Jodå

Idag är en mycket bättre dag än gårdagen. Tack gode gud för det. Jag har fått funderingar om mat kan vara haken med Nils skrikfest och sömnlöshet, för lite mat alltså och lite fel i tid. Ska testa annat schema imorgon och se hur det funkar. Tills dess frossar jag i lite mer sommar. För den är ju inte slut än.

Puh

Vi fick en bra eftermiddag ändå, trots de suddiga konturerna. Sixten var glad, Nils var glad och jag var trött men glad. Kärleken ringde och föreslog middag ute. Så vi hamnade på pizzerian, drack en öl och matade ungar. Och firade vår fjärde förlovningsdag. Alla fortfarande glada. Kom hem, la Nils som fortfarande sover, läste böcker med Sixten tills han somnade i vår säng. Där ligger han fortfarande och andras mjukt med armen över ögonen.

Dimman från förmiddagen har släppt, sinnet lättat. Strax ska jag borsta tänderna och krypa ner i sängen. Min stilla bön ber jag fortfarande. Sömn.

En nåd att stilla bedja om

Jag går till dagis med Sixten. Det dimmar liksom i utkanten av mitt synfält, som är ovanligt smalt. Jag är suddig i konturen. Går in på Daglivs efteråt, dras som en fluga mot ljuset till socker och fett. Jag behöver den snabba energin, behöver kicken. Jag vet att det inte är en hjälp, men just nu känns det som en smekning.

För några dagar sen kände jag smaken av frihet i munnen. Åh, snart, snart kanske jag kan få sova en hel natt. Åh, inte längre nattamma. Nu känner jag bara hopplöshet. Jag känner mig löjlig, ömklig, gnällig, men jag vet inte vad jag ska göra. Nils har sen i söndags trasslat värre än någonsin med sömnen. Att lägga honom går hyfsat, men när han vaknar så häver han snabbt upp i jordens mest illande och högsta skrik. Inte gnäll alltså. Närmast hysteriskt. Det händer inte hela tiden och inte bara när han sover. Igår och idag har han gjort det på dagen också. Skrikit som en mistlur i minst en halvtimme, oftast mer. I söndags natt 1,5 timme. Jag vet inte om något är fel - har han ont, är det den nya tanden som precis stuckit upp, är det separationsångest eller en fas?

Det som känns så löjligt är att ungen inte ens har kolik och ändå får jag panik. Herregud, lite skrik i en halvtimme, det ska man väl klara? Men jag kan nästan inte hantera det. Jag får panik, inte för hans skull egentligen utan för min. Det skäms jag för. För att jag inte orkar, för att jag inte har fått sova på så länge, för att vad jag klarar av som stark och stabil mamma närmar sig en gräns. Jag kan inte förklara. Jag börjar bara gråta. Jag känner mig så usel och dålig. Jag snäser åt Sixten när han inte lyssnar direkt, vilket han aldrig gör - han är två och vill upptäcka världen själv. Jag väser mellan tänderna till Nils när han skriker så det ringer i öronen, Men för helvete Nils. Och efteråt drabbas jag av ett fruktansvärt dåligt samvete som tar stryptag och jag vill krypa in till de varma, sovande små kropparna och viska förlåt, förlåt, förlåt.

Vi bor i en tvåa. Vi har ett sovrum och barnen sover i vardagsrummet. Det betyder att killarna väcker varandra när det tjuts för högt och länge. Och vi har liksom ingen annanstans att lägga dem, inget extra rum där Nils skulle kunna få sova till en början. Eller där någon av oss vuxna skulle kunna få sova några ostörda timmar. Hittills har jag tyckt att det har funkat riktigt bra. Visst, det är lite trångt och vi har inget vardagsrum att hänga i på kvällarna utan kör något mer korridorsliv med vandring mellan kök och säng, men det har funkat. Till nu. Nu känner jag bara hopplöshet.

Men, vi kan ju knappast vara de enda i universum som bor med två barn i en tvåa. Hur har ni andra gjort för att få ihop sömnen med små barn i samma rum? Och hur hanterar man sömnbristen? Och jag vet, jag är inte ensam. K skriver så precis rakt på om sömnbristen. Men det suger så mycket styrka.

Jag böjer långsamt huvudet och ber. Ber om vila för oss alla, ber om kärlek och styrka. Och häller upp en kopp kaffe till.

