Sen i onsdags kväll har Sixten haft feber. Jag vet inte om det är mässlingsvaccinet från början av veckan eller en ihärdig förkylning, men han har varit hemma från dagis sen igår. Två dagar ensam med bägge barnen. Det är en bra träning på tvåbarnslivet. Jag har fasat ganska mycket inför tanken - hur tusan ska man göra för att få ihop allt för två små liv som har olika behov. Och så jag då.
Men det har gått ganska bra. Ibland har jag fått bita mig i kinden, ta tre djupa andetag och sjunga en liten glad sång för att mota bort den överväldigande frustrationen. Fast oftast har det faktiskt funkat. Och det jag är mest glad åt är att jag inte längre känner mig rädd att vara ensam med bägge. Det går. Oftast till och med bra. Och min första dust som ensamförälder känns ganska långt borta. Tack och lov.
Planering och ett oändligt tålamod verkar vara nycklar. Liksom att ta saker som det kommer, som det funkar bäst just då. Och inte få dåligt samvete över att titta på Bolibompa mitt på dagen, att man äter en eller annan kaka med sin stora unge eller att det blir lite skrik som man kanske inte kan trösta omedelbart.
Det går. Puh!
Uppdatering: Det slutade med att jag skickade följande sms till kärleken kl 16.55: Kom hem nu, snälla! Då vrålade Nils argt medan både Sixten och jag började få lågt blodsocker. Samtidigt som jag försökte förbereda middagen, muta Sixten med skorpor och Pingu och amma gående...
fredag 13 februari 2009
måndag 9 februari 2009
20 + 1
I lite över en månad har vi varit fyra nu. Nils växer och frodas, väger nästan 5 kg och är numer 56 cm lång. Och har därför vuxit ur sina första kläder... Det händer nog mycket nu med både kropp och själ nu, han gnisslar mycket, har svårt att komma till ro och vill helst ligga nära nära och snutta. Så så tillbringar vi mycket tid, han och jag. Vi håller fortfarande på att lära känna varandra. Lite mer och mer för varje dag. Idag fick jag det första leendet från honom. Stort!
Att bli fler i familjen känns både nytt och bekant. Det är ibland lätt som en plätt och ibland på gränsen till nervsammanbrott. Men jag har kommit till en punkt när det inte känns så otroligt läskigt att vara ensam med två barn längre. Allt löser sig. I alla fall om man förbereder sig så mycket som möjligt... Och det är jäkligt coolt med flera barn.
Sixten har blivit 20 månader och är närmare två år än ett. Han är en sån stor kille i jämförelse med Nils. Men ändå inte så stor. Han klättrar och älskar att hoppa. "Mamma hoppa" säger han. "Tycker du att jag ska hoppa?", frågar jag. "Jaaaaaaaaaaaaa!" På utvecklingssamtalet på dagis förra veckan så berättade hans fröknar att han är kompis med de flesta barnen. "Alla känner Sixten, men inte för att han är den som skriker högst eller tar deras saker" sammanfattade de. Och det känns bra. För dagis funkar jättebra nu. Han är glad när han kommer dit och glad när vi går hem. Han har kompisar och har utvecklats så mycket i både talet och motoriken. Han äter och sover bra. Han är trygg och kommunicerar mycket med både barnen och fröknarna. Vår söta lilla gris.
Och han tycker också om att bli buren, kanske för att han ser att lillebror blir det. "Mamma bäja Titti" [Mamma ska bära Sixten]. Pratar och härmar hela, hela tiden. Älskar att få läsa om Hemulen i "Vem ska trösta Knyttet".
Barnen. Plural.
Det är så stort. Och de är så fina.
Att bli fler i familjen känns både nytt och bekant. Det är ibland lätt som en plätt och ibland på gränsen till nervsammanbrott. Men jag har kommit till en punkt när det inte känns så otroligt läskigt att vara ensam med två barn längre. Allt löser sig. I alla fall om man förbereder sig så mycket som möjligt... Och det är jäkligt coolt med flera barn.
Sixten har blivit 20 månader och är närmare två år än ett. Han är en sån stor kille i jämförelse med Nils. Men ändå inte så stor. Han klättrar och älskar att hoppa. "Mamma hoppa" säger han. "Tycker du att jag ska hoppa?", frågar jag. "Jaaaaaaaaaaaaa!" På utvecklingssamtalet på dagis förra veckan så berättade hans fröknar att han är kompis med de flesta barnen. "Alla känner Sixten, men inte för att han är den som skriker högst eller tar deras saker" sammanfattade de. Och det känns bra. För dagis funkar jättebra nu. Han är glad när han kommer dit och glad när vi går hem. Han har kompisar och har utvecklats så mycket i både talet och motoriken. Han äter och sover bra. Han är trygg och kommunicerar mycket med både barnen och fröknarna. Vår söta lilla gris.
Och han tycker också om att bli buren, kanske för att han ser att lillebror blir det. "Mamma bäja Titti" [Mamma ska bära Sixten]. Pratar och härmar hela, hela tiden. Älskar att få läsa om Hemulen i "Vem ska trösta Knyttet".
Barnen. Plural.
Det är så stort. Och de är så fina.
måndag 2 februari 2009
Lycka!
Vi har dimmat med dimmern, diskat i diskmaskinen, stekt köttbullar och kokat grönsaker på den fenomenala induktionshällen, tänt ljus för mysfaktorn, gått på vårt ljusa nyslipade golv, packat upp lådor i skåpen och njutit av att sitta i köket och äta. Det är magiskt härligt att ha fått tillbaka hemmets hjärta.
Idag har jag skurat golv och lägenheten börjar se ut som ett hem igen. Och lagret med damm är på väg bort...
