Så står jag där. Lämnad. Jag som trodde vi fanns där för varandra livet ut.
Vi som har varit igenom så mycket tillsammans och så ändå så försvinner hon. Vi som klättrat uppför pyramider i Mexiko, salsat i Havanna, åkt på cykelsemester till Göteborg (fast hamnade i Ronneby) och suttit på otaliga tunnelbaneresor till jobbet. Kanske var det där det gick snett? På tunnelbanan. Det har känts som vi har glidit isär mer och mer sen Sixten föddes. Och så kom Nils och helt plötsligt var allt nytt och främmande. Du fanns inte där längre och jag har blivit tant.
Rumpan, kom tillbaka. Jag saknar dig!
6 kommentarer:
Lugn Anna, den kommer tillbaka! Finare än någonsin!♥
HERREGUD du får inte skriva sådär! här sitter jag på jobbet och raderar nästan intranätet i chock. tur att det BARA var rumapN ;D
Haha! Va rolig du är. Jag fick lite hjärtsnörp när jag läste rubriken. Har så många kring mig som håller på att skiljas och min första tanke var "åhh nej, inte en till. Och inte nu, Nils är så liten". Haha. Tur att det bara är rumpan som är borta. Men snart är den tillbaka. Du får börja gå mycket i trappor och äta pasta. Det ska visst hjälpa säger de som kan. Ha en fin helg! kram Elma
Du vet att när man har barn så måste man ansöka om skilsmässa och vänta i ett halvår. Ni kan jobba på det här ett tag... rumpan kommer komma tillbaka när rumpan förstår att det inte finns någon bättre.. Kramar från ett helt annat problem;)
Heja rumpan, kom tillbaka! *garvar*
Therese:
Ja, jag vet inte... Just nu känns det lite hängigt. På alla fronter:D
Linda K:
Sorry:D Jag hoppas intranätet lever och mår väl fortfarande!
Elma:
Inte meningen att skrämmas... Problemet med trappgåendet är ju att jag släpar på vagn i tid och otid. Det är bara att inse - det är dags för egentid för träning... Kram
Katten:
Hehe, ja så kan det kanske vara. Rumpan behöver förstå att det är vi som är menade för varandra. Jag ska jobba på att få henne att fatta det igen:D Kram
Camillas lockar:
Jag hoppas hon hör dig:D
Skicka en kommentar