Sommarlov, del 2

Operation John Blund, del 2

Andra natten utan amning och samsovning har också gått bra. Det tog lite tid för Nils att somna på kvällen, men det gick - helt utan att ammas till sömns eller sömnighet. Sen några uppvak på kvällen, som han klarade själv att somna om efter och slutligen ett vakenpass på en halvtimme mellan 03.30 och 04.00 som krävde lite klapp, buff och ramsning från mig.

Sen sömn. Ända till 07.10. Yeah - ett rekord tror jag minsann! Ikväll flyttar kärleken och Sixten hem igen, så då hoppas vi att allt funkar med de bägge unga herrarna i samma rum.

Operation John Blund

Igår mötte jag en av Sixtens dagiskompisars mamma. Hon är höggravid och ska föda sitt andra barn när som helst. Hon tittade på mig med oroad blick och sa: "Oj, och det är ju det där jag kommer att vara i snart". Jag stod och försökte se glad ut och konversera med jordens ont i ryggen, en rymling som sprang som blixten nerför gatan mot bilarna och en smågris som kinkade i vagnen. Jag linkade, röt och ville helst bara lägga mig ner och somna under en buske. Att ha ryggskott är ett helvete med två småbarn. Att ha det i kombination med att inte fått sova en hel natt på minst 7 månader är olidligt.

Så igår startade det. Operation John Blund. Ingen mer nattamning. Ingen mer samsovning (förutom i nödfall). Och rutiner, rutiner, rutiner. För både Nils och Sixten.

Sixten har alltid sovit dåligt. Vi har i hemlighet skickat förbannelser till de föräldrajävlar som sagt "Jaså, sover han inte. Nähä. Vår lilla snutte har ju sovit hela nätter sen hon var 2 timmar. Vi bara lägger henne och har man bestämt sig så funkar det." Sixten har alltid vaknat. Vi har haft stenhårda rutiner med mat- och sovtider och försökt få honom att gilla sin säng och klara av att somna om själv, men ändå har vi rasslat runt på nätterna fler gånger än jag kan tänka på. Och det tär att inte få sova. Jag blir en tusen gånger uslare mamma om jag är trött än om jag har sovit så vi har pratat länge om att göra slag i saken. Spjälsäng till Nils har införskaffats och sovmöjlighet på annan plats ordnats till kärleken och Sixten.

Igår ägde elddopet rum. Nils skulle få sova själv och inte få amma på natten. Taktiken blev någon slags blandning av 5-minuters metoden, Anna Wahlgren och lite eget. Schema för Nils spikades och genomfördes:

07.00 Uppstigning & morgongröt
09.00-09.45 Morgonlur
10.30 Lunch + amning
12.00-14.00 Middagslur
14.00 Stadigt mellanmål + amning
17.30 Middag
18.30 Kvällsgröt + amning
19.00 Sova för natten

Nils somnade som en sten i spjälsängen. Sov till 23.10 när han vaknade men somnade om själv. Vaknade 24.10 men somnade om själv. Vaknade 01.10 och var vaken till 01.40, protestgrät, jag var inne och stoppade om, klappade på rygg, buffade rumpa och ramsade godnattramsan. Somnade tillslut själv. Vaknade 04.20 och var vaken till 05.00. Ganska mycket protestgråt, men inte illskrik, jag var inne med några minuters mellanrum och ramsade, klappade, buffade, stoppade om och la tillrätta. Sov till 06.30 när jag tyckte att det var bra nog.

Allt som allt en riktigt bra första natt tycker jag. Inga traumatiska vak och att inte ha ammat verkar ha gått jättebra det också. Och jag är i spänd förväntan inför kvällen... Håll tummarna för att han har förstått själva grejen med att sova själv!

7 månader

Hans lilla kropp spänner sig på mage, tar spjärn och med vänsterfoten sparkar han sig framåt, mot allt som verkar spännande. Ställer sig i krypställning och gungar, nästan nästan där. Rullar obehindrat och åt vilket håll som helst (två gånger ner från sängen i sommar...). Hoppar med förtjusning i någons knä. Sitter själv om än inte helt stabilt och har lärt sig sätta sig själv från magläge nu också. Vänder sig alltid utåt när han sitter i en famn, vill se, vill vara med. Han är mycket kropp, vår Nils. Jag undrar om det är bondblodet från Blekinge som märks i honom?