Idag har jag skurat golv och lägenheten börjar se ut som ett hem igen. Och lagret med damm är på väg bort...
fredag 30 januari 2009
Dagens tre bästa
1. Om en timme kommer snickarna. Och gör färdigt sista detaljerna med köket. Sen ska det lagas mat, diskas i diskmaskin och stuvas i kylskåpet! Samt skumpa till kvällen för att fira det hela...
2. Han heter Nils nu, nykomlingen som börjar landa i den här världen. Fast lär väl få dras med "lillebror" hela livet. Han blir tjockare, stadigare och blicken håller på att ta sig från det introverta till ett möte med världen.
3. Om man bortser från svallet ovanför, så har jag tagit mig ur mammabrallorna och i mina vanliga byxor. Goodbye gällivarehäng, hello rumpa!
2. Han heter Nils nu, nykomlingen som börjar landa i den här världen. Fast lär väl få dras med "lillebror" hela livet. Han blir tjockare, stadigare och blicken håller på att ta sig från det introverta till ett möte med världen.
3. Om man bortser från svallet ovanför, så har jag tagit mig ur mammabrallorna och i mina vanliga byxor. Goodbye gällivarehäng, hello rumpa!
onsdag 28 januari 2009
Otillräcklighet
Igår åkte kärleken till Köpenhamn och stannade borta över natten. Jag hade tillkallat förstärkning i form av mina föräldrar. Tur var väl det. Det är inte helt enkelt att hantera en ung man som vill amma i timmar i kombination med en lite äldre ung man som behöver närhet och hjälp och får blodsockerfall och är trött. Det resulterade i en bra dag utan för mycket trassel.
Men sen kom kvällen, päronen åkte hem och kvar var jag och grabbarna. Ett trötthetsutbrott avvärjdes med nöd och näppe, jag struntade i tandborstningen och ammade skrutten som hängde på trekvart under armen samtidigt som jag läste bok och kramade motsträvig Sixten. Ammade sen i tre timmar konstant med ett kortare avbrott för tandborstning för mig. Liten skrutt somnade. Puh. Sen vaknade Sixten och grät. Att jag gick in och stoppade om igen gjorde bara att tårarna gick över i hysteriskt skrik. Puls som efter ett Vasalopp och tårar i ögonen. Fan.
Och så där höll det på till klockan 3 i natt. Jag känner mig så fruktansvärt otillräcklig. Tanken som höll mig uppe var en rad ur "Vem ska trösta knyttet?". Den tänkte jag om och om igen.
Men vem ska trösta knyttet med att säga, ungefär:
på natten blir det hemska mycket värre än det är.
Idag är jag abnormt trött, Sixten är hemma från dagis och jag känner mig fortfarande otillräcklig. Men håller mig uppe med hjälp av pappa och "Små grodorna". Tvåbarnslivets smekmånad verkar vara över...
Men sen kom kvällen, päronen åkte hem och kvar var jag och grabbarna. Ett trötthetsutbrott avvärjdes med nöd och näppe, jag struntade i tandborstningen och ammade skrutten som hängde på trekvart under armen samtidigt som jag läste bok och kramade motsträvig Sixten. Ammade sen i tre timmar konstant med ett kortare avbrott för tandborstning för mig. Liten skrutt somnade. Puh. Sen vaknade Sixten och grät. Att jag gick in och stoppade om igen gjorde bara att tårarna gick över i hysteriskt skrik. Puls som efter ett Vasalopp och tårar i ögonen. Fan.
Och så där höll det på till klockan 3 i natt. Jag känner mig så fruktansvärt otillräcklig. Tanken som höll mig uppe var en rad ur "Vem ska trösta knyttet?". Den tänkte jag om och om igen.
Men vem ska trösta knyttet med att säga, ungefär:
på natten blir det hemska mycket värre än det är.
Idag är jag abnormt trött, Sixten är hemma från dagis och jag känner mig fortfarande otillräcklig. Men håller mig uppe med hjälp av pappa och "Små grodorna". Tvåbarnslivets smekmånad verkar vara över...
måndag 26 januari 2009
Förbannelse!
Jag är så fruktansvärt trött på att äta färdiglagad mat: pizza, hamburgare, pastasallad, frozen dinners, indiskt, kinesiskt, libanesiskt, asiatiskt, risgrynsgröt på korv. Allt detta har vi ätit 1000 gånger nu och allt smakar exakt likadant. Inte gott, som Sixten skulle säga. Och då bor vi ändå mitt i storstan där det går att få tag på det mesta dygnet runt. Men jag är helt enkelt så jävla trött på att inte få laga egen mat, inte veta vad maten innehåller och känna mig som en usel mamma som matar min unge med junk, som bara är till för att fylla buken. Och jag tackar gudarna för Berocca, järntabletter och vitaminpiller. Det känns som räddningen från skörbjuggen som hotar.
Vi är inne på femte veckan utan kök. Det börjar ta på krafterna nu. Både mat- och känslomässigt. Det är inte kul att leva i ett ständigt stökigt, omysigt hem där vi går på varandra i våra två rum. Från sovrummet till vardagsrummet till sovrummet till vardagsrummet. Det har gått bra hittills men nu är längtan efter riktig mat och en ordnad tillvaro för stor för att låtsas som den inte finns.
Men vi ser ljuset i tunneln: vitvaror och inredning är uppe. Målarna har varit här i fyra dagar och är inne på sluttampen. Sen är två dagar kvar - golvslipning och ett sista snickar- och elektrikerfix. Om allt går vägen så är vi klara till helgen. Jag är rädd att familjens mentala hälsa helt beror på det...
