Är det inte typiskt?

Thelins konditori, klockan 12.30:
Jag äter lunch med mammorna i föräldragruppen. Tre andra bäbisar sitter i sina mammors knän och skrattar. Sixten ålar sig som en fisk i min famn medan jag i ultraspeed försöker få i mig pastasalladen utan att tappa alltför mycket på golvet. Det lyckas sådär.

Jag: Siggelito, vad är det som händer? Är du hungrig? (till Sixten)
Sixten: Uuuuuuuuuäääääääääääää (ålning medelst hasning i mammas knä)
Jag: Ojojoj, här ska du få lite mat (krånglar fram ett bröst i blixtens hastighet, samtidigt som jag håller i ålande bäbis och försöker täcka mig för att inte störa någons matlust)
Sixten: Mmmmm. Uäääääääääääääääää. Mmmmmm. Uuuuäääääää (äter två sekunder, ålar och vrålar i fem, äter i två, ålar...)
Jag: Ekorrn satt i granen, skulle skala kottar... (sjunger i Sixtens öra samtidigt som jag vankar fram och tillbaka. Svetten börjar glimra likt stjärnor på min panna.)
Sixten: Uuuuuuuuuuääääääääääääääääääääääääää (ålar fortfarande trots vankning med gung)
Jag: Eh, hörni, jag tror att vi måste gå hem nu. Det verkar vara nåt som inte är riktigt bra med denne unge mannen. Jag tror han är lite trött.
De andra mammorna: Ja, ojdå, så kan det ju vara (bäbisarna sitter fortfarande i deras knän med stora tysta leenden).
Sixten: Uuuuuuuuuuuuuuuuuuäääääääääääääääääääääääääää

Vi går. Omedelbart när vi kommit ut genom dörrarna tystnar Sixten i vagnen och ligger och tittar på himlen. Ser nöjd ut. Efter ungefär två minuter har ungen somnat.