Jag går över Sankt Eriksbron, svänger av vänster in på Rörstrandsgatan och kommer ner till Karlbergskanalen. Höstsolen målar trädtopparna i guld, luften är krispig och klar. Min unge sover under filten i barnvagnen och bara en nästipp sticker upp.
Då kommer den. En oändligt stor tacksamhet över allt fint jag har i mitt liv. Min familj och mina vänner. Min friska kropp som är stark nog att bära en guldgris. Möjligheten att vara hemma och se mitt barn växa och bli stor. Kärleken. Ett mysigt hem att värma sig i när kylan kryper innanför jackan. Tid att promenera i solen en torsdagsmorgon. Friheten och möjligheten att göra vad jag vill med mitt liv.
Och inte minst - en riktigt bra kaffe i den nya mugghållaren.
4 kommentarer:
Jag älskar denna tiden! Kanske för att den påminner om illustrationer ur Nu skall vi läsa, från forntiden. Träden "gyllnar" och det blir ljust, vackert som en akvarell innan vi kommer in i novemberrusk och decembersvärta (innan första advent).
mycket i vardagen man tar för givet, ibland kommer man på hur bra man har det!
Ah, vad härligt att känna livsvinden innifrån och ut!!
all kärlek!!
gambla moster:
ja, jag kan bara hålla med. det är ljuvligt nu!
linda k:
precis. alltför ofta tänker man inte alls på hur mycket man har att glädja sig åt. jag ska försöka bli bättre på att tänka på det.
catwoman:
vindarna vänder. all kärlek tillbaka till dig min vän!
Skicka en kommentar