Vi är inne på femte veckan utan kök. Det börjar ta på krafterna nu. Både mat- och känslomässigt. Det är inte kul att leva i ett ständigt stökigt, omysigt hem där vi går på varandra i våra två rum. Från sovrummet till vardagsrummet till sovrummet till vardagsrummet. Det har gått bra hittills men nu är längtan efter riktig mat och en ordnad tillvaro för stor för att låtsas som den inte finns.
Men vi ser ljuset i tunneln: vitvaror och inredning är uppe. Målarna har varit här i fyra dagar och är inne på sluttampen. Sen är två dagar kvar - golvslipning och ett sista snickar- och elektrikerfix. Om allt går vägen så är vi klara till helgen. Jag är rädd att familjens mentala hälsa helt beror på det...
torsdag 22 januari 2009
Prövning
Idag har första elddopet som tvåbarnsmamma ägt rum: hämta på dagis tillsammans med hungrig lillebror. Det gick fint och fick mig att känna mig som en riktig gammal mammaräv. Till det har föräldraledighetslooken lagts till: foträta skor, för lång lugg och mjölkfläckig tröja. Mmm!
måndag 19 januari 2009
Med blommor och med blad
När jag fick Sixten fanns kärleken där från början. Men den var trevande. Och fylld med mycket rädsla. Vad innebär det att bli mamma? Kommer jag klara av det? Kommer jag bli den mamma jag vill vara? Det fanns så många frågor som behövde besvaras. Och kärleken till barnet som växte med tiden. Växte av att lära känna Sixten och lära känna mig själv i min nya roll.
Jag har aldrig tyckt speciellt mycket om barn nämligen. Eller rättare sagt, jag har inte känt mig bekväm med barn. "De är så främmande för mig" har jag sagt och min vän A har svarat: "Men, hur kan de vara det? Du har ju själv varit ett". Och så är det ju. Men det har inte känts så. Jag har varit en av dem som stönat över skrikiga barn på café, tänkt "ungjävel" när jag mött en snorig 10-åring som gått i sin egen värld och faktiskt trott att jag kommer bli en av dem som inte skaffar barn. Men så träffade jag kärleken, fyllde 30 och vågade känna att "jo, jag vill i alla fall. Tillsammans med den här mannen vill och vågar jag".
Det jag slogs av när Sixten kom var att den där rädslan helt försvann. Rädslan för att förändra livet så radikalt. Rädslan för att ta ansvar. Rädslan för att älska på ett nytt sätt, helt förutsättningslöst, helt utan spärrar. Jag kom på mig själv med att tänka "Men varför har jag varit så rädd för det här? Det är ju så jäkla coolt".
Och förändringen slår mig med kraft när jag får den lilla nyfödda skrutten på magen. Det känns som Sixten öppnat en dörr i mig. Den står vidöppen och rummet bakom den är stort som universum. Den här gången står inte kärleken räddhågset i dörren och väntar. Det är bara att kliva in. Och det finns hur mycket plats som helst där inne. Som någon, jag kommer inte ihåg vem, skrivit: "Som att bli häftigt förälskad i någon man länge älskat".
Det är den bästa presenten jag kunnat få. Den fyller mig med djup tacksamhet. Och just idag fyller jag 38 år.
Jag har aldrig tyckt speciellt mycket om barn nämligen. Eller rättare sagt, jag har inte känt mig bekväm med barn. "De är så främmande för mig" har jag sagt och min vän A har svarat: "Men, hur kan de vara det? Du har ju själv varit ett". Och så är det ju. Men det har inte känts så. Jag har varit en av dem som stönat över skrikiga barn på café, tänkt "ungjävel" när jag mött en snorig 10-åring som gått i sin egen värld och faktiskt trott att jag kommer bli en av dem som inte skaffar barn. Men så träffade jag kärleken, fyllde 30 och vågade känna att "jo, jag vill i alla fall. Tillsammans med den här mannen vill och vågar jag".
Det jag slogs av när Sixten kom var att den där rädslan helt försvann. Rädslan för att förändra livet så radikalt. Rädslan för att ta ansvar. Rädslan för att älska på ett nytt sätt, helt förutsättningslöst, helt utan spärrar. Jag kom på mig själv med att tänka "Men varför har jag varit så rädd för det här? Det är ju så jäkla coolt".
Och förändringen slår mig med kraft när jag får den lilla nyfödda skrutten på magen. Det känns som Sixten öppnat en dörr i mig. Den står vidöppen och rummet bakom den är stort som universum. Den här gången står inte kärleken räddhågset i dörren och väntar. Det är bara att kliva in. Och det finns hur mycket plats som helst där inne. Som någon, jag kommer inte ihåg vem, skrivit: "Som att bli häftigt förälskad i någon man länge älskat".
Det är den bästa presenten jag kunnat få. Den fyller mig med djup tacksamhet. Och just idag fyller jag 38 år.
söndag 18 januari 2009
Ära och heder!
Jag har fått en fin utmärkelse av både Fraidi och Fru A. Tack, snälla söta! Hade ni inte redan fått den så hade jag skickat tillbaka den till er bägge, men jag ska härmed göra mitt yttersta för att hitta andra fina bloggerskor att utmärka.
Reglerna är inte så märkvärdiga: jag som fått ära och heder i denna utmärkelse länkar till den som jag fått den av, och länkar vidare till de bloggar jag vill ge utmärkelsen vidare till.
