Ny era!

Idag har Sixten varit på dagis. Första steget mot en ny era. Rapporten från fadren var att Sixten hade varit lite blyg, men att allt hade gått bra. Imorgon blir det någon timme längre. Det känns så märkligt: vår lilla, stora kille. På dagis!

Annars har helgen bestått av ganska mycket tågåkande, Stockholm-Malmö. Och bröllop! Vackert och härligt. Sixten fick hänga med sin farmor och farfar. Han var lite kinkig på dagen, så det finns en viss stresskänsla i min mage när vi åkte iväg mot festen. Men, några timmar senare kom ett sms från barnvakterna. Sixten hade ätit 20 [t j u g o!] plättar och var glad. Och då släppte stressen helt.

Läget då?

Status:

1. Grått och blött. Jag har idag bytt mina höga klackar till fotriktigt och varmt. Känns inget vidare förrän jag är utanför dörren.


2. Jakt. Efter något som går över tjock mage och funkar på bröllop. Inte mitt dock. Resultat? Vi får se... Min drömklänning är helt otänkbar just nu och jag är oklippt. Jag hoppas innerligt på läppstift som lösning.


3. På benen. Sixten är frisk igen. Fast hostar som en räv. Älskar att diska. Och är ganska klängig. På måndag börjar inskolningen. Spänningen är olidlig...


4. Litterära resor. Tunnelbaneresorna till jobbet har gjort ett raskt hopp från omläsning av meditation, gud och förlåtelse till det våldsammaste våldsamma, zombier och mänskliga offer. Det är...omtumlande. Men bägge funkar.

Ungefär så.

Lille skrutt

Igår var Sixten på Astrid Lindgren, blev lungröntgad, stucken med nål, avklädd och klämd på i en massa timmar. Han hade för höga infektionsvärden i blodet och har numer fått sin första penicillinkur för att bli av med eländet.

Till på köpet har han gått ner ett helt kilo i vikt och det behövde han inte direkt. Han är inte så stor, Sixten Blixten, och har alltid legat ganska lågt på viktkurvan. På sjukhuset sa de att vi skulle ge Sixten saft, juice och vätskeersättning. Och det skulle ju kunna funka om han ville dricka nåt annat än vatten. Men, saft - blä. Juice - blä. Vätskeersättning - blä. Vatten går däremot ner, så vi får väl vara nöjda med det.

Idag fick jag ett mess från kärleken. "På bättringsvägen ser det ut som... 3 jordgubbar, 12 russin och 1 plätt till mellis". Ett framsteg att glädjas över.

Feberfrossa

Vi var i parken i lördags förmiddags. Sprang mellan vattenpölar och gungor, drack kaffe från Thelins och hyllade kanelbullen. Tills lillgrisen inte ville mer, inte ville gå och bara skakade. Av feberfrossa. Sen har det fortsatt så hela helgen. Han har haft mellan 39 och 41 graders feber, lilla skrutten. Ätit en halv rostad macka, några plättar och lite melon. Men druckit mycket vatten. Och sovit ryckigt och hoprullad som en liten valp på sin pappas mage väldigt stor del av tiden.

Men man kan säga att man inte läst i någon du-ska-bli-förälder-bok om de där dagarna när socialrealismen slår till med full kraft. När tröttman och oron sliter i en, barnet gråter och vill under inga omständigheter sitta hos sin mamma, utan det bara är pappa som duger. När man får jobba med att skilja på vad som är ens egna känslor och vad som är lågt blodsocker och tröttma.

Tur att man kan skratta åt eländet efteråt. Och tur att kanelbullens dag finns, som en blodsockerhöjare, mitt i höstregnet.

Septemberskälva

Ännu en helg är över och möter de sista skälvande dagarna av september. Vi har haft det fint trots en mindre influensaperiod (vad ska hända när Sixten börjar på dagis?!). Jag har jobbat upp mina numer usla poäng som hemmafru, hängt i parken, åkt rutschkana och hunnit träffa några vänner över en snabb kaffe.

