Nästan där

5 minuter kvar av mitt liv som 36-åring. Jag måste erkänna att jag har lite svårt att förlika mig med att jag ska fylla 37. Trettisju. Mycket närmare 40 än 30. Mycket närmare.

Ojojoj.

Fredag

Efter en seg start på veckan, en lätt håglöshet och lite för mycket grått som humörsfärg, så blev det en väldigt skön avslutning. Igår mysig fika med Ulrica och Viggo på barnvänligt söderfik, låååååång promenad, paket på posten att hämta och årets första semla. Idag utflykt med blå linje, Dagmarkofta och trevlig lunch med gamla kollegorna med mage och page.

Just nu luktar hela lägenheten choklad och jag är ensam hemma med sovande Sixten. Jag har bakat, tänt ljus och lyssnat på ohyggliga mängder soul av olika grad av smetighet. Från intelligent och svängigt till svettigt och tungt.

Kvällen känns oändlig och mjuk som sammet. Precis som en riktigt bra fredagkväll ska kännas.

Lätt som en plätt

Att fota med blixt är tyvärr nästan en nödvändighet vid den här tiden på året. Fast snyggt blir det inte och det stör mig. Men idag var jag tvungen att dokumentera den unge mannens plätt-premiär. Jag lagade dinkelplättar och smoothie till mellanmål. Och bägge var mumsigt. Fast bäst var plättarna som Sixten själv kunde hålla i handen och gnaga på.

En annan premiär är det snygga framåtvältandet som Sixten har kommit på som förflyttning från sittande. Istället för att välta som ett kylskåp, så lutar han sig framåt och väger lite försiktigt över, knicksar till med benen så de hamnar bakom istället för framför och hamnar på mage. Lite likt en smidig valrossbäbis. Krypandet känns som det kommer plötsligt närmare med såna övningar.

Glömde ju: jag tror att Sixten sa mamma första gången idag. Det lät så, flera gånger i rad när han satt på golvet och tuggade på en sko och tittade upp på mig. Ma-ma. Ma-ma. Ma-ma.
Snyft!

The early bird catches the worm

Lördagmorgon. Det är alltid något speciellt med en lördagmorgon, när helgen fortfarande ligger framför en och lugnet liksom landat på köksbordet. Jag tänder ljus, dricker kaffe och läser tidningen samtidigt som jag matar en gapande fågelmun med gröt. Och inser att man kan njuta av att vara uppe klockan 7 en lördag också*.

Speciellt när veckan har varit så bra. Sömnen har varit bra, speciellt de två senaste nätterna när Sixten sovit hela natten och inte vaknat en endaste gång. Liksom jag och kärleken, som sovit som grisar. Dessutom har jag varit på jobbintervju, medverkat på diplomering av fantastisk spinninginstruktör, träffat gamla kursare, fikat med andra mammor och bäbbar, ätit god och bra mat, rensat i min röra på nattuksbordet och haft väldigt fina dagar med Sixten.

*Min pappa fnyser alltid föraktfullt när jag klagar på att Sixten vaknar så tidigt och berättar sen gärna och länge om att jag alltid vaknade före klockan 5 och ville gå upp. Då fick han ta med mig ut på cykeltur för att min mamma skulle få sova lite. Och jag vet inte, förmodligen är det inte minnen utan bara att jag hört historierna så ofta, men jag har väldigt tydliga synminnen av att sitta där bak på pappas cykel på sommarmorgnarna. Morgonsol och doften av fuktigt gräs förbi när vi cyklar förbi ängen mittemot farfars hus. Det var fint. Tack pappa, för att du tog med mig ut på cykeltur. Tänk vad fint att jag för de morgonpigga generna vidare:D

Harmoni

Det bultar i bröstet. Av lycka och en en känsla som ligger väldigt nära våldsam förälskelse. Mitt underbara, vackra barn. Som jag får vara med nästan hela tiden.

Vissa dagar ska konserveras på burk och tas fram när näsan rinner, ilskan får blodådrorna att svälla och tårarna glänser i ögonvrårna. Det här är en sån dag att minnas smaken och doften av: Sixten har varit ljuvlig hela dagen, jag är fylld av energi, känner mig stark och mår bra. Och så kommer min älskade hem efter jobbet och pussar på mig. Ännu mer kärlek. Värme. Harmoni.