Det här är några bloggerskor jag gillar som också råkar vara mammor: Borgarbrackan, Samma, Yogamamma och Att leva sin dröm. Ära och heder till er!
onsdag 14 januari 2009
Första veckan
Om inte vår kamera hade blivit stulen före jul så hade ni fått se lillebror nu... Idag fyller han en vecka, skrutten. Han har gått upp i vikt, äter och sover mest hela tiden. Mellan ät- och sovstunderna tittar han på oss och världen med sina outgrundliga ögon. Och trutar med sin välformade lilla mun. Sixten verkar mest tycka att det är spännande det här med "lillebor", som han kallar honom. Han klappar på honom. Och gungar vaggan så energiskt att lillebror hotar att fara som en raket genom rummet.
Idag tänkte jag på första veckan med Sixten och vilken skillnad det är nu. Det är ett sånt otroligt lugn att ha gjort det här förut. Vi vilar, äter hämtmat och följer med i lillebrors rytm. Det känns så självklart. I köket skruvar vår snickare fortfarande på. Och vi smyger ut dit på kvällarna och beundrar dagens arbete. Nu har vi alla skåp uppe. Och diskmaskin och vatten installerat! Det hade varit helt otänkbart att leva så här när vi fick Sixten. Men nu känns det som att det fungerar på något sätt i alla fall. Utan att bli helt helvetiskt.
Fast mathallucinationerna kommer varje dag efter nästan tre veckor med hämtmat. "Vad ska du laga första dagen vi har kök?" Korvar från Hötorgshallen, knödel och surkål är kärlekens val. Jag ska laga något som tar riktigt lång tid. En gryta som fått koka i 3 timmar kanske. Eller stek. Och så ska jag fylla det nya, stora kylskåpet med grönsaker och ostar.
Det är ett nytt liv som har börjat. Men ändå så välbekant.
Idag tänkte jag på första veckan med Sixten och vilken skillnad det är nu. Det är ett sånt otroligt lugn att ha gjort det här förut. Vi vilar, äter hämtmat och följer med i lillebrors rytm. Det känns så självklart. I köket skruvar vår snickare fortfarande på. Och vi smyger ut dit på kvällarna och beundrar dagens arbete. Nu har vi alla skåp uppe. Och diskmaskin och vatten installerat! Det hade varit helt otänkbart att leva så här när vi fick Sixten. Men nu känns det som att det fungerar på något sätt i alla fall. Utan att bli helt helvetiskt.
Fast mathallucinationerna kommer varje dag efter nästan tre veckor med hämtmat. "Vad ska du laga första dagen vi har kök?" Korvar från Hötorgshallen, knödel och surkål är kärlekens val. Jag ska laga något som tar riktigt lång tid. En gryta som fått koka i 3 timmar kanske. Eller stek. Och så ska jag fylla det nya, stora kylskåpet med grönsaker och ostar.
Det är ett nytt liv som har börjat. Men ändå så välbekant.
tisdag 13 januari 2009
En onsdag som ingen annan
Onsdag kväll. Han ligger på min mage, luktar jord och hav. Är hal som en ål. Mörkt hår och vrålar som en varg redan innan han är ute.
Min unge. Min fina, fina unge.
Välkommen till världen!
Det startar som med Sixten, tidigt på morgonen. Jag vaknar och tänker "Det har nog börjat nu". Somnar om. De kommer oregelbundet och som ett molande över mage och rygg, värkarna. Jag går med Sixten till dagis. Vankar hemåt och köper morgonmacka till kaffet på Thelins. För att ladda ordentligt. Vet att det har startat men avslutar varje tanke på att det är nu det ska hända med ett "fast man vet ju aldrig, det kanske är falskt alarm". Som om det känns för otroligt för att faktiskt tro på.
Hemma. Vilar. Då kommer värkarna mer oregelbundet och med längre mellanrum. Jag andas och försöker fokusera. Pratar med Sixtens farmor, som är i stan som födslo-backup, och som tar med sig tandborsten och nattskjortan till oss. Utifall att.
Äter lunch med god vän i närheten. Och precis som med Sixten så sätter värkarna fart när jag går ut. Sitter på Thelins, äter pastasallad och måste andas mig igenom värkarna. De kommer tätare nu. Med mer kraft. Och jo, det är visst idag det ska hända. Går hem och ringer kärleken, som är på jobbet. Han är stressad och ska på möte. "Tänkte bara säga att det nog är idag vi ska bli tvåbarnsföräldrar". "Va, är det så? Ska jag komma nu?" "Nej, gå på mötet men ha på telefonen och var beredd att sticka. Och du får fixa mat till ikväll".
Vi äter pizza. Precis som när Sixten föddes. Jag äter en tugga, måste få i mig något, andas igenom en värk, äter en tugga. Värkarna kommer tätare och känns mer. Jag märker att Sixten reagerar på att jag fokuserar inåt när värkarna kommer och stänger av uppmärksamheten på honom. Eller inte låter honom klättra på min mage just då... Ringer till BB Stockholm och är så glad när barnmorskan säger "Du, det är bättre att ni kommer in lite för tidigt än lite för sent" när jag pratar med henne. Jag vill åka in. Snart. Kärleken packar konstiga saker i sin väska och rusar runt som en förvirrad. Jag andas. Funderar på TENS som jag inte plockat fram än och en varm dusch. Men tänker att det är bättre att åka till BB och få fokusera helt och fullt på vad som händer. Det är dags att ringa en taxi.
"Det känns att vi åker in så mycket tidigare än förra gången", säger jag till kärleken på väg ut i taxin. Taxichauffören kör lite fort och skämtar väldigt mycket. Jag uppskattar hans skämt väldigt lite. Jag vill bara vara framme. Värkarna är kraftigare nu, tätare. Kärlekens eltandborste går igång i väskan. Bzzzzzzzzzzzzzz. Jag andas och vill duscha varmt. Kroppen är spänd av kraften och jag fryser. Vi kör vilse på sjukhusområdet. Förihelvete. Hitta nu då. Nytt skämt. Andas, andas, andas.