Barnmorskan har också besökts i veckan. Allt verkade fint: järnvärden, äggvita (är det det man mäter?) och bäbisens hjärtljud och storlek. Jag är 4,5 kg tyngre och äter mellanmål som en skogshuggare. Inga cravings förrutom de vanliga: choklad och apelsin. Och vi har fått plats på BB Stockholm den här gången. Inte för att det känns jätteviktigt, men det känns skönt att veta var vi ska åka och att vi kan stanna allihop. Till och med Sixten om det skulle kännas bra. Däremot känns det lite absurt att boka BB-plats i september när man ska föda i januari.

Och som grädde på moset har Sixten fått dagisplats [förlåt all förskolepersonal - det är så mycket lättare att säga dagis]. Det blev inte det lilla mysiga kooperativet, eftersom bara tanken på allt ansvar (städveckor, personaljour, städhelger, mötesjour...) fick både mig och kärleken stressade till max. Det blev istället det stora kommunala dagiset - inte alls lika mysigt, men där granntjejen går och hennes föräldrar är lyriska. Så den 20 oktober smäller det... Det ska bli spännande. Och jag tror faktiskt att han kommer att tycka att det är kul, den lilla grisen.

Så, det rullar på. Allt utom bloggandet då.

Hjärtat längtar...

Söndagsfrukost

Jag har rostat müsli, pressat juice på grape och apelsin, lagat persiskt te med jasmin, bryggt hett svart kaffe, byggt mackor med ost, skinka och groddar. Och läst tidningen i en och en halv timme.

Jag är ensam hemma. Stor och liten kärlek åkte till Skåne i onsdags och kommer hem imorgon igen. Jag har varit på internat (konferenser kallas så inom staten, fråga mig inte varför...) och åt mig igenom två dagars intensivt strategiskt och taktiskt bollande. När jag kom hem i fredags em trodde jag att jag skulle somna på gatan av tröttma. Men peppade upp mig med tidig, underbar middag på "En ful en gul" tillsammans med efterlängtad vän. Hem, i säng och slocknade före klockan 21.30. Igår var jag effektivt fixig och slut. Om vartannat. Så så höll jag på: fixa en timme, vila en timme. Promenera en timme, vila en timme...

Och så har jag längtat. Efter mina män. Men fått den välbehövliga vilan från allt. Idag känns det mycket bättre. Och jag kan innerligt rekommendera nyrostad müsli för att få livsandarna att vakna.

Ibland tvivlar man

En usel sömnnatt igen. Jag blir galen och missmodig. Sixten har sovit bra under ganska lång tid nu, men den här veckan har eskalerat till en fullständig sömnmisär. Eller, nästan i alla fall. Igår sov han faktiskt hela natten och hoppet kom tillbaka. Men i natt var det gråt och skrik och för få timmars sömn igen. Och det har inneburit att dagen också har varit ganska usel. Mycket gnäll och svårt att äta.

Jag blir så trött. Och så blir jag orolig att något faktiskt är fel. Svårt att andas av förkylningen? Ont i öronen? Jag vet inte. Kärleken får gå till doktorn imorgon och kolla, bara så vi vet. Eller, är det bara någon fas? Eller, håller han på att testa gränser? Jag vet varken ut eller in, börjar tvivla på hur kul det ska bli med två barn att jaga runt med om nätterna. Och är hålögd.

Ibland är det enda man kan trösta sig med att imorgon är en annan dag.

PS. Brevskriverskan i det här inlägget skulle så klart inte byta bort sin unge mot något och älskar honom över allt annat. Och längtar efter att få träffa bäbisen i magen. Men är just nu lite uppgiven och självömkande. Ni får ursäkta. DS.

Fredagsglimt

Sömnbrist har varit det stora temat för veckan som gått. Hela familjen har gått omkring med rödkantade ögon efter usel sömn och gråt. Det hela genererat från snuvig Sixten, men det sprider liksom ringar på vattnet, de där jobbiga nätterna. Dåligt humör, kort stubin och lägre stresströskel.

