Vältring

Jag vältrar mig i hur söta mina barn är. Helt objektivt alltså. Och vältrar mig i tanken på att det är semester med hela familjen om bara en vecka. Då ska gräset killa under fotsulorna och jag ska känna på havet. Varje dag i en hel månad.

Ovationer och utmattning

Det finns tillfällen när man bara vill lägga sig på rygg och blotta strupen, tycker jag. Som för att förtydliga den oerhörda beundran man känner när man möter sin överman. Eller oftast kvinna.

Igår var det så. Jag startade dagen med tre missbedömingar: "Jag hinner handla och göra picnic innan vi åker till Skansen", "Nils slutar tjuta när han somnar i vagnen. Det går snabbt" och "Man brukar kunna grilla egen korv på Skansen". Vi åkte trots dessa ödesdigra antaganden iväg mot Skansen vid 9 tillsammans med en snabbhandlad matsäck och två lite griniga barn. Väl där tittade vi på grisar och getter, insåg att egen korvgrillning tydligen bara sker på påsken och stödåt därför cirka 7 korvar à 25 kr.

Klockan 13 mötte vi vännen A, som hade med sin picnickorg. Och det är nu jag börjar stöta pannan i marken av djupa bugningar. Hon hade med sig en riktig korg med färskpotatis, gräddfil, sill, kavring och färska frukter, däribland självklart jordgubbar. Sen plockades nästa kylväska fram med champagne, öl och nubbe. Allt kallt. Mina korvbröd, La vache qui rit-ostar med skinksmak och gårdages kalla pizza stod där nästan generande usla. Som ett ljummet monument över hur man inte ska göra.

Trevligt var det i alla fall. Och så dansade jag, A och Sixten Små grodorna i det stora havet av japanska turister, knätofsar och kanadagäss. This is a song about the little frogs who don't have any ears. And they say "Koakakak". Det är speciellt att vara på Skansen på midsommar. Fast jag gillar det faktiskt. Men, det kräver nästan medföljande barn. Vi åkte hem igen runt 16. Men det är ganska ansträngande med en heldag på Skansen, trots att det mesta går bra. Så klockan 20 sov jag också som hade jag druckit nubbe hela eftermiddagen. Och det hade jag inte.

Men jag behöver upprättelse - A, jag lovar att jag också kan göra bra picnic. Du ska få se! Och tack för igår:D

Solstråle

Man träffar väldigt mycket pensionärer när man är ute och spankulerar med barn på stan om dagarna. Min favoritdam heter Viktoria och bor någonstans i närheten. Hon har jättestora solglasögon som förmodligen inhandlades på 60-talet och bryter lite tyskt sådär. Hon är otroligt rar. Jag mötte henne första gången när Nils var sådär två veckor gammal och då sa hon "Ni är fantastiska, ni mammor" till mig. Bara sådär, när vi råkade gå bredvid varandra på gatan. Jag höll nästan på att kasta mig om halsen på henne då och krama henne, länge länge.

Nu möter jag henne då och då. Hon pratar alltid med barnen och säger "Åh, min ängel, så fin du är, så vacker". Jag vill ta med henne hem och mata henne med kakor.

Födelsedag

Vi har firat födelsedag idag, kärlekens närmare bestämt. Det blev paket och sång imorse, med motsträvigt fnissig Sixten vid min sida, som inte gick med på att det var pappas födelsedag.

Presenten från mig och grabbarna blev en påminnelse om Nils födelse. En brödrost. Jo, på BB Stockholm hade de nämligen en fantastisk skapelse som kunde rosta mycket och jämnt och krispigt och varmt och inte alls så där ojämnt svartvitt som vår nuvarande tenderar att göra. Kärleken blev som besatt och jag har aldrig sett honom rosta så mycket bröd som under våra första dagar med Nils. Och nu står en likadan här också. Man kan väl säga att vi har kommit över det mest romantiska skedet i vårt förhållande...

Födelsedag är det också för en ny liten människa som äntligen kommit till världen. Grattis vackraste A!

Regn & picnic

Vi grillar korv i kakelugnen och sitter på vardagsrumsgolvet och äter. Ute har det regnat sen morgonen. Värmen från elden gör att vi måste ha ett fönster öppet, men det gör ju inget. Det är söndag, vi har inga måsten att ta hand om och vi är tillsammans hela familjen.

På mattan i brasans mjuka sken.

Älskling

Ofta när vi läser böcker, jag och Sixten, försöker jag prata om bilderna mer än att läsa själva texten. Det är ofta då det händer.

[jag] -Titta, ser du grodan som hänger över kanten till badkaret?
[Sixten] -Där inne Sixtens säng. Sixten hängde kanten. Mamma kom in hjälpte Sixten.
[jag] -Ja, så var det den där gången när du lekte med Lilja. Då fastnade du när du skulle klättra ur sängen och hängde på kanten och mamma kom och hjälpte dig ner.