Han är krallig. Inte tjock direkt, men bastant liksom. Väger förmodligen mellan 8,5 och 9 kilo. Mäter runt 70 cm. Det tidigare så tålmodiga humöret har bytts ut mot ett ganska ofta tydligt "underhåll mig" och när inte det tillfredställs så häver han upp jordens högsta skrik. Jag tror allvarligt att det skulle kunna orsaka tinnitus för hela familjen. Som tur är är han söt som socker och skrattar glatt gurglande när han får dra någon hårt i håret eller när man nafsar honom i magen. Säger da-da-da, blåser salivbubblor och dreglar infernaliskt. Men fortfarande har ingen tand tittat upp. Det mörka håret har blivit mörkblont, ögonen fortfarande blåbärsblå.

Äter gör han och ammar bara lite då och då. Förutom på kvällen och natten, när han sover ryckigt och helst vill ligga med mitt bröst i munnen som napp. Vi ska snart, snart sluta med det för det är tärande. Tycker jag, inte han. Och sovandet är ett eget kapitel. Precis som Sixten är han morgonpigg och vaknar mellan 5.30 och 6.30. Han somnar vid 19 men vaknar alltid inom två timmar. Somnar igen med hjälp av amning, vaknar runt 23. Och så håller vi på ett par tre gånger till på natten. Somnar han mellan oss i sängen så vaknar jag omedelbart när han vaknar till eftersom han snurrar som en propeller och antingen får man en sparkande fot i magen eller en hand som drar i näsa och hår.

Älskade unge, så mycket själ i liten kropp. Stark och envis. Vår Nilla Pilla, som Sixten kallar honom. Idag fyller han sju månader.

Sommarlov, del 1

Återkomst

Vi har landat i stan igen.

Hjärtat är fortfarande fyllt av sommar. Jag tänker bära några av sakerna med mig, nära, nära, och plocka fram igen när det känns motigt. Som idag. När jag nästan, nästan fått ryggskott och är själv hemma med bägge barnen hela veckan.

Så nu ska jag lägga mig på golvet och trycka ländryggen mot golvet och tänka på vägar kantade med blåeld och tistel. Att sätta tungan mot armen och smaka havet på huden efter sommarkalla bad. Doften av tång och jasmin. Loppmarknad i hamnen. Glass i kvällssol när vinden mojnat. En öppen dörr från köket ner mot havet och trappan där man kan stå och borsta tänderna med julinattens mjuka mörker och tallsuset runt omkring. Rummet där jag och min mormor alltid bodde på somrarna när jag var liten, som luktar likadant nu som då. Fladdermössens vilda dyk omkring oss när vi sitter kvar ute efter middagen och det mörknat. Glädjen i att se hur mycket kärlek det finns mellan Sixten och hans mor- och farföräldrar, hur trygg han är tillsammans med dem. Och en sexmånadersgris som går från att vara liten bäbis till en ganska stor bäbis som ålar och äter riktig mat.

Värmen stiger i bröstet. Allt är med mig. Utom några få saker som jag långsamt väljer att radera utrymme för i min själ.

Och jag har kommit hem.

Psssst

Jag är inte död. Bara på semester.

Vältring

Jag vältrar mig i hur söta mina barn är. Helt objektivt alltså. Och vältrar mig i tanken på att det är semester med hela familjen om bara en vecka. Då ska gräset killa under fotsulorna och jag ska känna på havet. Varje dag i en hel månad.

Ovationer och utmattning

Det finns tillfällen när man bara vill lägga sig på rygg och blotta strupen, tycker jag. Som för att förtydliga den oerhörda beundran man känner när man möter sin överman. Eller oftast kvinna.

Igår var det så. Jag startade dagen med tre missbedömingar: "Jag hinner handla och göra picnic innan vi åker till Skansen", "Nils slutar tjuta när han somnar i vagnen. Det går snabbt" och "Man brukar kunna grilla egen korv på Skansen". Vi åkte trots dessa ödesdigra antaganden iväg mot Skansen vid 9 tillsammans med en snabbhandlad matsäck och två lite griniga barn. Väl där tittade vi på grisar och getter, insåg att egen korvgrillning tydligen bara sker på påsken och stödåt därför cirka 7 korvar à 25 kr.