Fast i morse vaknade jag av ett "dääää" och en stor puss, förvisso klockan 5, men ändå. Klockan 9 var vi och hälsade på ett föräldrakooperativ, där Sixten kanske ska börja. Det kändes bra i magen men vi ska fundera över helgen. Och på väg till jobbet träffade jag en söt kollega, som sa "Har du sett hur vackert det är idag?". Och då såg jag. Att himlen strålade i himmelsblått, att luften liksom frasade av klarhet och överallt gnistrade solkatterna i fönstren.

Den här veckan är äntligen över och bara helgmoset är kvar. Vilken oändlig lycka.

Grävling

I natt har Sixten sovit som en kratta. Han har vaknat flera gånger i timmen hela natten och tjutit som en mistlur. Däremellan har kärleken snarkat. Mycket. Och när jag väl har lyckats somna så har jag drömt att jag har jobbat.

Det var nästan en lättnad när klockan ringde i morse. Och jag tackade gud för sminket.

Vändning

Förra graviditeten kände jag mig i princip som vanligt ända fram till de sista veckorna. Den här gången känns det annorlunda. Tyngre mycket tidigare. Långsammare. Och jag märker att jag är mycket känsligare för stress än förra gången. Det sätter sig direkt i magen.

Det känns lite märkligt. Jag, som alltid haft en kropp som varit stark och hållit för det mesta, känner mig mycket tröttare och känsligare. Men kanske är det bara bra. Det betyder att jag måste sätta stopp tidigare. Att jag inte kan pressa mig. Och att jag måste lyssna mer inåt.

Så när jag träffade min PT för att träna igår och han frågade hur det var så berättade jag. Att jag känner mig i obalans, att kroppen känns tung, att jag inte har energi.
-Hm, sa han, idag ska vi träna ute tror jag. Tag med dina grejer så går vi.

Så vi gick ut i solen, korsade St Eriksgatans brus och klättrade trapporna ner till Karlbergskanalen. Där tränade jag med ansiktet ut mot vattnet, mot änderna och kanotisterna. Och var en ny människa efteråt. Somnade klockan 21 och sov som en gris hela natten.

Nu sitter jag vid skrivbordet med min morgonkaffe. Känner mig stark, lugn och har fortfarande kvar energin i kroppen. Tillsammans med en lätt träningsvärk.

Dagens värdighetslöfte:

Att aldrig springa till tunnelbanan.

Fylla femton

Hela sitt liv har han sett ut som en biljardboll, men det börjar fjuna sig nu på det lilla huvudet. Fast blont, nästan osynligt. Han går bättre och bättre, men tycker fortfarande att det går snabbast att krypa. Älskar apelsin, russin och korv. Och plättar.

Säger gärna: där [däää], hej [häjhäj], hejdå, Sixten [tittä], tittut, pappa och mamma. Säger absolut inte: ja. Och de flesta djur säger"muuu" enligt Sixten. Han pratar massor och förstår så mycket att jag ofta häpnar.

Sover ganska lätt, men somnar oftast om själv när han vaknar. Bara krokodilen är där. Är otroligt morgonpigg. Sträcker upp armarna i luften när han vill bli upplockad och kan kasta slängkyssar. Har mycket integritet, men är oftast otroligt snäll och tålmodlig.

Och imorgon fyller han femton månader, världens vackraste Sixten.

Måndag

Förra veckan:

Ett mirakel. En ny liten kille har kommit till världen, rakt in i en stor, stor killklan. Dessutom: Stor förkylningströttma, förlamande. Malande jobbstress och uppbokad kalender. Lägenhetsvisning. Invigningspartaj. Gravidbyxletning. Middagslagning med lågt blodsocker.

Jag skulle helst av allt lägga mig ner under skrivbordet och sova middag. Men, jag hoppas istället på att den här veckan inte riktigt blir så energikrävande som den förra.

Spänning

Det drar ihop sig för den bästa av brackor. Jag tror att det är nu det händer och är alldeles till mig av exaltation...