Idag är livet som ett kinderägg. Jag ska spara den här dagen, nära hjärtat, att ta fram och lukta på när livet suger. Ibland är det ju så också.

Men idag. Idag har bara varit kärlek.

Sömnlycka

Det verkar funka, det egna rummet. Sixten har sovit bra de senaste nätterna. Jag har vaknat någon gång och hört honom, men han har bara legat och pratat med krokodilen. Inget skrik. Och sen har han somnat om igen. De senaste två morgnarna har jag dessutom fått väcka honom klockan 7 när vi har bestämt att dagen ska börja. Det känns så härligt att det kan vara så.

Dessutom tycker vi att vi märkt att han är mycket gladare, rosigare, äter mycket bättre och leker lite mer på egen hand. En väldigt härlig liten människa att vara med, helt enkelt.

Och hans föräldrar är också betydligt bättre människor än innan, efter tre ljuvliga sömnstinna nätter...

Att se tillbaka

Jag blev inspirerad av Linda K och Fraidi. Så här var 2007 i korthet.

Vad gjorde du 2007 som du aldrig gjort förut?
Fick barn. Och såg en bil sprängas.

Håller du dina nyårslöften och ska du ge ett för 2008?
Jag har ännu aldrig hållit ett nyårslöfte, så det blir inget i år. Heller.

Fick någon i din närhet barn?
Ungarna bara drällde fram. Sixten kommer kunna leka med Viggo, Malte, Sigge, Lukas och Viktor som alla kom till världen 2007.

Dog någon i din närhet?
Inte i den närmaste kretsen och det är jag oändligt tacksam för.

Vilka länder besökte du?
Uhm. Inget faktiskt. Men jag var i Umeå några gånger. Räknas det?

Vad skulle du vilja ha 2008 som du saknade 2007?
En och annan smaskig drink kanske. Fast ännu hellre ett regelbundet träningsliv. Och tajta jeans.

Vilket datum från 2007 kommer du minnas, och varför?
2 juni när Sixten föddes.

Vad var din största åstadkommelse?
Att föda barn. Helt utan jämförelse med allt annat.

Vad var ditt största misslyckande?
Att jag inte lyckats komma igång med träningen efter graviditeten. Men nu jäklar.

Vems beteende förtjänade att firas?
Min fantastiska man som var ett otroligt stöd när Sixten kom till världen. Vet inte vad jag skulle gjort utan honom. Kanske hade jag gått här höggravid fortfarande?

Vems beteende gjorde dig ledsen eller arg?
Fick inte ett jobb jag gärna ville ha. Det gjorde mig ledsen. Men jag tror att det kommer något bättre till mig i vår istället. Tror och hoppas.

Var tog det mesta av dina pengar vägen?
På barngrejer. Det är så mycket man inte vet att man inte behöver när man inte haft barn tidigare...

Vad gjorde dig jätte, jätte, jätte exalterad?
Sixten.

Vilken låt kommer alltid att påminna dig om 2007?
Ekorrn satt i granen.

Bästa filmer 2007?
Jag kommer inte längre ihåg vad som gick 2007... Pans Labyrint? Apocalypto? Sunshine?

Vad önskar du att du hade gjort mer av?
Tränat. Sovit.

Vad önskar du att du hade gjort mindre av?
Oroat mig för att föda barn. Och sen oroat mig för att ta hand om ett barn.

Favorit TV-program?
Eh, lite pinsamt, men eftersom Floorfiller inte går längre så är det faktiskt Bonde söker fru.

Vilken var den bästa boken du läste?
Svårt, men Nu vill jag sjunga dig milda sånger av Linda Olsson tyckte jag var riktigt, riktigt bra.

Vad gjorde du på din födelsedag?
Kommer faktiskt inte riktigt ihåg. Åt något?

Hur skulle du beskriva din stil 2007?
Tjock.

Hur höll du dig ifrån att bli galen?
Jag bloggade mig ur det. Och pratade med vännerna.

Vem saknar du?
Jag saknar att vara så långt från min familj. Det känns mer och mer nu när Sixten kommit till världen.

Vem var den bästa nya personen du träffade?
Sixten.

Berätta om en värdefull läxa du lärde dig 2007:
Att vara närvarande. Det går liksom inte att vara någon annanstans när man är tillsammans med ett spädbarn. Man måste vara här och nu. Och det är fantastiskt lärorikt.