Klockan 13 mötte vi vännen A, som hade med sin picnickorg. Och det är nu jag börjar stöta pannan i marken av djupa bugningar. Hon hade med sig en riktig korg med färskpotatis, gräddfil, sill, kavring och färska frukter, däribland självklart jordgubbar. Sen plockades nästa kylväska fram med champagne, öl och nubbe. Allt kallt. Mina korvbröd, La vache qui rit-ostar med skinksmak och gårdages kalla pizza stod där nästan generande usla. Som ett ljummet monument över hur man inte ska göra.

Trevligt var det i alla fall. Och så dansade jag, A och Sixten Små grodorna i det stora havet av japanska turister, knätofsar och kanadagäss. This is a song about the little frogs who don't have any ears. And they say "Koakakak". Det är speciellt att vara på Skansen på midsommar. Fast jag gillar det faktiskt. Men, det kräver nästan medföljande barn. Vi åkte hem igen runt 16. Men det är ganska ansträngande med en heldag på Skansen, trots att det mesta går bra. Så klockan 20 sov jag också som hade jag druckit nubbe hela eftermiddagen. Och det hade jag inte.

Men jag behöver upprättelse - A, jag lovar att jag också kan göra bra picnic. Du ska få se! Och tack för igår:D

Solstråle

Man träffar väldigt mycket pensionärer när man är ute och spankulerar med barn på stan om dagarna. Min favoritdam heter Viktoria och bor någonstans i närheten. Hon har jättestora solglasögon som förmodligen inhandlades på 60-talet och bryter lite tyskt sådär. Hon är otroligt rar. Jag mötte henne första gången när Nils var sådär två veckor gammal och då sa hon "Ni är fantastiska, ni mammor" till mig. Bara sådär, när vi råkade gå bredvid varandra på gatan. Jag höll nästan på att kasta mig om halsen på henne då och krama henne, länge länge.

Nu möter jag henne då och då. Hon pratar alltid med barnen och säger "Åh, min ängel, så fin du är, så vacker". Jag vill ta med henne hem och mata henne med kakor.

Födelsedag

Vi har firat födelsedag idag, kärlekens närmare bestämt. Det blev paket och sång imorse, med motsträvigt fnissig Sixten vid min sida, som inte gick med på att det var pappas födelsedag.

Presenten från mig och grabbarna blev en påminnelse om Nils födelse. En brödrost. Jo, på BB Stockholm hade de nämligen en fantastisk skapelse som kunde rosta mycket och jämnt och krispigt och varmt och inte alls så där ojämnt svartvitt som vår nuvarande tenderar att göra. Kärleken blev som besatt och jag har aldrig sett honom rosta så mycket bröd som under våra första dagar med Nils. Och nu står en likadan här också. Man kan väl säga att vi har kommit över det mest romantiska skedet i vårt förhållande...

Födelsedag är det också för en ny liten människa som äntligen kommit till världen. Grattis vackraste A!

Regn & picnic

Vi grillar korv i kakelugnen och sitter på vardagsrumsgolvet och äter. Ute har det regnat sen morgonen. Värmen från elden gör att vi måste ha ett fönster öppet, men det gör ju inget. Det är söndag, vi har inga måsten att ta hand om och vi är tillsammans hela familjen.

På mattan i brasans mjuka sken.

Älskling

Ofta när vi läser böcker, jag och Sixten, försöker jag prata om bilderna mer än att läsa själva texten. Det är ofta då det händer.

[jag] -Titta, ser du grodan som hänger över kanten till badkaret?
[Sixten] -Där inne Sixtens säng. Sixten hängde kanten. Mamma kom in hjälpte Sixten.
[jag] -Ja, så var det den där gången när du lekte med Lilja. Då fastnade du när du skulle klättra ur sängen och hängde på kanten och mamma kom och hjälpte dig ner.

Och så fortsätter det. Det är som bilderna lockar fram de egna berättelserna ur Sixten. Ibland om sånt som har hänt, ibland om sånt som han skulle vilja hände, typ att Sixten och mamma åker brandbil.

Jag bara älskar det. Att få sitta och höra hans egna tankar formas till ord, att få en glimt av vad han tänker på. Det känns så stort, så rikt, så fantastiskt att få ta del av. Min vackra unge.

Lästips

Först kom teet. Och sen våra dumplings. Vissa krispiga som nystärkta kragar, vissa mjuka som barnkinder. Under tiden var vi rörande eniga om att Helena Henschens Hon älskade är en riktigt, riktigt bra roman. Personporträttet, tidsdokumentet och så rösten: mjuk och drivande, med en rytm som stiger och faller. Som andetag.

Läs den.