Semesterlunk

Vi har semester hela familjen. Och är hos mormor och morfar i Blekinge. Det görs inte många knop av undertecknad. Idag har jag legat i gräset en stund och jäst i solen, ätit plättar, cyklat ner till havet och läst lite. Äter gör vi ganska ofta. Det är en oerhört skön tillvaro. Idag har jag verkligen kontemplerat över hur oändligt tillfreds jag är med att prestera så lite. Men, så är det bara min andra semestervecka för sommaren och jag tycker faktiskt att jag har förtjänat att lata mig. Mycket.

För att väga upp det hela så latar sig Sixten inte så värst. Igår lärde han sig gå. Han har varit lite tveksam till det där med att gå, om han har fått hålla sig i saker så har det gått an en stund, men så värst spännande har han inte tyckt att det varit. Men igår så släppte det. Och han släppte. Stod och vajade som ett grässtrå i vinden och gick sen 10 steg över golvet. De stolta föräldrahjärtana visste ingen gräns i stolthet över stegen. Framstegen.

Stegandet har också kombinerats med ett "Hej pappa", som nog upprepats 100 gånger sen igår. Hejpappa, hejpappa, hejpappa, hejpappa, hejpappa, hejpappa, hejpappa, hejpappa, hejpappa. Som grädde på moset vaknade han 04.40 i morse och ville inte somna om. En tapper morfar och mormor erbjöd sig att ta över där, så jag och kärleken sov till efter 7. Då gick jag upp och hittade honom i sängen bredvid mormor, djupt sovande efter väldigt tidig frukost.

Snart är det mat och det är underbart att vara här.

Grattis på födelsedagen, morfar!

Ultraliv

En liten sprattlande fot. Ett tickande hjärta med fyra kammare. En ryggrad, som ett pärlband i båge.

Vi sågs idag. Det lilla livet innanför och vi andra utanför. Sixten sprattlade i kärlekens famn och den lilla skrutten sprattlade i magen. Datumet är beräknat till den 9 januari.

Nu känns det verkligen på riktigt.

Oinspirerad fast ändå inspirerad

Inga ord vill komma över mina fingertoppar. Ibland får jag en tanke, men så slinker den ur det njutningsfulla kreativitetsstadiet och blir jobbigt krävande. Så jag väntar på att glädjen att skriva ska komma tillbaka. Därav bloggtorkan.

Men kanske är det så att den tar sig uttryck i annat just nu än skrivande, inspirationen. Jag har börjat träna regelbundet, för att inte få ryggskott igen när magen börjar svälla över brädden. Och jag har skaffat mig en personlig tränare, som ska hjälpa mig med det. Det är fantastiskt inspirerande att hitta tillbaka till lyckan av att använda kroppen och känna att den fungerar. Och att den vill jobba mer.

Inspirationen har också kommit in i min garderob. Tillsammans med en personal shopper. Några timmars äventyr tillsammans med en god vän jag träffar för sällan. Och en inspiration för höstens klädutmaning: se jobbsnygg ut med stor mage.

Och så har vi, både kärleken och jag, känt de första rörelserna från livet därinne i min mage. Det bufflar och sprattlar. Det är inspiration på hög nivå.

Men, annars väntar jag. Jag längtar efter orden igen. Läser mycket. Men skriver lite. Och hoppas att snart kommer den nog tillbaka, lusten.

I'm comin out

Jo. Det är så här. Att det växer en liten människa i min mage. Att Sixten ska få ett syskon till vintern. Att vi ska bli fyra i familjen. Närmare bestämt i början av januari. Eller kanske slutet av december. Det känns stort, härligt och väldigt läskigt.

Idag har jag berättat för chefen. Det har varit lite ångestladdat, men han tog det som en bra chef. "Ja, du är ju i den åldern. Och jag är luttrad vid det här laget. Grattis!". (Det var ju nämligen så att jag berättade att jag var gravid för samma chef, när jag hade jobbat ungefär lika länge på mitt nya jobb förra året.)

Men, nu vet han om det. Och jag kan komma ut ur garderoben. På riktigt.
Så Linda, det dröjer lite längre innan vi blir kollegor igen.