Lärde du dig något nytt under 2007?
Väldigt mycket faktiskt. Både yrkesmässigt och i det privata livet. 2007 var faktiskt ett av mina mer utvecklande år skulle jag säga.

Vad vill du lära dig under 2008?
Jag vill hitta tillbaka till min kropp. Är så sugen på att börja dansa igen. Vad som helst. Ta upp salsan, lära mig tango, orientaliskt eller afrikanskt.

Prinstårta

Lillgrisen fyllde 7 månader igår. Det firades med prinstårta och besök av farmor och farfar. Sen fick han eget rum. Eller, ja, eftersom vi bor i en tvåa så blev vardagsrummet hans. Att sova i alltså.

För det funkar inte när vi ska sova alla tillsammans. Även om det är otroligt mycket bättre sovmässigt än vad det varit, så blir det ändå rörigt på natten. Han vaknar och pratar, vi vaknar, han hör att vi rör oss och blir missnöjd med att ingen plockar upp honom. Och börjar skrika. Så igår så fick han sova i eget rum på natten och det funkade mycket, mycket bättre. Jag har bett till alla sömngudar jag känner till att det ska hålla i sig...

Men han kan så mycket nu, skrutten. Till exempel kan han sitta helt på egen hand, äta 5 mål mat om dagen - helst hemlagat (jodå, han har god smak:-), säga mamamamama, dadadadada, titititititi, nananana och en massa mer, nästan vinka och helt klart skaka "nej, nej, nej" på huvudet och stå med lite hjälp och stöd. Dessutom är han så mysig att vara med, mycket mer nöjd och glad än han var tidigare.

Och söt som socker. Fortfarande.

Buns of steel

Först var jag nyförlöst. Sen hade jag inte lust. Sen hade jag inga skor. Sen blev det inte av.

Förrän idag. Idag har jag nämligen tränat för första gången på säkert nio månader. Det gjorde ont. Och var underbart.

Nu finns ingen återvändo. Buns of steel, ye will be mine.

Bilåkande och bokslut

Så blev det ett juluppehåll i alla fall. På bloggen. Och i livet.
Det har varit sköna dagar som tillbringats på något av nedanstående sätt:
1. i bilen mellan Stockholm - Malmö - Karlskrona - Stockholm
2. med föräldrar, bröder, systrar, syskonbarn, mostrar, farmödrar och kusiner i blandad skara
3. ätandes något, med fördel av onyttig karaktär

När jag tänker efter tror jag att alternativ 3 varit inblandat i princip hela tiden. Hur som helst har det varit en intensiv, grön, familjespäckad och härlig jul på alla sätt och vis. Fast jag har tagit fruktansvärt lite bilder. Och inte haft lust att skriva heller. Bara vila i nuet och familjefamnen. Så det har jag gjort.

Och nu är det dan före dan igen. Med det gamla årets skälvande bokslut och det nya årets renpudrade matta framför fötterna. För vår del ser det ut som det blir hemmasittarkväll med fokus på chevre chaud, Biff Rydberg och crème brulée. Ett glas vin. Och sen är det nedräkning och avslut av ett fantastiskt spännande år. Och välkomnande av det nya året.

Må ni alla få vad ni önskar er av 2008!

Grönt är skönt...

... och broccoli är fest.

Rekord

Jag har just tränat mig. På att vara iväg från Sixten.
Insåg igår att det längsta vi varit ifrån varandra på sex månader är 1,5 timmar. Och det fick mig att inse att jag nog behöver träna mig lite mer, så jag inte dör när han ska frigöra sig.

Så idag har jag haft 4,5 timmes umgänge med vännerna L och H samt två gullungar av lite större format än Sixten. En ganska fantastisk känsla av frihet uppstod när jag gick iväg hemifrån. Utan vagn och som en helt vanlig kvinna. Frihet, men också en omedelbar längtan, stor som havet, efter det lilla grynet.

Fast några timmar senare så satt jag där i köket i Årsta och åt mjuk pepparkaka med vännerna och bara njöt. Mina fina, fina vänner. Så underbart det är att få vara med dem.
Som att komma hem.

Systerskap

Trasslade in i en butik idag och hajjade till av svänget som strömmade ut ur högtalarna.