Och så fortsätter det. Det är som bilderna lockar fram de egna berättelserna ur Sixten. Ibland om sånt som har hänt, ibland om sånt som han skulle vilja hände, typ att Sixten och mamma åker brandbil.

Jag bara älskar det. Att få sitta och höra hans egna tankar formas till ord, att få en glimt av vad han tänker på. Det känns så stort, så rikt, så fantastiskt att få ta del av. Min vackra unge.

Lästips

Först kom teet. Och sen våra dumplings. Vissa krispiga som nystärkta kragar, vissa mjuka som barnkinder. Under tiden var vi rörande eniga om att Helena Henschens Hon älskade är en riktigt, riktigt bra roman. Personporträttet, tidsdokumentet och så rösten: mjuk och drivande, med en rytm som stiger och faller. Som andetag.

Läs den.

Puh

Veckan har inte bara rusat utan faktiskt sprintat förbi. En del har uträttats: vaccination av Nils, träning med PT:n, bokcirkelmiddag med dumplings (favorit i repris), ofullbordat spjälsängsletande till Nils och första dejten med ny optiker.

Och hela veckan har jag haft lite ångest för idag. Idag har nämligen dagis varit stängt och kärleken åkt till Köpenhamn över natten. Alltså ensam med bägge kidsen hela dagen, kvällen och natten. Det har jag gruvat mig för ganska mycket, trots min numer inte så nyblivna tvåbarnsmamme-status. Det är trixigt att underhålla två barn i olika lägen, behov och åldrar och samtidigt behålla sinnesron. Speciellt runt läggdags med två trötta små gryn.

Men, vi har haft en sån mysig dag tillsammans med bara något enstaka sammanbrott. Vi hann ut före ösregnet, träffade mammagruppen och gick till parken tillsammans. Käkade blodpudding och tittade på film. Fikade med vännen H här hemma på eftermiddagen, när regnet var ett faktum. Åt middag, busade, ammade, tittade på Bolibompa och läste böcker. Och nu sover de bägge. Hur natten blir lär visa sig, men jag känner mig så glad av att vi har haft det så fint. Så kanske håller jag på att bli en riktig tvåbarnsmamma i alla fall...

Kalashelg

Förra helgen pratar jag om alltså... Och ett rejält kalas var på sin plats: storgrisen har fyllt 2 och lillgrisen 5 månader. Så i lördags samlades en hel hög med släkt för att fira och käka smörgåstårta. Väldigt mysigt att ha alla samlade även om jag i vanlig ordning kände mig som jag hade huvudet under armen och med nöd och näppe lyckades få mig själv hel och ren och dessutom nästan vara punktlig.

Så känner jag typ varje dag. Att jag liksom hela tiden springer några steg efter i något slags halvkaos och inte riktigt räcker till. Vad hände med de härliga familjemiddagarna vi skulle sitta ner och äta allihop? Helst samtidigt? Jag hinner aldrig riktigt göra maten precis som jag tänkt mig [äh, salladen då, men potatisen är ju klar nu och jag som skulle marinera tomater i apelsinjuice och lägga upp fint på ett fat toppat med parmesan, jag skiter i det, sixten äter ändå bara en halv gurkstav och nu brändes köttbullarna och ääääääääääääääääääääääääää], halva måltiden spenderas ofta nu för tiden med att försöka jaga in Sixten till matbordet eller amma Nils under tiden vi äter för att förhindra en skrikattack och den där rofyllda bilden av middag är väldigt långt borta.

Hur som helst. Vi hade kalas, sjöng och hurrade för Sixten och sent omsider så tändes ett ljus för Nils också. Mitt gamla dopljus som tänts för bägge barnen eftersom vi inte haft något dop för någon av dem. En välkomsthälsning till världen, ett ljus för de vackra själarna som har valt att komma till vår familj. Smörgåstårta kanske man också kan lägga till välkomstritualen. En symbol som inte ska föraktas: den ser god ut på ytan, men när man väl gräver i det inre finns det så mycket mer än man trott från början.

Tack alla fina människor för att ni kom och förgyllde dagen hos oss!

Vill du se en stjärna

Om jag hade varit i Stockholm lördag den 18 juli så hade jag varit på Skeppsholmen, det svär jag på. Lauryn Hill och Meshell Ndegeocello kommer inte lämna Jazzfestivalen oberörda.

Lauryn, jordens vackraste, har jag alltid velat se live, men inte haft chansen. En röst som sträv sammet. Tänk att få gunga till den i svensk sommarnatt. Men Meshell har jag sett. På en liten mörk inrökt jazzklubb i New York. Bandet nära, nära med publiken tätt intill. Meshell som navet allt snurrade kring, självlysande, en egen kraftstation. Resten av bandet bugade liksom mentalt hela tiden för henne, fast med ett stort leende som sa "Fan vad stort att vi får spela med DIG". En fantastisk basist, en fantastisk sångerska.