Framme. Undersköterskan Kim tar emot oss 19.10. Fyra värkar från ingången upp till vårt rum. Kim frågar hur det känns. Jag andas och säger att jag vill duscha. "Jag tror barnmorskan ska få titta på dig på en gång. Det ser ut som du har rätt ont". Hon försvinner. Jag känner att jag vill stå på knä. Framåtlutad. Vattnet går. Och när nästa värk kommer så känns det som jag vill krysta. Krysta? Redan? Det kan ju inte stämma - jag har ju inte ens fått av mig kläderna. Barnmorskan Madeleine kommer in. "Jag tror att jag vill krysta", säger jag. "Om du känner att du vill det, så gör du det", säger hon. "Men, du måste ju kolla om jag är redo", säger jag förtvivlat. "Du är redo".
Jag får av mig mina kläder. Förlossningspall. Kärleken bakom mig, tätt, tätt. Krystvärkarna är kraftfulla och livgivande. Jag är närvarande. 100 procent. Känner bäbisen röra sig neråt. Tillbaka. Neråt. "Gör jag rätt?", frågar jag. Madeleine skrattar och säger "Jag ser bäbisens huvud nu, så det gör du absolut". Lugnt, lugnt, andas ut, andas ut. Andas ut barnet. Jag tänker öppen, andas, lugn, som ett mantra. Inte följa kraften hela vägen. Bara andas. Tre krystvärkar.
Och där är han, på min mage. Först ser jag bara en rumpa. En pojke. Blöt. Vrålande arg. Mörk, hårig, röd. En känslig liten mun. Spetsig haka. Väldigt olik Sixten. En alldeles egen liten skrutt. Ljuvlig. Helt ljuvlig.
Tacksamheten och kärleken
som sköljer över mig är oändlig.
Han är här nu. Mitt vackra barn.
Min unge. Min fina, fina unge.
Välkommen till världen!
Det startar som med Sixten, tidigt på morgonen. Jag vaknar och tänker "Det har nog börjat nu". Somnar om. De kommer oregelbundet och som ett molande över mage och rygg, värkarna. Jag går med Sixten till dagis. Vankar hemåt och köper morgonmacka till kaffet på Thelins. För att ladda ordentligt. Vet att det har startat men avslutar varje tanke på att det är nu det ska hända med ett "fast man vet ju aldrig, det kanske är falskt alarm". Som om det känns för otroligt för att faktiskt tro på.
Hemma. Vilar. Då kommer värkarna mer oregelbundet och med längre mellanrum. Jag andas och försöker fokusera. Pratar med Sixtens farmor, som är i stan som födslo-backup, och som tar med sig tandborsten och nattskjortan till oss. Utifall att.
Äter lunch med god vän i närheten. Och precis som med Sixten så sätter värkarna fart när jag går ut. Sitter på Thelins, äter pastasallad och måste andas mig igenom värkarna. De kommer tätare nu. Med mer kraft. Och jo, det är visst idag det ska hända. Går hem och ringer kärleken, som är på jobbet. Han är stressad och ska på möte. "Tänkte bara säga att det nog är idag vi ska bli tvåbarnsföräldrar". "Va, är det så? Ska jag komma nu?" "Nej, gå på mötet men ha på telefonen och var beredd att sticka. Och du får fixa mat till ikväll".
Vi äter pizza. Precis som när Sixten föddes. Jag äter en tugga, måste få i mig något, andas igenom en värk, äter en tugga. Värkarna kommer tätare och känns mer. Jag märker att Sixten reagerar på att jag fokuserar inåt när värkarna kommer och stänger av uppmärksamheten på honom. Eller inte låter honom klättra på min mage just då... Ringer till BB Stockholm och är så glad när barnmorskan säger "Du, det är bättre att ni kommer in lite för tidigt än lite för sent" när jag pratar med henne. Jag vill åka in. Snart. Kärleken packar konstiga saker i sin väska och rusar runt som en förvirrad. Jag andas. Funderar på TENS som jag inte plockat fram än och en varm dusch. Men tänker att det är bättre att åka till BB och få fokusera helt och fullt på vad som händer. Det är dags att ringa en taxi.
"Det känns att vi åker in så mycket tidigare än förra gången", säger jag till kärleken på väg ut i taxin. Taxichauffören kör lite fort och skämtar väldigt mycket. Jag uppskattar hans skämt väldigt lite. Jag vill bara vara framme. Värkarna är kraftigare nu, tätare. Kärlekens eltandborste går igång i väskan. Bzzzzzzzzzzzzzz. Jag andas och vill duscha varmt. Kroppen är spänd av kraften och jag fryser. Vi kör vilse på sjukhusområdet. Förihelvete. Hitta nu då. Nytt skämt. Andas, andas, andas.
Framme. Undersköterskan Kim tar emot oss 19.10. Fyra värkar från ingången upp till vårt rum. Kim frågar hur det känns. Jag andas och säger att jag vill duscha. "Jag tror barnmorskan ska få titta på dig på en gång. Det ser ut som du har rätt ont". Hon försvinner. Jag känner att jag vill stå på knä. Framåtlutad. Vattnet går. Och när nästa värk kommer så känns det som jag vill krysta. Krysta? Redan? Det kan ju inte stämma - jag har ju inte ens fått av mig kläderna. Barnmorskan Madeleine kommer in. "Jag tror att jag vill krysta", säger jag. "Om du känner att du vill det, så gör du det", säger hon. "Men, du måste ju kolla om jag är redo", säger jag förtvivlat. "Du är redo".