Puh

Veckan har inte bara rusat utan faktiskt sprintat förbi. En del har uträttats: vaccination av Nils, träning med PT:n, bokcirkelmiddag med dumplings (favorit i repris), ofullbordat spjälsängsletande till Nils och första dejten med ny optiker.

Och hela veckan har jag haft lite ångest för idag. Idag har nämligen dagis varit stängt och kärleken åkt till Köpenhamn över natten. Alltså ensam med bägge kidsen hela dagen, kvällen och natten. Det har jag gruvat mig för ganska mycket, trots min numer inte så nyblivna tvåbarnsmamme-status. Det är trixigt att underhålla två barn i olika lägen, behov och åldrar och samtidigt behålla sinnesron. Speciellt runt läggdags med två trötta små gryn.

Men, vi har haft en sån mysig dag tillsammans med bara något enstaka sammanbrott. Vi hann ut före ösregnet, träffade mammagruppen och gick till parken tillsammans. Käkade blodpudding och tittade på film. Fikade med vännen H här hemma på eftermiddagen, när regnet var ett faktum. Åt middag, busade, ammade, tittade på Bolibompa och läste böcker. Och nu sover de bägge. Hur natten blir lär visa sig, men jag känner mig så glad av att vi har haft det så fint. Så kanske håller jag på att bli en riktig tvåbarnsmamma i alla fall...

Kalashelg

Förra helgen pratar jag om alltså... Och ett rejält kalas var på sin plats: storgrisen har fyllt 2 och lillgrisen 5 månader. Så i lördags samlades en hel hög med släkt för att fira och käka smörgåstårta. Väldigt mysigt att ha alla samlade även om jag i vanlig ordning kände mig som jag hade huvudet under armen och med nöd och näppe lyckades få mig själv hel och ren och dessutom nästan vara punktlig.

Så känner jag typ varje dag. Att jag liksom hela tiden springer några steg efter i något slags halvkaos och inte riktigt räcker till. Vad hände med de härliga familjemiddagarna vi skulle sitta ner och äta allihop? Helst samtidigt? Jag hinner aldrig riktigt göra maten precis som jag tänkt mig [äh, salladen då, men potatisen är ju klar nu och jag som skulle marinera tomater i apelsinjuice och lägga upp fint på ett fat toppat med parmesan, jag skiter i det, sixten äter ändå bara en halv gurkstav och nu brändes köttbullarna och ääääääääääääääääääääääääää], halva måltiden spenderas ofta nu för tiden med att försöka jaga in Sixten till matbordet eller amma Nils under tiden vi äter för att förhindra en skrikattack och den där rofyllda bilden av middag är väldigt långt borta.

Hur som helst. Vi hade kalas, sjöng och hurrade för Sixten och sent omsider så tändes ett ljus för Nils också. Mitt gamla dopljus som tänts för bägge barnen eftersom vi inte haft något dop för någon av dem. En välkomsthälsning till världen, ett ljus för de vackra själarna som har valt att komma till vår familj. Smörgåstårta kanske man också kan lägga till välkomstritualen. En symbol som inte ska föraktas: den ser god ut på ytan, men när man väl gräver i det inre finns det så mycket mer än man trott från början.

Tack alla fina människor för att ni kom och förgyllde dagen hos oss!

Vill du se en stjärna

Om jag hade varit i Stockholm lördag den 18 juli så hade jag varit på Skeppsholmen, det svär jag på. Lauryn Hill och Meshell Ndegeocello kommer inte lämna Jazzfestivalen oberörda.

Lauryn, jordens vackraste, har jag alltid velat se live, men inte haft chansen. En röst som sträv sammet. Tänk att få gunga till den i svensk sommarnatt. Men Meshell har jag sett. På en liten mörk inrökt jazzklubb i New York. Bandet nära, nära med publiken tätt intill. Meshell som navet allt snurrade kring, självlysande, en egen kraftstation. Resten av bandet bugade liksom mentalt hela tiden för henne, fast med ett stort leende som sa "Fan vad stort att vi får spela med DIG". En fantastisk basist, en fantastisk sångerska.

Vi ska njuta på annat håll. Fast inte med Lauryn och Meshell. Det smärtar mig faktiskt ganska mycket.

Och precis nu ser jag att Guru ju också kommer samma dag. Alltså. Vi kanske måste ställa in semestern. Eller åtminstone ta ett flyg upp över dagen, jag och kärleken.