Vi ska njuta på annat håll. Fast inte med Lauryn och Meshell. Det smärtar mig faktiskt ganska mycket.

Och precis nu ser jag att Guru ju också kommer samma dag. Alltså. Vi kanske måste ställa in semestern. Eller åtminstone ta ett flyg upp över dagen, jag och kärleken.

Gnagare

Det är mycket på gång i munnen. Jag trodde ju att jag såg Nils första tand för någon vecka sen, men det måste varit en hallucination för det finns inget där. Men det kliar överjävulskt tror jag minsann. Han gnager och dreglar och biter och hugger efter motstånd. Så nog är det på gång.

Han fyller två

"Inte ta mej" skriker han och springer allt vad han kan mot köket, längtande efter att bli jagad. Och när man jagar honom och vrålar som en björn, "grrrrrr", så skriker han förtjust och vrålar "Mer grrrr" tillbaka för att få det hela att upprepa sig igen. Vår Sixten som fyller två idag.

Språket och orden kommer fler och fler, för varje dag. Han härmar hela, hela tiden som en liten papegoja. Fast just nu är "nej" det vanligaste ordet. Trotset ligger på lurpass hela tiden och när som helst bryter det ut. Det kräver mycket avledande manövrar och ett jämnt blodsocker både hos honom och oss föräldrar.

Äter gör han. Oftast. Fast vad som faktiskt går ner just idag behöver inte vara samma som det var igår. Dagis funkar fint och det är nästan aldrig problem med lämning. Han har många kompisar där, men Annie och Måns är de mest älskade, som brukar få kram när de ses och skiljs åt.

Men han är så fin, vår stora kille. Han är mjuk, egensinnig, känslig och envis. Och det känns både som igår och som en evighet sen som han låg på min mage, hal som en ål. Två år. Vår Sixten.

De andra

De kliver ur en bil framför oss. Det doftar starkt av rakvatten. Två piffiga killar med kritvita sneakers, cigaretter och accessoarer i form av sjalar, bälte och armband. Det har fönats och fixats, det ser man. Det är lördag, klockan närmar sig lunch och de är förmodligen på väg mot dagens första latte efter en lång fredagnatt på stan.

Vi har varit ute i timmar, i lämpliga kläder för park och promenad. Lite sådär fotriktigt och vattenavstötande. Jag med kräkfläckar på bägge axlarna. Jag ser mig liksom utifrån i det ögonblicket. Jag ser hur mycket skogsmulle och familjeliv jag utstrålar, eller skriker om man nu så vill. Jag kan inte låta bli att le och fråga kärleken, som går bredvid, om han förstår hur vi ser ut i deras ögon. Han skrattar och säger "Jag tänkte precis på samma sak".

Jag ser mig själv före och efter. Hur livet var förut och hur livet är nu. Ett stråk av längtan efter sovmorgnar, middag på lokal och höga klackar dras bort av den stora lugna stormen av kärlek till min familj, till min vackra man och mina fina ungar.

Vi är här i livet. Vi sover för lite och för tidigt på kvällarna [läs "jag"]. Vi äter för fort och på konstiga tider. Vi drabbas av trotsattacker och tjattröttma. Vi byter blöjor och drar vagn. Vi ÄR logistik. Och ibland är det så fruktansvärt tröttsamt att jag skulle vilja rymma på fläcken.

Men så får jag dofta på en liten bäbiskind. Lägga pannan mot en axel som jag känner så väl, känner doften, styrkan, värmen. Stryka håret från liten panna och se in i tvåårsögonen, mer grå än blå nu. Åka rutschbana och komma ihåg hur kul det är. Promenera i mjukt regn, som inte stör, men lockar fram dofterna igen. Livets dofter.

Då kommer jag ihåg att det inte finns något jag är mer tacksam för än det här. Mitt liv. Som det är just nu.

Tillbaka

Det doftar syren på balkongen, vindarna är milda som rabarberkompott och solen flödar.

Jag har genomfört årets första träningspass. Tillsammans med Nils och min Personlige Tränare. Han är så himla bra - lugn och varm och fokuserad. Min PT alltså, inte Nils, fast han var bra han också. Och när jag tänker på det så var faktiskt han också lugn och varm och fokuserad, men skrek lite fler glädje- och otålighetsskrik än PT:n. Vi fick en egen hörna där jag fick köra balans- och styrkeövningar och Nils fick ligga på en filt bredvid.

När jag berättade om min skilsmässa från rumpan så fnissade han, PT:n. Och lät hälsa att han trodde att rumpan bara ville verka lite svår. "Den kommer tillbaka, du kan vara lugn". Jag håller mig fast i den tanken och väntar på att träningsvärken ska komma. För den kommer och den kommer med stora kliv. Härliga stora kliv.