Jag får av mig mina kläder. Förlossningspall. Kärleken bakom mig, tätt, tätt. Krystvärkarna är kraftfulla och livgivande. Jag är närvarande. 100 procent. Känner bäbisen röra sig neråt. Tillbaka. Neråt. "Gör jag rätt?", frågar jag. Madeleine skrattar och säger "Jag ser bäbisens huvud nu, så det gör du absolut". Lugnt, lugnt, andas ut, andas ut. Andas ut barnet. Jag tänker öppen, andas, lugn, som ett mantra. Inte följa kraften hela vägen. Bara andas. Tre krystvärkar.
Och där är han, på min mage. Först ser jag bara en rumpa. En pojke. Blöt. Vrålande arg. Mörk, hårig, röd. En känslig liten mun. Spetsig haka. Väldigt olik Sixten. En alldeles egen liten skrutt. Ljuvlig. Helt ljuvlig.
Tacksamheten och kärleken
som sköljer över mig är oändlig.
Han är här nu. Mitt vackra barn.
fredag 9 januari 2009
En prins till!
Vacker som en skogsalv, mörkhårig, med små polisonger och en spetsig liten haka. Ivrig att komma till världen. Vår vackra son, ny i världen.
Han kom i onsdags den 7:e, klockan 19.26. Alldeles lagom stor, 3395 gr och 50 cm. Och så oerhört älskad från första ögonblicket.
Han kom i onsdags den 7:e, klockan 19.26. Alldeles lagom stor, 3395 gr och 50 cm. Och så oerhört älskad från första ögonblicket.
onsdag 7 januari 2009
Eller?
Jag har en stark känsla av att det satt igång. På riktigt. Kommer ihåg att det var så här det kändes med Sixten också. Oregelbundna värkar sen i morse, men tilltagande. Som tur är har vi en farmor i stan som har kommit med tandborste och nattsärk och är redo för barnvaktande.
Nu är det bara att vänta och se om det är falskt alarm eller inte. Och andas.
Nu är det bara att vänta och se om det är falskt alarm eller inte. Och andas.
måndag 5 januari 2009
Väntan
Fyra dagar till beräknad nedkomst. Ingen bäbis ännu. Men vi har flyttat hem igen efter jul och nyår i lånelägenhet med kök. Och diskmaskin. Lycka!
Och det väntas. Och vankas. Jag vet inte om jag är förberedd än. Men barnet lär ju komma när det är dags och det är bara att följa med på den resan. Kanske känner man aldrig att man är riktigt, riktigt förberedd heller? Det är i alla fall inte tillfälle för något vildare än att lunka långsamt, kolhydratladda och försöka vila så mycket det går. Och det är skönt att vara tillbaka i sin egen säng även om den är omgärdad av lådor och stök.
Så jag väntar lite till. Och laddar vidare.
Och det väntas. Och vankas. Jag vet inte om jag är förberedd än. Men barnet lär ju komma när det är dags och det är bara att följa med på den resan. Kanske känner man aldrig att man är riktigt, riktigt förberedd heller? Det är i alla fall inte tillfälle för något vildare än att lunka långsamt, kolhydratladda och försöka vila så mycket det går. Och det är skönt att vara tillbaka i sin egen säng även om den är omgärdad av lådor och stök.
Så jag väntar lite till. Och laddar vidare.
tisdag 30 december 2008
Väskan
Efter min förra förlossning kunde jag bara konstatera att den där väskan man fokuserar på så mycket i princip är onödig. Allt finns redan. Allt går att fixa. Inget är nödvändigt, det blir ändå som det blir.
Men nu har jag ändå gått med en gnagande känsla av att jag behöver den. Väskan. Kanske är det för att livet i övrigt är lite upp och ner. Vi bor på två ställen, har packat undan mycket saker och har Sixten att tänka på. Så väskan blir viktig. Det är min bekräftelse på vad som ska hända och att jag inte är oförberedd. Min påminnelse mitt det som är kaotiskt. Något att hålla sig i.
Så nu är den packad.
Med TENS, sköna kläder och amnings-bh till mig, små nya kläder och filt till skrutten. Och väskan kommer vara med mig nu tills bäbisen kommer. Det känns bra. Riktigt bra faktiskt.
Men nu har jag ändå gått med en gnagande känsla av att jag behöver den. Väskan. Kanske är det för att livet i övrigt är lite upp och ner. Vi bor på två ställen, har packat undan mycket saker och har Sixten att tänka på. Så väskan blir viktig. Det är min bekräftelse på vad som ska hända och att jag inte är oförberedd. Min påminnelse mitt det som är kaotiskt. Något att hålla sig i.
Så nu är den packad.
Med TENS, sköna kläder och amnings-bh till mig, små nya kläder och filt till skrutten. Och väskan kommer vara med mig nu tills bäbisen kommer. Det känns bra. Riktigt bra faktiskt.
tisdag 23 december 2008
Det drar ihop sig
Sista jobbdagen. Det är ofattbart skönt och jag bär med mig latte och förvärkar till jobbet. Vaknade orimligt tidigt i morse, började tänka på vad jag skulle göra idag och kunde inte somna om. Så jag badade skumbad klockan 05.15. Bara för att jag kunde. Och för att jag var vaken.
Nu: jobba färdigt, lägga in autosvar på mailen och fika sista gången för den här rundan med det lilla skramlet av kollegor som fortfarande är kvar.
Sen känna efter hur höggravid och trött jag faktiskt är.