[jag] Vad är det för musik du spelar?
[hon] D'angelo.
[jag] Va! Du menar att han har släppt ett nytt album?
[hon] Ja! Jag har precis hittat den.
[jag] Praise the lord!
...
Efter att ha pratat D'angelo, Maxwell, Jill Scott och Angie Stone i en kvart med min nyfunna soulsyster så smet jag ut i kylan igen.

Han är tillbaka. Äntligen.

Årets sursnörp

Alltså, jag orkar inte skriva så mycket om Svenskt Näringslivs nya annonskampanj. Förrutom att den känns så mossig att klockorna stannar. Och provocerar mig enormt med sin taffliga copy och snipiga ton.

DN:s Malin Ullgren säger det så mycket bättre. Läs här.

Idag

Underbart häng med vännen U och sötnosen Viggo. Och ny upptäckt: Dieselverkstaden. Fantastisk Voltaire-fika med kidsen. Introduktion av smörgåsrånet i Sixtens värld. Mycket stort.

Och från en massa kärlek över till hat med Elisabeth Ohlson Wallins utställning "In hate we trust". Stark och otäck. Rembrandtskt ljus-dunkel. Viktig och tankeväckande. Målerisk i sitt återhållna ursinne. Men den stora frågan är ju hur vem man älskar kan väcka så mycket hat hos människor?

Igår

Långpromenad till Nationalmuseum och Moderna. Trafikstockning utanför NK. Skridskoåkare som bambi på hal is i Kungsan. Och en och annan julsång som genomträngde parfymdimman på det stora varuhuset.

Klarblå himmel och trynande gris i vagnen.

Se upp!

Lillgrisen kan sitta på egen hand. Om än något ostadigt. Och så tycker han att det är väldigt roligt att stå. Tur att vi har så många lagom höga saker att hålla sig i.

Fredag i stan

Jag sitter där. I soffan. Kakelugnen strålar värme och stjärnan i fönstret ett rött skimmer över rummet. Marshmallows finns i en påse i köket och om jag hade velat hade jag kunnat grilla en eller två eller fjorton över glöden i kakelugnen. Jag äter mandariner och tittar på Idolfinalen. Den unge mannen sover och den lite äldre mannen är bortrest. Jag njuter av att vara alldeles ensam.

Någonstans i förorten springer samtidigt kattkvinnan varv efter varv på en regnvåt löparbana åtföljd av en karaktär av stål. Jag kryper längre upp i soffan och vänder rumpan mot värmen. Och på tv:n faller ett regn av silverconfetti över vinnarblondinen.

Världen är god, välsignad och vacker.

Rutiner härdar

Ett plus med att få ordning på mat- och sovrutinerna är att man helt plötsligt kan planera och veta (nåväl, nästan veta) vad som ska hända. Sixten sover numer mellan 12 och 2 på dagen. Och det gjorde att jag kunde klippa mig igår. En och en halv lyxig timme hos min fantastiska frisör.

Under tiden låg Sixten och sov i vagnen utanför fönstret. En och annan tanke på galna pundare som skulle kunna springa förbi och stjäla mitt lilla änglabarn for genom mitt huvud. Men, jag stålsatte mig och numer är jag både snygg i håret och något mer härdad av storstadslivet.

Att sticka ut

Över stora delar av Vasastan har någon stickat ut. Eller gjort ett utstick. Ja, vad man nu ska säga. Helt enkelt stickat stilfulla saker som värmer stuprör, stolpar och en och annan naken staty. På Odenplan har numer den kalla mannen med rumpan bar åtminstone fått en snygg luva. Det är något så spännande som graffitistickarna Stickkontakt som varit i farten.

Jag imponeras mäktigt över alla som kan handarbeta. Sy, sticka, brodera, virka eller knyppla. Inget kan jag sägas göra. Jag kan med stor möda sy i en knapp, men annars förlitar jag mig helt på proffsen eller min häftapparat. Det är uselt.

Sticka försökte jag mig på i högstadiets syslöjd och tänkte glatt att "en tröja ska man väl kunna sno ihop". Ett år senare satt jag där med ett halvt bakstycke, som jag fick lura min slöjdfröken att jag hade stickat klart för att få betyg. Det var första och sista gången jag befattade mig med de räta och aviga. Men, graffitisticka - det skulle jag också vilja kunna.