Kalashelg

Förra helgen pratar jag om alltså... Och ett rejält kalas var på sin plats: storgrisen har fyllt 2 och lillgrisen 5 månader. Så i lördags samlades en hel hög med släkt för att fira och käka smörgåstårta. Väldigt mysigt att ha alla samlade även om jag i vanlig ordning kände mig som jag hade huvudet under armen och med nöd och näppe lyckades få mig själv hel och ren och dessutom nästan vara punktlig.

Så känner jag typ varje dag. Att jag liksom hela tiden springer några steg efter i något slags halvkaos och inte riktigt räcker till. Vad hände med de härliga familjemiddagarna vi skulle sitta ner och äta allihop? Helst samtidigt? Jag hinner aldrig riktigt göra maten precis som jag tänkt mig [äh, salladen då, men potatisen är ju klar nu och jag som skulle marinera tomater i apelsinjuice och lägga upp fint på ett fat toppat med parmesan, jag skiter i det, sixten äter ändå bara en halv gurkstav och nu brändes köttbullarna och ääääääääääääääääääääääääää], halva måltiden spenderas ofta nu för tiden med att försöka jaga in Sixten till matbordet eller amma Nils under tiden vi äter för att förhindra en skrikattack och den där rofyllda bilden av middag är väldigt långt borta.

Hur som helst. Vi hade kalas, sjöng och hurrade för Sixten och sent omsider så tändes ett ljus för Nils också. Mitt gamla dopljus som tänts för bägge barnen eftersom vi inte haft något dop för någon av dem. En välkomsthälsning till världen, ett ljus för de vackra själarna som har valt att komma till vår familj. Smörgåstårta kanske man också kan lägga till välkomstritualen. En symbol som inte ska föraktas: den ser god ut på ytan, men när man väl gräver i det inre finns det så mycket mer än man trott från början.

Tack alla fina människor för att ni kom och förgyllde dagen hos oss!