Nu: jobba färdigt, lägga in autosvar på mailen och fika sista gången för den här rundan med det lilla skramlet av kollegor som fortfarande är kvar.
Sen känna efter hur höggravid och trött jag faktiskt är.
fredag 19 december 2008
Julkaos
Kaos kan vara ett passande ord att använda för tillvaron just nu.
Lägenheten har inget kök, är fylld med ett lätt lager damm som färgar fotsulorna vita när man går runt, kylskåpet har varit balkongen i några dagar och vi kan inte värma någon mat. Vi diskar i duschen. Runt vår och Sixtens säng står det kartonger av alla slag och former, som man får sicksacka sig runt. IKEA kom inte när de skulle och hörde inte av sig. Och en kamera försvann när de väl hade varit där. Därav inga bilder på ett tag alltså. Vasken visade sig vara för stor och vi måste flytta diskmaskinen till annat ställe än det vi hade tänkt.
Sixten har blivit sjuk igen, ögoninflammation för tredje rundan. Inget dagis och vab. I ovanstående lägenhet där snickare och elektriker huserar. Igår upptäckte jag att de hade plockat bort lysknappen när jag skulle gå och lägga mig. Hur släcker man då? Skruvar ut lampan så klart...
Jag jobbar de sista skälvande dagarna. Vabbar och jobbar alltså. Längtar efter att få sitta ner och fika med kollegorna och hinna säga hej då, men det hinner vi inte. Och har inte köpt en enda julklapp.
Men ändå.
Vitvarorna har kommit. Och vi har köpt kakel och en ljuvlig fondtapet. En del av kartongerna förflyttar sig långsamt från sovrum till kök och börjar visa någon slags karta över hur det ska bli. En snäll moster är iväg över jul och nyår och har lånat ut sin lägenhet till oss. Mina päron kommer upp och vi ska fira jul med dem och bror. Det har vi inte gjort på väldigt många år. Skrutten i magen har vänt sig. Äntligen. Mina järnvärden är lite knackiga men okej - och jag har alltid lite knackiga järnvärden.
Och någonstans i magen har ett lugn infunnit sig.
Märkligt nog mitt i allt kaos.
Det kommer att gå bra.
Det är bara att släppa kontrollen.
Och leka att vi är på semester.
Jag är förkyld, men glad och längtar efter att få träffa den nya familjemedlemmen. Fast förhoppningsvis inte förrän i januari, när diskmaskinen är på plats och fungerar. Jag längtar också efter att få två sköna veckor med kärleken och Sixten. Lediga tillsammans. Bara vara. I livet just nu.
Lägenheten har inget kök, är fylld med ett lätt lager damm som färgar fotsulorna vita när man går runt, kylskåpet har varit balkongen i några dagar och vi kan inte värma någon mat. Vi diskar i duschen. Runt vår och Sixtens säng står det kartonger av alla slag och former, som man får sicksacka sig runt. IKEA kom inte när de skulle och hörde inte av sig. Och en kamera försvann när de väl hade varit där. Därav inga bilder på ett tag alltså. Vasken visade sig vara för stor och vi måste flytta diskmaskinen till annat ställe än det vi hade tänkt.
Sixten har blivit sjuk igen, ögoninflammation för tredje rundan. Inget dagis och vab. I ovanstående lägenhet där snickare och elektriker huserar. Igår upptäckte jag att de hade plockat bort lysknappen när jag skulle gå och lägga mig. Hur släcker man då? Skruvar ut lampan så klart...
Jag jobbar de sista skälvande dagarna. Vabbar och jobbar alltså. Längtar efter att få sitta ner och fika med kollegorna och hinna säga hej då, men det hinner vi inte. Och har inte köpt en enda julklapp.
Men ändå.
Vitvarorna har kommit. Och vi har köpt kakel och en ljuvlig fondtapet. En del av kartongerna förflyttar sig långsamt från sovrum till kök och börjar visa någon slags karta över hur det ska bli. En snäll moster är iväg över jul och nyår och har lånat ut sin lägenhet till oss. Mina päron kommer upp och vi ska fira jul med dem och bror. Det har vi inte gjort på väldigt många år. Skrutten i magen har vänt sig. Äntligen. Mina järnvärden är lite knackiga men okej - och jag har alltid lite knackiga järnvärden.
Och någonstans i magen har ett lugn infunnit sig.
Märkligt nog mitt i allt kaos.
Det kommer att gå bra.
Det är bara att släppa kontrollen.
Och leka att vi är på semester.
Jag är förkyld, men glad och längtar efter att få träffa den nya familjemedlemmen. Fast förhoppningsvis inte förrän i januari, när diskmaskinen är på plats och fungerar. Jag längtar också efter att få två sköna veckor med kärleken och Sixten. Lediga tillsammans. Bara vara. I livet just nu.
tisdag 9 december 2008
En kvinna på gränsen till nervsammanbrott
Jag är så glad att förra veckan är över.
Sixten hade feber, förkylning och fick sedemera ögoninflammation. Jag blev tjockare och tjockare, inte bara om magen, utan även i bihålorna. Och kärleken åkte till Köpenhamn och fick sen hög feber. Över hela helgen. Det scenariot tycker jag var spårlöst borta i föräldramanualen man läste före barnet kom. Ingenstans stod det "Du kan vara helt säker på att hela familjen kommer att bli sjuk samtidigt. Förmodligen också samtidigt som du är höggravid, extra trött och har dåligt samvete för att du inte är på jobbet så mycket som du ska vara. Du kommer att gråta varje dag för att du inte vet hur du ska orka."
