De kliver ur en bil framför oss. Det doftar starkt av rakvatten. Två piffiga killar med kritvita sneakers, cigaretter och accessoarer i form av sjalar, bälte och armband. Det har fönats och fixats, det ser man. Det är lördag, klockan närmar sig lunch och de är förmodligen på väg mot dagens första latte efter en lång fredagnatt på stan.
Vi har varit ute i timmar, i lämpliga kläder för park och promenad. Lite sådär fotriktigt och vattenavstötande. Jag med kräkfläckar på bägge axlarna. Jag ser mig liksom utifrån i det ögonblicket. Jag ser hur mycket skogsmulle och familjeliv jag utstrålar, eller skriker om man nu så vill. Jag kan inte låta bli att le och fråga kärleken, som går bredvid, om han förstår hur vi ser ut i deras ögon. Han skrattar och säger "Jag tänkte precis på samma sak".
Jag ser mig själv före och efter. Hur livet var förut och hur livet är nu. Ett stråk av längtan efter sovmorgnar, middag på lokal och höga klackar dras bort av den stora lugna stormen av kärlek till min familj, till min vackra man och mina fina ungar.
Vi är här i livet. Vi sover för lite och för tidigt på kvällarna [läs "jag"]. Vi äter för fort och på konstiga tider. Vi drabbas av trotsattacker och tjattröttma. Vi byter blöjor och drar vagn. Vi ÄR logistik. Och ibland är det så fruktansvärt tröttsamt att jag skulle vilja rymma på fläcken.
Men så får jag dofta på en liten bäbiskind. Lägga pannan mot en axel som jag känner så väl, känner doften, styrkan, värmen. Stryka håret från liten panna och se in i tvåårsögonen, mer grå än blå nu. Åka rutschbana och komma ihåg hur kul det är. Promenera i mjukt regn, som inte stör, men lockar fram dofterna igen. Livets dofter.
Då kommer jag ihåg att det inte finns något jag är mer tacksam för än det här. Mitt liv. Som det är just nu.
7 kommentarer:
jaaa, precis så är det. Och ibland slås jag av bristen på tacksamhet för att jag bara är så trött och behövd (eller icke-önskad just nu av sonen). Då ska man läsa ett sånt här inlägg av dig och genast känner jag att stegen till dagis idag kommer vara lättare och spänstigare än igår! Kram för att du påminner!
Jag blir så glad när jag läser det du skriver! Så många vill vara någon annanstans, de sneglar och drömmer sig bort och saknar förmågan av att njuta av livet här och nu!♥
åh så fint beskrivet! märkligt det där, med de HELT olika liv man levt och lever.
k:
Man behöver påminnelse! Det är så lätt att bara gå i den gråa dimman av trötthet och icke-existerande ensamtid och jag gör det alltför ofta. Och tycker att allt känns tungt. Men, man behöver få perspektiv, komma ihåg och bara vara där man är. Då är det härligt. Och jag är glad att jag påmint dig också:D Kram tillbaka!
Therese:
Jo, det är lätt att göra det och liksom inte vara närvarande i livet. På gott och ont. Just där man är. Det är så lätt att springa för att slippa känna. Och det är en ynnest att få vara hemma med sina ungar så man måste vara närvarande. Även om man vill rymma ibland också:D
Fru A:
Tack! Jo, visst är det märkligt. Livet förändras så snabbt och helt plötsligt så är det som var så invant nåt helt främmande...
Åh jag grät när jag läste ditt inlägg! Du skriver så rakt på prick och jag är så tacksam att jag ju har en fantastisk skatt i mina två tjejer (2,5 år och 6 månader)...Även om jag kan sakna att få drukna i en bok på obestämd tid :-)
Det är en gåva att som du ha insikt och förnuft att se vad man har i nuet och glädjas åt det. Tänk om fler tänkte som du :)
jessica e:
Tack, vad fint att få beröra. Och att du kan känna igen dig! Förstår precis känslan med boken...
Pixalexia:
Vad snällt sagt. Jag försöker, försöker att vara här och nu. Fast det är svårt ibland. När allt bara är socialrealism i kubik, ungarna skriker, hemmet ser ut som skit och man själv känner sig som en disktrasa. Men man måste få påminnelser - då går det lättare!
Skicka en kommentar