanken på en förlossning och sen ANSVARET resten av livet fick mig att bara... att bli fullständigt skiträdd.

Jag är övertygad om att få barn är något av det största som kan hända, men förstår ni känslan? Plötsligt kommer insikten om att jag resten av livet kommer att vara rädd för att något ska hända den lilla varelsen som ska komma och att jag inte kommer att kunna skydda honom eller henne från allt det onda. Och tänk om jag blir en usel mamma som kräver livslång terapi för det stackars barnet? Argh. Allt det här som är del av livet och som man inte vet ett dyft om.

Det jag håller mig i just nu är A. Min älskade, som håller om och sprider lugn. Och kompisen M som forskar på barn med beteendestörningar och som har sagt att vi kommer bli jättebra föräldrar. "För i praktiken är det så jäkla svårt att misslyckas eftersom man i princip måste vara bindgalen för att inte bli en bra förälder".

Ett djupt andetag. Och ett till. Det kommer bli jättebra.
Och det är okej att vara skitskraj och inte ha en aning om vad som ska hända.