Men på nåt sätt går det ju. Veckan är över. Sixten är fortfarande snorig men tillbaka på dagis. Igår var både jag och kärleken hemma sjuka och idag är jag hemma själv. Bihålorna värker. Men jag får sova på dagen och behöver inte fixa lunch till någon annan än mig själv. Det är ändå någon slags lyx.
Men, bra saker hände också. Vi har efter år av velande bestämt oss för att renovera köket, lite snabbt, de närmaste veckorna. Kök är beställt, vitvaror likaså och snickare är anlitade. Vi ska inte göra nåt utom att bo extra trångt, dammigt och stökigt fram till nyår. Jag drömmer inte om en vit jul utan om diskmaskinen som ska få flytta in.
Och Sixten har fyllt 18 månader. Han pratar massor (senast i morse pekade han på vattenkannan och sa "kanna" för första gången) och förstår det mesta. Älskar "tapeti" (apelsin), att leka med vatten och bada, att läsa böcker (favoriter just nu är Skrot-Nisse, Matildas katter, Bu och Bä och mumintrollet), att hoppa och "eleba" (Bolibompa).
Jag har varit hos barnmorskan som kunde konstatera att bäbisen inte vänt sig än. Det är ingen panik, men har den inte vänt sig till den 18:e så blir det tid för vändning. Jag hoppas vi slipper det. Vecka 36 är här och det är precis en månad till beräknad nedkomst idag. Det är fullständigt absurt.
En månad. Here we go...
Sixten hade feber, förkylning och fick sedemera ögoninflammation. Jag blev tjockare och tjockare, inte bara om magen, utan även i bihålorna. Och kärleken åkte till Köpenhamn och fick sen hög feber. Över hela helgen. Det scenariot tycker jag var spårlöst borta i föräldramanualen man läste före barnet kom. Ingenstans stod det "Du kan vara helt säker på att hela familjen kommer att bli sjuk samtidigt. Förmodligen också samtidigt som du är höggravid, extra trött och har dåligt samvete för att du inte är på jobbet så mycket som du ska vara. Du kommer att gråta varje dag för att du inte vet hur du ska orka."
Men på nåt sätt går det ju. Veckan är över. Sixten är fortfarande snorig men tillbaka på dagis. Igår var både jag och kärleken hemma sjuka och idag är jag hemma själv. Bihålorna värker. Men jag får sova på dagen och behöver inte fixa lunch till någon annan än mig själv. Det är ändå någon slags lyx.
Men, bra saker hände också. Vi har efter år av velande bestämt oss för att renovera köket, lite snabbt, de närmaste veckorna. Kök är beställt, vitvaror likaså och snickare är anlitade. Vi ska inte göra nåt utom att bo extra trångt, dammigt och stökigt fram till nyår. Jag drömmer inte om en vit jul utan om diskmaskinen som ska få flytta in.
Och Sixten har fyllt 18 månader. Han pratar massor (senast i morse pekade han på vattenkannan och sa "kanna" för första gången) och förstår det mesta. Älskar "tapeti" (apelsin), att leka med vatten och bada, att läsa böcker (favoriter just nu är Skrot-Nisse, Matildas katter, Bu och Bä och mumintrollet), att hoppa och "eleba" (Bolibompa).
Jag har varit hos barnmorskan som kunde konstatera att bäbisen inte vänt sig än. Det är ingen panik, men har den inte vänt sig till den 18:e så blir det tid för vändning. Jag hoppas vi slipper det. Vecka 36 är här och det är precis en månad till beräknad nedkomst idag. Det är fullständigt absurt.
En månad. Here we go...
fredag 5 december 2008
Dialog
[jag]: Jo, du jag tänkte på en sak.
[bäbis]: *glugg*
[jag]: Jo. Jag tänkte att vi kunde bestämma att du inte kommer förrän i januari. Tidigast den 9:e, som planerat.
[bäbis]: *ålar*
[jag]: Det är ju lite saker som ska på plats och det blir lite stressigt om du kommer innan...
[bäbis]: ?
[jag]: Ja, alltså, vi ska ju renovera köket nu i så där 4 veckor, eftersom vi ska stanna i tvåan i nåt år till. Och jag jobbar ju fram till jul och det är rätt mycket som ska bli klart. Och så skulle jag gärna vilja hinna varva ner lite efter det också. Och bara få vara med dig och förbereda mig för att du ska komma. Och hinna äta gigantiska portioner pasta och sova på dagarna i någon vecka. Vad tror du?
[bäbis]: *spark, spark*
[jag]: Men du har ju inte ens vänt dig än. Vi tar det lugnt. Eller hur?
Jo, nu bestämmer mamma att det blir jättebra.
Januari som är en sån trevlig månad att fylla år i.
[bäbis]: *glugg*
[jag]: Jo. Jag tänkte att vi kunde bestämma att du inte kommer förrän i januari. Tidigast den 9:e, som planerat.
[bäbis]: *ålar*
[jag]: Det är ju lite saker som ska på plats och det blir lite stressigt om du kommer innan...
[bäbis]: ?
[jag]: Ja, alltså, vi ska ju renovera köket nu i så där 4 veckor, eftersom vi ska stanna i tvåan i nåt år till. Och jag jobbar ju fram till jul och det är rätt mycket som ska bli klart. Och så skulle jag gärna vilja hinna varva ner lite efter det också. Och bara få vara med dig och förbereda mig för att du ska komma. Och hinna äta gigantiska portioner pasta och sova på dagarna i någon vecka. Vad tror du?
[bäbis]: *spark, spark*
[jag]: Men du har ju inte ens vänt dig än. Vi tar det lugnt. Eller hur?
Jo, nu bestämmer mamma att det blir jättebra.
Januari som är en sån trevlig månad att fylla år i.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)