Det är skönt att vara tillbaka i kroppen.

Första

1. Bara ben och kjol i parken. En bländande kombo.
2. Upptäckt av Nils första tand, som ett litet couscousgryn på rosa botten.
3. Årets första korn av kärlek till balkongerna i form av städning och nyplanterad lavendel.

Skilsmässa 2

Så står jag där. Lämnad. Jag som trodde vi fanns där för varandra livet ut.

Vi som har varit igenom så mycket tillsammans och så ändå så försvinner hon. Vi som klättrat uppför pyramider i Mexiko, salsat i Havanna, åkt på cykelsemester till Göteborg (fast hamnade i Ronneby) och suttit på otaliga tunnelbaneresor till jobbet. Kanske var det där det gick snett? På tunnelbanan. Det har känts som vi har glidit isär mer och mer sen Sixten föddes. Och så kom Nils och helt plötsligt var allt nytt och främmande. Du fanns inte där längre och jag har blivit tant.

Rumpan, kom tillbaka. Jag saknar dig!

Skilsmässa 1

Det går inte längre. Men, det är inte dej det är fel på, det är mig. Jag behöver något annat än det vi har. Och så har jag träffat en annan... Jag tror jag är kär. Hon hälsar så glatt när jag går förbi. Hon känner igen mig även om jag bara har träffat henne några fåtal gånger. Och hon bjuder på kaffe.

Det är slut nu, Se & Synas. Jag vill ha en optiker som SER mig. Imorgon är det jag som går till Ringdahls på Fleminggatan och bekänner min spirande kärlek.

Vi har åkt tåg, bil, cykel och flyg. Vi har trasslat med sömn och feber. Vi har ätit plättar och varit på utflykt. Vi har målat, läst och återupptäckt gamla leksaker. Vi har klappat katt, hund och kossor. Vi har petat på sniglar. Vi har sett ett hästultraljud. Vi har fått sol och regn. Vi har sovit som krattor. Vi har haft det härligt.

Vi har varit på landet.

Bok och bulle

Jag har blivit med bokcirkel.

Igår träffades vi för att dissekera Sonat till Miriam, Linda Olssons senaste tillsammans med dim sum på Aroydee i Gamla Stan. Det är härligt - både att få prata om böcker man läst och att få ses ute och äta mat som någon annan har lagat. Vi var rörande överens om väldigt mycket igår. Både känslorna för boken och maten.

Jag älskade Nu vill jag sjunga dig milda sånger och hade alltså höga förväntningar. Och det är svårt med såna. Sonat till Miriam var inte direkt dålig, men pretto. Den ville vara stor litteratur, men blev det inte. Och hela läsningen igenom fick jag Rockys ondgörande av Mikael Nyqvist i Underbara älskande på hjärnan: "Och då dansar Mikael ut i ett sommarregn med uppknäppt skjorta och biter sig i underläppen". Oj, oj vad alla är konstnärliga och speciella och ...konstruerade. Jag kommer liksom aldrig in i boken och den lämnar mig helt oberörd, utan några spår.

Spår lämnar däremot maten. Jag äter dim sum tills jag nästan spricker. Både till förrätt, huvudrätt och efterrätt. Med fisk, tofu, räkor, krabba, fläsk, köttfärs, pilgrimsmusslor, grönsaker och vaniljsås. Och vi kan konstatera att Aroydee skulle kunna bli vårt stamhak. Det är lagom ostylat, har gott om plats, riktigt bra mat och det kostar dessutom inte skjortan att bli mätt. Vi kommer tillbaka, det är ett som är säkert.

Böcker och god mat som man slipper laga själv. En perfekt kombo. Tycker både Nils och jag.

4 månader

Han har ett tålamod som är fantastiskt. Och en röst som inte går av för hackor när tålamodet väl är slut. Stora vackra blågrå ögon och antydan till smilgrop på vänster kind. Pratar man med honom belönas man nästan alltid med ett stort leende, ibland ett kluckande skratt och ett joller till svar. Han vänder sig från mage till rygg, men förstår inte hur det går till.

Är ganska regelbunden med sömnen och verkar vara morgonpigg liksom sin bror... Jag vill vägra uppstigning kl 05.15 när han oftast grymtar som en liten gris och börjar vakna, men jag går sällan segrande ur den striden. Han äter sista nattmålet runt 19.30 när storebror går och lägger sig, ligger i vaggan och sover de första timmarna innan jag lyfter över honom till vår säng vid midnatt. Älskar att ligga nära mig och sova, när jag flyttar bort honom eller vänder mig för att sova bättre så hör jag honom grymta och åla sig nära igen.

Han väger över 7 kilo och är minst 65 cm lång nu. En ganska stadig bit alltså. Vår fina Nils.